FUF-Prisutdelning: Margareta Axell

Margareta Axell började arbeta på Lärarförbundet 1970 och redan då hade hon ett starkt intresse för internationella frågor. År 1972 gjorde hon sin första resa i tjänsten till Zambia. Efter det har det blivit många fler resor till Afrikanska länder men också till länder i Latinamerika och Asien.

När LO/TCO:s biståndsnämnde bildades började Lärarförbundets internationella avdelning söka stöd där, för att fortsätta bedriva sitt internationella samarbete och biståndsarbete.

Margareta berättar att hon varit med från början när Lärarförbundet startade sin biståndsdel och med åren har antalet medarbetare bara ökat.

Vad gör de då?

Bygger upp livskraftiga, oberoende och demokratiska lärarorganisationer i Afrika, Latinamerika och Asien.

Vilka målgrupper har Lärarförbundets biståndsavdelning?

Förbundets internationella arbete är viktigt för medlemmarna då Sverige idag är ett mer mångkulturellt samhälle än för bara ett par decennier sedan och därför att medlemmarna själva vill stödja den formen av arbete.

Internationellt är målgruppen egentligen gränslös, då lärare finns i världens alla hörn. Margareta påminner om att lärarna ofta är en viktiga personer i många samhällen, då de ibland är de enda personerna som kan läsa och skriva. Lärare utgör därmed också i vissa sammanhang en riskgrupp som t. ex. i diktaturens Chile, då de p.g.a. sin betydelsefulla roll i samhället förföljdes och dödades. Hon vill i detta sammanhang peka särskilt på lärarnas situation i dagens Colombia och Zimbabwe. Att utgöra ett stöd för lärarna i utvecklingsländer har därför varit, och är, en viktig uppgift för Margareta och Lärarförbundets bistånd.

Hur bygger man då livskraftiga lärarorganisationer i dessa länder?

Man måste bygga från botten, man måste låta de enskilda medlemmarna utgöra en grund. Medlemmar som har kunskap kan också vara drivande i sina egna intressen. Därför ges främst stöd för att utbilda medlemmarna i fackkunskaper och i deras rättigheter och, för den delen också, skyldigheter. Margareta vill här poängtera att medlemmarna själva skall få ta del av utbildningen och att det inte bara är för ett fåtal utvalda ledare. Utbildningarna är i form av studiecirklar då detta är en överlägsen metod. I studiecirklar praktiseras demokrati i litet format där kan alla göra sin röst hörd och alla är likvärdiga. Vidare kräver den inga höga kostnader, vilket i sig är en viktigt faktor för livskraften i de organisationer som då bildas. Lokalen för studiecirklarna är oftast den egna arbetsplatsen vilket också minskar kostnaderna. Men den kanske viktigast fördelen med detta val av utbildningsmetod är att fler kvinnor kan delta. Det är inte alltid självklart att kvinnliga lärare kan åka från hemmet och orten för att gå en facklig utbildning. I många länder är detta en omöjlighet. Därför ger lokala studiecirklar ett större antal deltagare och ett mer jämlikt deltagande. Parollen är; utbilda där medlemmarna finns.

Margareta tycker att hon har ett roligt jobb och att hon känner sig privilegierad som får arbeta med detta. Men hon säger också att man måste ha tålamod, en förbättring för lärarnas situation sker inte över en natt. Hon säger att man måste inse att det är en lång process, ibland kanske på 15-20 år. Längden beror förstås på hur utvecklat landet i fråga är.

Vilka erfarenheter kan Margareta då delge oss?

Jo, att man måste skynda långsamt! Att man måste ta ett steg i taget. Hon säger t ex att det är viktigt att det material man använder skall produceras på plats. Allt för att göra organisationen så självständig och stark som möjligt. Margareta säger att insikten av att kunna producera saker själv också är en viktig faktor. Vidare säger hon att det är viktigt att många deltar i projekten, att det inte bara är en representant från Sverige/Lärarförbundet och en från de aktuella landet. Genom att involvera ett stort antal personer i projekten har man kunnat konstatera att risken för korruption minskar, då deltagarna just känner sig delaktiga. Sedan, säger Margareta, är det viktigt att hela tiden ha en professionell inställning till arbetet, att inte låta känslorna styra, vilket annars skulle kunna vara nära till hands i alla dessa svåra situationer man får bevittna.

Margareta delger oss sina reflektioner från arbetet i utvecklingsländer och hon lägger fokus på två stora utmaningar som utbildningen i världen står inför.

Det finns en målsättning att alla barn i världen skall få grundläggande utbildning innan år 2005. Därför är det oroväckande att satsningarna på utbildning har sjunkit. Endast 1,4% av världens bistånd går till barns grundläggande utbildning idag.

HIV/AIDS är det andra problemet. I några länder i Afrika dör fler lärare i AIDS än som hinner utexamineras varje år. Detta betyder förstås bara en sak: att antalet lärare minskar, eller med andra ord att yrkesgruppen lärare dör ut. Det är också så att lärarna spelar en annan viktig roll som förebild för eleverna och de är en viktig källa för information, inte minst om sjukdomar som HIV/AIDS.

Margareta säger att arbetet i utvecklingsländer också innebär många andra problem då de ofta är länder som drabbats hårt av krig och svält, men hon vill ändå avsluta med att delge oss några ljusglimtar som skymtar här och där.

I Sydafrika har Lärarförbundet hjälpt till att skapa icke-rasistiskt lärarförbund och redan efter sju år fanns en fungerande organisation. Idag har den organisationen 220 000 medlemmar. I Nigeria har Lärarförbundet haft ett samarbete sedan 1995, och under diktaturen nyttjade de “täckmanteln” utbildning för att fortsätta närvara i landet. 170 000 medlemmar har utbildats i Nigeria under de åren som gått. Just nu planeras studiecirklar som vänder sig enbart till kvinnor i ett antal provinser i norra Nigeria.

Samarbetet i Latinamerika skedde främst under 1980-talet, då flera länder var diktaturer. Då var Lärarförbundets främsta målsättning att hålla de lokala lärarorganisationerna levande.

Samarbetet med organisationer i Asien har inte varit lika gynnsamt då splittringen många gånger är stor. Många av lärarorganisationerna är politiskt bundna vilket har gjort det svårare för dem att samarbeta. Dock bedriver Lärarförbundet ett samarbete i 22 av Indiens delstater.

Sedan Lärarförbundet började sitt biståndsarbete har ½ miljon lärare fått grundläggande fackliga kunskaper genom studiecirklar eller liknande. Detta har resulterat i att antalet medlemmar inom lärarorganisationerna har ökat. Medlemsavgifter har i vissa organisationer höjts och det har gjort att organisationerna kunnat finansierat sig själva. Fler kvinnor har blivit aktiva i lärarorganisationer och ibland också intagit ledande positioner. Mobiliseringen av lärarorganisationernas medlemmar har blivit bättre, vilket varit en viktig faktor inte minst vid eventuella strejker. Slutligen har lärarorganisationerna åtnjutit mer respekt från myndigheter och samhället.

Text: Berit Eriksson

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer