Seminarium för trafficking

TRAFFICKING AV KVINNOR OCH FLICKOR – del två i seminarieserien ”Våld mot Kvinnor”

Carolina Wennerholm, projektledare för Kvinnoforums nätverksarbete välkomnade till mötet med en kort presentation av dagens talare som deltar i samarrangemanget om trafficking. Talarna var Kajsa Wahlberg, rikskriminalpolisen, Anita Gradin, f.d. Eu- kommissionär och ordförande i Kvinnoforums styrelse, Eva Zillén, Kvinna till Kvinna, Juri Kalikov, AIDS Information and Support Centre, Estland och Eva-Britt Carlsten, Västerbottens läns landsting. De talade om hur trafficking ser ut globalt och på lokal nivå samt hur man arbetar praktiskt för att motverka vår tids slaveri.

Den svenska översättningen av trafficking är internationell handel av kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande. I december förra året fastlades trafficking som den internationella definitionen vilket innebär att nationer utifrån den kan enas om gemensam lagstiftning mot trafficking. Detta är en fortgående process. 1995 uppskattade IOM (International Organisation for Migration) att ca 500 000 kvinnor förs in i EU varje år varav två tredjedelar kommer från de forna sovjetstaterna. Enligt CIA förs ca 50.000 kvinnor och barn in i USA. Man beräknar dock att mörkertalet är stort. Sexhandeln med kvinnor och barn har blivit en mer lukrativ marknad jämfört med droger och vapen. Det beror dels på att denna handel inte är lika lätt att upptäcka, dels är den lönsam för att det går att byta ägare flera gånger om. Kvinnoforum arbetar med att kartlägga denna verksamhet samt bygger nätverk kring Östersjöområdet och i Sverige.Kajsa Wahlberg, Nationell rapportör för trafficking, Rikskriminalpolisen

Innan Kajsa Wahlberg började arbetet med trafficking på heltid arbetade hon på enheten för illegal invandring. Under hösten 1998 började hon med en förundersökning där utländska prostituerade var inblandade. Dessa var främst från baltstaterna men även ryska kvinnor förekom. Det stora antalet balter berodde bl.a. på att visumkravet avskaffats för att åka till Sverige. När sexköplagen kom 1998 flyttades sexhandeln från gatorna och blev mer dold. Men polisen fick information från lägenheter och hotell om var verksamheter bedrevs. De inblandade var bl.a. från Baltikum, Tyskland, Polen, Tjeckien och Slovakien. Det visade sig vara kvinnor och män med invandrarbakgrund som bor lagligt och permanent i Sverige som stod bakom mycket av verksamheten. Till en början trodde polisen att detta var ett storstadsproblem men nu har man även sett handel av ryska kvinnor från Murmanskområdet i Norrbotten med en spinnovereffekt till bl.a. Haparanda, Luleå, Umeå.

När polisen får tag på kvinnor som varit delaktiga i sexhandeln avvisas de direkt till ursprungsländerna. Det beror på att det inte finns några myndigheter som tagit på sig ansvaret att hjälpa och stödja dem under undersökningen. Istället får den svenska polisen åka till de länder där kvinnorna kommer ifrån för att förhöra dem. Problemet är dock att dessa ärenden inte alltid prioriteras i de aktuella länderna och att det kan ta lång tid innan polisen får tillgång till vittnena. Dessutom är det inte ovanligt att kvinnorna utsätts för press och hot och blir rädda för att ställa upp som vittnen mot hallickarna. Många gånger ändras utsagorna vilket gör att de inte längre blir trovärdiga. Polisen blir därför tvungen att lägga ner sådana ärenden.

För att underlätta arbetet mot trafficking menar Kajsa Wahlberg att det är nödvändigt med ett internationellt samarbete där man kan ge stöd och praktisk hjälp mellan nationerna. Det är viktigt med förtroende mellan olika nationers poliskårer och personliga kontakter där polisen kan kontakta varandra direkt utan inblandning från UD. Det kan gälla ärenden som exempelvis utfärdande av pass med kort varsel, om så krävs vid. Ex snabba förhör. Sedan några år tillbaka träffas EUROPOL en gång per år och diskuterar hur problematiken ser ut. Vartannat år utbildas poliser även inom kandidatländer som Ungern, Polen och Tjeckien.

Wahlberg menar att man genom den nya sexköplagen lyckats störa verksamheten till viss del. Den har bidragit till att det blivit ett hårdare klimat för hallickarna i Sverige, vilket är ett framsteg. Verksamheten kräver mer arbete då hallickarna inte kan släppa av kvinnorna på gatorna lika lätt längre utan måste köra dem till lägenheter och hotell. Den svenska sexköplagen har lett till att mycket verksamhet har förflyttats till bl.a. Danmark där man inte har lika sträng kontroll. Vad gäller straff för trafficking är de idag inte särskilt höga. Det brukar bli ett par års fängelse. Wahlgren förespråkar att de ska likställas med vapen- och narkotikasmuggling. Dessutom anser Wahlgren att vi bör följa Storbritanniens exempel där man konfiskerar pengar som ska gå till de utsatta kvinnorna. Detta verkar vara ett bra straff och strängare än de fängelsestraff som idag ges. Trafficking bör behandlas som ett prioriterat brottsområde med anpassade påföljder/straff

Anita Gradin, fd EU-kommissionär och styrelseledamot i KvinnoforumEnligt Anita Gradin är situationen värre än någonsin vad gäller handeln med människor, inte minst i Europa. Den smärtsamma procedur från kommandoekonomi till marknadsekonomin som de f.d. Sovjetländerna erfarit under 1990-talet har inneburit bl.a. att den sociala dimensionen förbisetts. Konsekvenserna av detta är marginaliserade och sårbara kvinnor och barn. Efter det kommunistiska systemets fall har många blivit arbetslösa och med hopp om ett bättre liv blir många kvinnor lurade med lovord om hur bra det är att arbeta i väst som bl. a. hushållsarbetare. Kvinnorna har erbjudits hjälp med att ordna alla nödvändiga papper för utlandsarbete. Vad som istället väntat dem är liv som sexslavar. Idag beräknar man att 2/3 av de sexslavar som finns i EU är kvinnor och flickor från Öst- och Centraleuropa samt Sovjet. 1/3 kommer från U-länder som Latinamerika och Ostasien. På Gradins många resor runt om i världen har hon kunnat läsa artiklar om hur kvinnor utnyttjas. Detta menar hon är ett tecken på att slaveriet inte har avskaffats! Hon berättar också om befintliga slavmarknader där kvinnor säljs för olika priser beroende på kvaliteter.

Under hösten 1996 inleddes ett polissamarbete – EUROPOL mot trafficking. Vad som diskusteras i rapporterna är hur strömmarna ser ut, vilka bovarna är etc. Gradin menar att det är viktigt att vidga samarbetet utöver Europa. Det är också viktigt att officiella myndigheter (polis, rättsväsende, regeringar etc.) stödjer projekten för att folk ska våga engagera sig i demokratiska frågor.

Anita Gradin nämnde två gränsöverskridande projektverk; DAPHNE vilket är en försöksverksamhet där pengar ges till NGOs förfogande för arbete mot trafficking. Projekten startade år 2000 med avslutning 2004. De innefattar bl.a. informationsspridning om riskerna med att arbeta på bordeller. Det inkluderar även återvändarprogram där stationer byggs upp för att kvinnor och barn ska kunna känna trygghet och vara säkra på att de är i säkerhet. La Strada är ett exempel på samarbete över gränserna i vilket EU och USA arbetar i Polen och Ukraina. Det andra projektet STOP handlar om att nå involverade yrkesutövare så som domare, poliser, socialarbetare etc. och få till stånd ett samarbete dem emellan och frivilligorganisationer. Inom detta projekt är det viktigt med nätverk och utbildningar om hur man ska lära sig att samarbeta.

EUs ministerråd tog 1996 ett policybeslut om att trafficking ska rubriceras som ett brott, och att detta ”ska återspeglas i medlemsländernas lagstiftning”. Detta efterlevs dåligt, t.ex. har inte ens Sverige tillräckliga straff för denna typ av brottslighet. Som läget är idag ges högre straff för droghandel än för handel med kvinnor. Gradin menar att det bör finnas ett brottsrekvisit i brottsbalken om man har sysselsatt sig med handel av kvinnor. Straffet bör vara minst jämställt om inte högre för kvinnohandel. Detta oberoende om kvinnan frivilligt deltagit eller ej. Lagen bör dessutom vara densamma oberoende nation.

Anita Gradin avslutade med att diskutera männens roll i debatten. Det är ju främst de som handlar och säljer kvinnor. Var kommer näringslivet in? Det är viktigt att komma ihåg att affärsmän inte enbart representerar det företag de arbetar för utan är de faktiskt även är representanter för det land de kommer från. För att få bukt med problemen krävs att kvinnor och män tillsammans arbetar för ett gemensamt mål.

Mellan den 24-25 maj 2001 är det utrikesmöte för EU och ASEAN-länderna i Peking. Där har Sverige som ordförande land för EU fastslagit en extra halv dag för att diskutera slavhandel av kvinnor och barn. Med sådana här möten finns möjligheter att utvidga samarbete på bredden.

Eva Zillén, Kvinna till kvinnaEva Zillén talade om sambandet mellan krig/efterkrigstid och trafficking. Hon talar om att maffialigor vill tjäna pengar där pengar finns att tillgå, vilket det gör bl.a. i Internationella Samfund. Det är inte ovanligt att det öppnas s.k. barer som i själva verket är bordeller där civila internationella styrkor slår läger. På Balkan talar man om etniska motsättningar men när det kommer till handel av kvinnor är de olika etniska grupperna väldigt samarbetsvilliga. Detta bevisas på Arizona Market där kvinnor säljs, vilket även Anita Gradin talade om. Det handlar som sagt om en snabbt växande organiserad brottslighet, där alla länder i världen är inblandade på något vis; antingen som givarland, transitland, eller som mottagarland med varierande efterfrågan av kvinnorna. Givarländerna kännetecknas av utbredd fattigdom där kvinnorna har en låg position. I många fall ser kvinnorna att de inte har något annat val än att sälja sig.

Organisationen Kvinna till kvinna stödjer lokala kvinnoorganisationer. Det är dock svårt att föra fram frågan om kvinnohandel öppet då mordhot är vanligt förekommande. Kvinna till kvinna utbildar också militärer som ska till Kosovo i syfte att få dem att agera ambassadörer och vara gott föredöme. Svensk militär går under svensk lagstiftning vilket innebär att det för dem är straffbart att gå till bordell. Meningen är att de på ett inofficiellt och informellt sätt ska se till att diskussion uppstår med män av andra nationaliteter om vad bordellverksamheter etc. innebär för kvinnorna.

Eva Zillén menar att man genom att skapa kanaler mellan organisationer har upptäckt nya problem. Så upptäcktes problematiken med intern trafficking av kvinnor i Kosovo som IOM inte varit medveten om tidigare. Internt traffickerade kvinnor hamnar lätt utanför internationella handlingsprogram och har svårigheter med att få hjälp. Det är därför viktigt med kontakter inom närområdena så att kvinnorna kan få bättre skydd och tillgång till medicinsk och psykisk rehabilitering. Eva Zillén poängterar också vikten av utbildning för alla inblandade parter för att man ska kunna få hållbara lösningar. Hon ger exempel på misslyckade tillslag där polisen inte haft tillräckliga kunskaper i bl.a. mänskliga rättigheter samt att man saknat tillfälliga bostäder för kvinnorna där de kunnat få skydd vilket lett till att de snart blivit sålda som slavar igen.

Eva Zillén anser också att konfiskering av pengar är det kraftmätigaste straffet där förövaren ska betala tillbaka pengarna de tjänat till organisationer som arbetar mot trafficking samt att betala kompensationer till de drabbade kvinnorna. Det slår hårdare än att sitta fängslad under ett par år.Juri Kalikov, Projektledare AIDS Information and Support Centre, Estland

Juri representerar ett av de projekt som Kvinnoforum samarbetar med i Östersjöområdet. Centrat som funnits i 7 år bedriver fältverksamhet inom flera områden. Sedan två år tillbaka arbetar de även med trafficking.

Den sociala ekonomiska situationen för kvinnor har försämrats i Estland. Segregationen på arbetsmarknaden är väldigt stor. Under 1997 fick kvinnorna endast 75 % av männens lön för samma arbete. Arbetslösheten har ökat markant under 90-talet. Man vet inte hur utbrett trafficking är i Estland men man talar om att det inom landet framför allt är ett storstadsfenomen. I Estland är det vanligt förekommande med annonsering i tidningar om rekrytering till sexklubbar. Man annonserar även om jobb som hemarbete, strippor och servitriser till utlandet. Det finns möjligheter att ge tjänster till hela Skandinavien, inklusive Tyskland och Holland som också är vanligt förekommande. Ofta är kriminella element inblandade, främst är det ester och ryssar som är involverade. Man kan finna klara samband mellan ägare till sexklubbar och trafficking. Men detta ses inte som brottsligt i Estland. Däremot kan man få 1-5 års fängelse för smuggling av folk.

Juri Kalikov menar att det är svårt att få officiella och professionella yrkesutövare så som polisväsendet etc. att delta i arbetet mot trafficking och prostitution därför att de inte vet vad det handlar om. Dessutom är det ett stort problem att medborgarna inte är insatta i lagarna och medvetna om rättigheter och skyldigheter. När de åker utomlands har de ofta inte en aning om hur de kan komma i kontakt med ambassader, hjälpcentra etc. Ofta vet de inget om riskerna när de tackar ja till anbud. Många gånger tror kvinnorna sig åka och arbeta som barnflickor men hamnar istället på helt andra platser som prostituerade. Det är svårt att veta hur många estländska kvinnor som åker iväg för att arbeta. Detta på grund av att det numera inte behövs visum. Däremot vet man att antalet ryska kvinnor ökat. Numera är 80 % av dem som organisationen varit i kontakt med ryskor. 26,5 % av dem är yngre än 18 år. Den yngsta har varit 14 år. 67 % har ett barn, 65 % är singel, 26 % skilda, 9 % gifta. Många män vet vad deras kvinnor arbetar med men ser deras aktivitet enbart som en ekonomisk tillgång. De flesta av kvinnorna ser arbetena som erbjuds som en nödlösning där de planerar att arbeta i högst 6 månader. 54 % vill åka utomlands för att tjäna mer pengar. 40 % åker till Tyskland och 52 % till Finland. 8 % till andra länder. 70 % av kvinnorna har erfarenhet av sexuellt utnyttjande i barndomen (under 16 år). Cirka 28 % använder droger. Med Estlands lilla befolkning på 1 ½ miljon invånare har HIV/AIDS problematiken blivit tydlig i landet. Under januari-mars 2001 ökade antalet smittade med 300 personer. Det är många unga killar i Narvaområdet, med tjejer som arbetar i Tallinn, som blivit smittade. Antalet försvunna personer är också stort. Förra året försvann 328 personer. Av dessa har 170 hittats, i vissa fall i gravar.

Idag har organisationen endast möjlighet att arbeta en dag i veckan för detta projekt. Det beror bl.a. på att de inte har tillräckligt med resurser. Det är svårt att få in pengar för projekt då dessa områden inte prioriteras hos politiker.Britt Carlén, Västerbottens län, Landstinget, Samhällsmedicin

Britt Carlén arbetar med förebyggande hälsovård som bl.a. har som syfte att minska spridning av HIV /AIDS samt andra könssjukdomar. För några år sedan fick hon kännedom om hur svenska män reste till Sankt Petersburg för att träffa kvinnor samt att många ryska kvinnor åkte över till Sverige för att bosätta sig och leva med svenska män. Kvinnorna hade blivit lovade ekonomisk säkerhet, utbildningar jobb etc., men istället möttes de av, i många fall, arbetslösa män, män med psykiska sjukdomar, alkoholproblem, misshandel, hot och isolering. Dessutom fick båda parter svåra kommunikationsproblem då de inte delade språk och deras engelska kunskaper var begränsade. Med denna bakgrundsinformation och det ökande antalet turister och affärsresor startades ett pilotprojekt som gick ut på att informera om säkrare sex för utlandsresenärer. Då Britt och hennes kollegor hade bra kontakt med en rysk reseledare, som för övrigt gjort dem uppmärksamma på problematiken som fanns på området, fick denne stå för direktkontakten med resenärerna. De inrättade en telefontjänst med samhällsinformation till kvinnor och män, tryckte visitkort och affischer med information om telefonlinjen. På flygturerna delades pennor och godis ut där telefonnummet till telefontjänsten var tryckta. Syftet var att berätta om Sverige och slussa vidare dem som behövde hjälp till socialtjänst och kvinnojourer. De som ringde fick information om lagar och regler som gäller i Sverige. Projektet avslutades i december 2000. I genomsnitt togs 30-40 samtal emot i månaden. De samtal som kom från kvinnorna handlade om att få information och rådgivning om ekonomiska frågor, hur de skulle går tillväga för att söka jobb, utbildning, visum och juridiska frågor kring giftermål. Ofta kände kvinnorna sig låsta i sina förhållanden. Vad beträffar männens frågor kunde det handla om hur de skulle gå tillväga för att få tag på en rysk kvinna. Svaret blev att de skulle vända sig till invandrarverket!

Anonymiteten var viktig för de som ringde men baksidan av myntet är att det blivit svårt att göra en uppföljning samt att det varit svårt att ställa frågor då många var rädda och misstänksamma mot myndigheter. Projektet har dock lett till att göra kommunerna mer medvetna om problematiken och att de fått upp ögonen på det ökande antal par med ryskor och svenska män och eventuella problem som kan uppstå i äktenskapen. Antalet resande män har minskat men det beror antagligen på att Internet ger tjänster som gör att de slipper att resa för att få vad de vill ha.

Man har inte gjort mycket åt trafficking i Umeå men man misstänker att det finns där. Britt Carlén och hennes kollegor vill upprätthålla kontakt med ambassaden i St Petersburg samt koppla in facket och företagshälsovården för att sprida information om smittsamma sjukdomar och om telefontjänsten. Det är känsligt att prata högt om då många kan känna sig utpekade, men problemen finns där och det är betydelsefullt att belysa dem, med all respekt för inblandade parter. Britt Carlén avslutar med att poängtera att det finns många äktenskap mellan ryskor och svenska män som är lyckliga.

Sammanfattning: Caroline Radetzky

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer