Colombia -”Fred och Mänskliga Rättigheter i Colombia”

Anders Kompass, chef för UNHCHRs kontor i Colombia

1996 grundades UNHCHRs (United Nations High Commissioner for Human Rights) avdelning i Colombia. Avdelningen är unik i sitt slag, då den är den enda avdelningen för mänskliga rättighteter som bildats i ett land, utan att vara sammanlänkad med något annat projekt (till exempel ett FN-mandat i samband med en fredsprocess). Kontoret är litet men har visat sig vara oerhört betydelsefullt och har lett till många konkreta åtgärder ifråga om mänskliga rättigheter i Colombia. Nedan följer en sammanfattning av Anders Kompass anförande om situationen i Colombia.

Colombia har nu befunnit sig i en allvarlig konfliktsituation i över femtio år. Under perioden 1948-58, även kallad ”våldets period”, tvistade konservativa och liberala i Colombia, med resultatet att mellan 200,000 och 300,000 människor miste livet. Konflikten slutade ej med seger för ena parten och inte heller med ett fredsavtal. Istället avtog konflikten av ren utmattning och mycket av dagens konflikt har sin grogrund i denna situation. Medan våldet ”där uppe” avslutades, så upphörde aldrig våldet på lokal nivå, och det colombianska samhället idag präglas framförallt av just våld. Efter att kriget mellan de konservativa och de liberala avmattats 1958, vidtog en lågintensiv konflikt. I mitten av 1980-talet eskalerade dock konflikten, och våldet tilltog. 1997 hade cirka 200,000 människor dött till följd av denna våldsperiod.

Konflikten i Colombia är unik på flera sätt. Till skillnad från majoriteten av dagens inomstatliga konflikter har konflikten i Colombia ingenting med etnicitet att göra. Inte heller är de ideologiska skillnaderna mellan parterna särskilt stora. Problematiken är dock inte mindre för det; konflikten involverar många olika frågor, såsom droger, vapen, kidnappningar, mänskliga rättigheter, ekonomi, demokrati etc. Konflikten försvåras av att stora delar av landet, framförallt landsbygden, karakteriseras av en svag eller till och med frånvarande statsmakt.

Många aktörer är inblandade i dagens konflikt. Förutom den colombianska statsmakten och de olika gerillagrupperna är även paramilitära grupper samt USA involverade. De två främsta gerillagrupperna är FARC och ELN, båda grundade på 1960-talet. FARC var från början inspirerad av kommunistiska självförsvarsgrupper, men har delvis förvandlats från en ideologisk till en kriminell organisation. Man kan dock inte helt och fullt karakterisera FARC som en kriminell organisation, eftersom målen fortfarande är politiska—målen rör framförallt kontroll av territorium samt sociala och ekonomiska reformer. Medlen har dock alltmer blivit olika typer av kriminell verksamhet. Av dessa är förmodligen kidnappningarna och kokainhandeln de mest kända, men även tvångsskatter för beskydd samt rån är vanligt. De kriminella aktiviteterna har gjort att FARC har råd med högteknologiska vapen och välutrustade gerillasoldater. Gerillans sociala bas är främst landsbygden och människor som lever i storstädernas slumområden.

En annan viktig part i konflikten är de paramilitära grupperna. Dessa grupper sysslar med samma aktiviteter som FARC, det vill säga kokainhandel, kidnappningar och tvångsskatter, men har ej motarbetats av regeringen på samma sätt som gerillagrupperna, trots att de numera är illegala. Paramilitärerna består av en blandning av både före detta regeringssoldater, före detta gerillasoldater samt bönder. De paramilitära grupperna har gått väldigt hårt fram mot civilbefolkningen, som misstänks stödja gerillan. På sistone har det också funnits tecken på att de paramilitära grupperna har egna ideologiska mål (extrem-konservativa), och inte enbart verkar som en motkraft mot gerillan.

I dagsläget finns många problem som måste lösas. Ungefär 1,5 miljoner människor lever som flyktingar i sitt eget land. Koncentrationen av jordägandet har ökat på sistone, vilket leder till ett ännu större behov av ekonomiska och sociala reformer som kan garantera en mer balanserad social verklighet. För att detta ska kunna förverkligas krävs dock politiska och juridiska institutioner, som inbegriper hela landet och hela befolkningen. Förutom de stora gerillagrupperna har det även växt fram mängder av mindre gerillagrupper och lokala bossar, vilket resulterat i mängder av specifika maktkamper.

I slutet av 1999 inleddes de senaste fredsförhandlingarna, dock utan ett eldupphör. Det är uppenbart att en militär lösning inte är möjlig, istället krävs en förhandlingslösning. Den ekonomiska och sociala situationen måste förbättras, som nämndes ovan. En annan viktig aspekt är att de paramilitära grupperna måste bort. Så länge dessa verkar så kommer aldrig FARC och ELN att våga lägga ned vapnen. Även rättssamhället måste stärkas. Trots att Colombia formellt är en demokratisk stat så har militären och polisväsendet en roll som mer karakteriserar en auktoritär statsmakt. Därför måste deras roller omdefinieras.

Att våld föder nytt våld är uppenbart i Colombia. Ett exempel är att många som stöder eller går med i gerillan eller de paramilitära grupperna gör det av strikt personliga skäl: Om en persons familj massakreras av den ena parten så stöder denna person automatiskt motparten. Så länge som staten är totalt frånvarande i stora delar av landet, kommer detta att fortsätta.

Sammanfattning: Erika Forsberg

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer