Seminarium för Könsstympning

Föreningen för Utvecklingsfrågor Möte: 10/5 2001 KÖNSSTYMPNING AV FLICKOR – del tre i seminarieserien ”Våld mot Kvinnor”

Katarina Lindahl, generalsekreterare i RFSU öppnade seminariet med en kort presentation av deltagarna samt gav en kort historik över hur frågan om könsstympning vuxit fram. Under 1990-talet har den ensidiga fokuseringen på befolkningspolitik ersatts eller kompletterats med fokus på mänskliga rättigheter och speciellt kvinnor och barns rättigheter. Kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa har också satts i fokus. Katarina Lindahl menar att könsstympning inte enbart är en hälsofråga utan handlar även om rättigheter.

Ylva Sörman Nath, Sida menar att olika företeelser i världen får konsekvenser i resten av världen. Händelser i t.ex. Afrika påverkar oss i Sverige. Därför är det viktigt att arbeta i partnerskap. Det är viktigt att könsstympning som företeelse sätts in i ett sammanhang.

Sida arbetar på flera nivåer. Bilateralt ger Sida stöd till enskilda länder, bl.a. till Kenya. Multilateralt till WHO, UNFPA, UNICEF. Rainbo och AMREF som arbetar genom Forum Syd är exempel på NGO´s och Amanitare och Q Web är exempel på nätverk. Sida stöder även internationella kurser. Exempel på sådana är RFSU´s arbete med ungdomar och reproduktiva rättigheter.

Nima Ismail, läkare från Somalia berättar att hon växte upp i en by i Somalia där det anses att omskurna flickor och kvinnor är det vackraste som finns. Könsstympning var en självklarhet och något man inte pratade om. Därför är det många flickor och kvinnor som lider i det tysta. Nima frågar sig varför det är nödvändigt för kvinnor att ta bort delar av sitt könsorgan men att detsamma inte gäller för män. Det går inte att jämföra manlig omskärelse med kvinnlig. Hon menar att kvinnlig könsstympning handlar om förtryck.

Det finns ungefär 150 miljoner könsstympade kvinnor i världen. Det förekommer i runt 30 av de afrikanska länderna men även i några länder i Asien samt Mellanöstern. I Afrika praktiseras könsstympning främst i Somalia, Sudan, Mali, Etiopien och södra Egypten. Det går som ett brett bälte från öst till väst genom Afrika. Av okänd anledning är det inte vanligt med könsstympning i södra Afrika. Sättet att utföra ingreppen skiljer sig åt. Den grövsta könsstympningen innebär att både de yttre och inre genitalierna tas bort och sys igen för att enbart lämna kvar ett litet hål för urinering och menstruering. Nima nämner olika påståenden till varför könsstympning fortsätter. 1. religionen kräver det 2. traditionens påverkan. 3. bevarandet av oskulden 4. för att undvika sexuell aktivitet och dämpa kvinnans lust. 5. könsstympning är rituellt viktigt. 6. könsstympning är estetiskt vackert. 7. könsstympning förbättrar fertilitet och minskar dödlighet. 8. könsstympning gör kvinnan ren. Nima förkastar dessa påståenden och menar bl.a. att det inte finns stöd för könsstympning i någon av de heliga skrifterna. Dessutom är dödligheten väldigt hög i de länder där man tillämpar könsstympning. Det beror bl.a. på könsstympning tillsammans med andra sociala faktorer.

Tidiga komplikationer till följd av könsstympning är att flickan/kvinnan dör på plats till följd av infektion eller blödningar. Det är också vanligt med chocktillstånd, skador på närliggande organ samt urinläckage. Senare komplikationer som kan uppstå är bl.a. cystor som uppstår där klitoris suttit, smärtsamma ärrbildningar p.g.a. att nerverna blivit ytliga, smärtsamma samlag, risker för HIV/AIDS ökar då instrumenten inte alltid är rengjorda, komplikationer p.g.a.

de-infibulation (då man klipper upp) och re-infibulation (syr igen), upprepade urinvägsinfektioner och inkontinensbesvär. I de länder där könsstympning förekommer anses ofta de som inte genomgår en könsstympning vara omoraliska och lössläppta, orena muslimer som ger skam åt den kulturella traditionen. Nima menar att kvinnor som genomgått könsstympning ( men även andra) har ansvar att ändra traditionen och befria sina egna döttrar från ett smärtsamt liv med ständiga hälsoproblem.

Lisen Dellenborg, socialantropolog från Göteborgs universitet berättade om sin studie om omskärelse i Senegal, hos Jola-folket. Hon valde att prata om omskärelse istället för könsstympning då hon som socialantropolog representerar och tolkar den syn det studerade folket har. Bland Jola började praktiserandet av kvinnlig omskärelse för ca 50-70 år sedan. Omskärelsen innebär en stor fest som pågår i två månader där ett 100-tal flickor deltar. Syftet är att flickorna initieras in i ett kvinnligt hemligt sällskap. Dessa typer av sällskap är väldigt vanliga i Västafrika och ses som en maktbas för kvinnorna. 1999 infördes en lagstiftning mot kvinnlig omskärelse i Senegal men kampen mot omskärelse har stött på mycket motstånd. Lokalbefolkningen har sett det som att regeringen försöker få makt över lokala traditioner liksom västvärldens makt över Afrika. När unga senegalesiska män kritiserat praktiserandet av omskärelse har kvinnorna blivit misstänksamma och anser att kritiken beror på att männen anser att kvinnorna har för stor makt i de hemliga sällskapen.

Under 1900-talet har stora sociala och ekonomiska förändringar ägt rum. Förändringarna i landet ledde bl.a. till att unga kvinnor och män bland Jola säsongvis arbetsmigrerade till grannlandet Gambia. Där kom de i kontakt med granngruppen Mandinka som förespråkade islam och omskärelse. När de unga återvände hem som moderna kvinnor, omskurna med snygga kläder övertalade de sina systrar att göra detsamma. Detta var till en början inte populärt av de äldre kvinnorna. Man kan likna införandet av islam och kvinnlig omskärelse vid en ungdomsrevolt. Den lokala tolkningen blev att omskärelse var nödvändigt för att bli en god muslim. Då förekomsten av manlig omskärelse har pågått länge blev det ett sätt för kvinnorna att bli religiösa personer på samma villkor som männen. Jola såg inte omskärelse som ett sätt att kontrollera sexualitet med skam och skuld. Lisen menar att det på ett analytiskt plan kan vara fruktbart att diskutera kvinnlig omskärelse som ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet. På lokalt plan bland Jola handlar omskärelse om att kvinnor ska kunna be och bli uppfostrade på samma sätt som männen. Däremot är det inte sagt att kvinnorna inte är kontrollerade för det är de men på ett annat sätt. Bl.a. genom att männen kan ha flera fruar och älskarinnor utan att bli straffade och bedömda på ett sätt som kvinnor skulle bli.

Idag är stödet för kvinnlig omskärelse starkast hos de äldre kvinnorna. Omskärelseceremonin markerar deras auktoritet. De svarar på mannens kritik av omskärelse som att de enbart tänker på sex och att sex skulle vara bättre med en icke-omskuren kvinna, och inte på uppfostran och religion. En del unga Jola kvinnor säger att de inte vill omskära sina barn men att det skulle hållas hemligt för deras föräldrar. I Senegal är maktrelationen väldigt stark mellan äldre kvinnor och yngre. Lisen poängterar att det är viktigt att ta hänsyn till maktperspektivet och att det ser olika ut på olika nivåer i det sociala livet. Det handlar om kvinnors rätt till makt över sitt eget liv. Även om de unga männen i sin kritik av omskärelsen tenderar att objektifiera och snarare fokusera på sin egen njutning än och inte om kvinnors rättigheter, är deras åsikter viktiga. Frågan är också hur man kan få initiationsriterna att fortgå utan omskärelseceremonin. Det är tydligt att själva initieringsriten är viktig och betydelsefull för tonårsflickorna och de yngre kvinnorna. Under en kampanj i en by skrev Jola kvinnorna på avtalet om att förbjuda omskärelse men det var enbart spel för gallerierna. Då Lisen besökte dem pågick riterna fortfarande. Det enda som hänt är att kvinnornas misstänksamhet ökat.

Sara Johnsdotter, socialantropologiska institutionen, Lund och Asha Ohmar berättade om en undersökning de gjort bland somalier bosatta i Malmö och deras förhållningssätt till kvinnlig könsstympning. Det visade sig att motståndet mot könsstympning var stort. Kvinnorna hade en föreställning om hur män tänker om könsstympning och kvinnans sexualitet men under undersökningens gång fann de att det inte förhöll sig på så sätt. Därför föreslog Sara och Asha en öppen dialog mellan män och kvinnor för att undanröja osäkerhet och få mer klarhet i problematiken. Asha menar att det är bra att använda sig av religionen för att bli av med könsstympning p.g.a. att många är religiösa och vill leva enligt Koranen. Deras arbete heter ”Som Gud skapade oss”.

Agneta Hejll, Rädda Barnen, talade om sina erfarenheter av arbete i Östafrika. Rädda Barnens arbete baseras på Barnkonventionen. Upp till 95 % av könsstympning drabbar barn under 18 år. Rädda Barnen arbetar tillsammans med organisationer som har kulturkompetens främst i östra och västra Afrika. De arbetar på lokal, regional, nationell och internationell nivå. På lokal nivå handlar det om att möta folk där könsstympning förekommer. Målgruppen i arbetet är alla som är drabbade av könsstympning samt de som är involverade, exempelvis traditionella barnmorskor. Arbetsmetoderna är många och består bl.a. av masskampanjer inom ett visst geografiskt område där man försöker övertyga genom att hänvisa till kvinnors hälsa. Drama, sång och musik är viktiga medel för att förmedla budskap. I undervisningen pratar man om vad rättigheter betyder för var och en samtidigt som man försöker förespråka alternativa riter. På det nationella planet vill Rädda Barnen få människor som sitter i en maktposition att ändra policy. Det är viktigt att få in rättighetsperspektivet i policyfrågor för att därefter få till en ändrad lagstiftning. Målgrupper är bl.a. jurister, beslutsfattare och media. Rädda Barnen ger även stöd till forskning. Forskningen ger underlag för vad som förespråkas och det gör att man kan hänvisa motståndare till forskning som bedrivits på området. Rädda Barnen vill även få till stånd dokumentationscentra – platser där organisationer och enskilda kan få kunskap och dela med sig av sina kunskaper till andra. På internationellt plan förs lobbying mot andra organisationer. Målgrupperna är FN-organisationer, bilaterala organisationer, enskilda organisationer samt forskningsinstitutioner som arbetar på internationell nivå.

Agneta anser att det är viktigt att ha en nära kontakt med samarbetspartnerna. Det finns tendenser att glömma bort dem på gräsrotsnivå när de istället behöver all uppmuntran de kan få. Det är ofta de lokala arbetspartnerna som ifrågasätts och får möta hårt motstånd vid förändringsarbetet. Agneta berättar om en plats i Kenya där man bl.a. i form av motivationsarbete med föräldrar samt nära samarbete med kyrkan infört alternativa initiationsriter där flickor inte längre får könsstympas. Här åker flickorna tillsammans med fostermammor till en annan ort under en vecka. Under den här tiden får flickorna intensiv undervisning i bl.a. anatomi, sex och samlevnad, ekonomi och hushåll. Dans och sång är också ett mycket viktigt inslag. Fostermammorna finns till hands om flickorna vill ha råd eller stöd i något de undrar över. Fostermammorna följer med tillbaka till byn och det är här de har en viktig roll i att stödja flickorna då de ofta möts av ifrågasättande och nedlåtande attityder p.g.a. att de inte låtit sig könsstympas.

Agneta avslutade med att säga att det skett stora förändringar och att man numera är mer öppen i frågan om könsstympning. Det går att ha kampanjer, det är tillåtet att driva frågan vidare i media samt att flickorna säger ifrån om vad de tycker och tänker. Frågan om könsstympning har satts in i et större samhällsperspektiv. Hon poängterar också att det är viktigt att fokusera mer på de som arbetar för förändringar än att se motståndet.

Fana Habteab, RISK, Riksföreningen Stoppa Kvinnlig Könsstympning, vill hindra att fler flickor och kvinnor utsätts för könsstympning. Under 1970-talet ökade antalet immigranter till Sverige. Många av dem hade med sig traditionen av könsstympning. Under 80-talet fick man upp ögonen för problemen inom primärvården samt inom socialtjänsten och man började studera sedvänjor. RISK grundades 1994 i en moské i Nyköping av kristna och muslimer från Djibouti, Etiopien och Somalia som bor i Sverige. Anledningen till att första mötet hölls i en moské var för att visa att könsstympning inte har något med religion att göra.

Fana menar att folk fortfarande praktiserar könsstympning p.g.a. att de inte har tillräcklig kunskap om vad ingreppen har för konsekvenser. RISK arbetar med att sprida information om hälsoriskerna och kränkningarna könsstympning medför. Organisationen arbetar enligt FN´s stadgar om barns rättigheter. Ett av deras viktigaste projekt just nu kallas IDIL (betyder hel, orörd på somaliska) där man utbildar afrikanska kvinnor och män. RISK har utbildat folk främst från Somalia, Etiopien och Eritrea till informatörer. Deras arbete går ut på att de på sitt modersmål berättar, om könsstympningens effekter, i olika svenska kommuner. De är också konsulter på socialkontor och är ute i skolor och informerar. Just nu är de igång med att få översatt böcker om könsstympning till bl.a. somaliska och tigrinja. RISK har också medverkat vid internationella konferenser. De startade ett europeiskt nätverk vilket grundades i Bryssel år 2000. I Sverige finns en lag sedan 1982 mot könsstympning. Sedan 1999 är det straffbart att utföra könsstympning med upp till 4 år in fängelse och i grova fall upp till 10 år. Det är även straffbart om en som bor i Sverige åker utomland och utför ingreppet.

Rapportör: Caroline Radetzky

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer