Frukostmöte med Biståndsminister Carin Jämtin

Biståndsministern presenterade årets biståndsbudget och samtalade om Sveriges politik för global utveckling (PGU) och de utmaningar som står för dörren. Vad är nytt i årets budget, vilka områden är prioriterade? Vilken plats har utvecklingssamarbetet i den nya svenska politiken för global utveckling? Hur ska PGU få genomslag i övriga politikområden och var ligger koordineringsansvaret?Frågeställare:
Anna Tibblin, journalist på Context
Lennart Wohlgemuth, direktör vid Nordiska Afrikainstitutet

Som uppföljning på seminariet den 16 mars 2005 om Sveriges politik för global utveckling, PGU, hade FUF denna gång bjudit in biståndsminister Carin Jämtin. Temat var PGU och årets biståndsbudget.

Carin Jämtin inledde med att meddela att regeringen under 2006 når målet på 1 procent i bistånd av BNI. Biståndet ökar med 4,3 miljarder kronor till totalt 28 miljarder. Biståndsministern fortsatte med att konstatera att 2005 har varit fullt av utvecklingspolitiska händelser. I EU har en lång och intensiv diskussion förts om ett gemensamt mål om ett bistånd motsvarande 0,7 % av respektive medlemsands BNI. I maj togs ett beslut om hur EU-15-länderna gradvis ska nå det målet innan 2015. Carin Jämtin kallade detta ett historiskt beslut, som är tydligt och politiskt bindande, men inte lagligt. Man tog även fram en trappa för hur de nya EU-länderna ska nå målet om ett bistånd på 0,33 % av BNI innan 2015.

G8-mötet i Skottland och Världsbanksmötet i Washington togs upp. Carin Jämtin förklarade att den stora frågan där inte var om en skuldavskrivning skulle ske, utan hur Världsbanken skulle kompenseras för uteblivna skuldindrivningar. Alla länder skrev på ett politiskt och moraliskt bindande beslut för hur det ska gå till, ett delvis revolutionerande beslut. Förvånande är att USA, Storbritannien och Frankrike så tydligt klargjorde att de ska ställa upp. USA går in med pengar under en period som sträcker sig över 40 år och kongressen har gett ett mandat för detta, vilket tyder på en politisk förändring, enligt Carin Jämtin.

FN-mötet i september fokuserade på utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter där utvecklingsfrågorna blev ”minst förstörda”, enligt Jämtin. Hon menade att man mest bekräftade redan tagna beslut på 1990-talet, vilket i och för sig är bra men man flyttade inte fram positionerna. Det största misslyckandet var att man inte fick någon tydlig skrivning för hur 0,7-procentsmålet ska nås på en global nivå. I dagsläget har USA ingen sådan plan, och inte heller Japan. En ljuspunkt var att man tryckte på arbetet för en reproduktiv hälsa, ett område som Sverige har jobbat hårt för. Det finns nu en möjlighet att skriva in mål inom detta område i FN:s millenniemål.
Angående WTO-mötet i Hong Kong den 13-18 december ”får det inte bli ett sammanbrott”, betonade Jämtin. De stora förväntningar som funnits tidigare har skruvats ner och inget viktigt förväntas bli klart under toppmötet, utan det dröjer antagligen till 2006.

Carin Jämtin sammanfattade med att flera beslut har varit revolutionerande. Nu gäller det att de genomförs också, vilket brukar vara det svåra, påpekade hon.

Efter denna genomgång gick samtalet in på den svenska biståndspolitiken och årets biståndsbudget. Carin Jämtin upprepade att Sverige under 2006 kommer att nå enprocentsmålet som ett av två länder i världen (Luxemburg är det andra), och att Sverige är ett av fem länder som ligger över 0,7 %.
I den nya biståndspolitiken finns fem prioriterade områden. Med prioritering avses dels en ekonomisk prioritering, vilket betyder att man satsar på området ekonomiskt sett, och dels en policymässig prioritering, vilket innebär att Sida särskilt lyfter området i bi- och multilaterala diskussioner. De fem prioriteringarna är:

Smittsamma sjukdomar
Området har utökats från att behandla HIV/AIDS till att inkludera även bl a malaria och tbc. Sverige ska ha en strategisk handlingsplan för hur man ska jobba med dessa frågor, som förväntas vara klar inom kort. HIV/AIDS är dock fortfarande i fokus. Arbetet ska föras i både bi- och multilaterala sammanhang.
I samband med detta har Globala Fonden fått sin första påfyllning, där Sverige är en av de största givarna (tyvärr, kommenterade statssekreterare Annika Söder på läktarplats).

Jämställdhet och SRHR
Området har utökats från enbart SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa) till att även innefatta jämställdhet i en bredare betydelse. Fokus ligger dock kvar på SRHR, då det ses som ett viktigt ämne och kan vara kontroversiellt i många länder. Vad Sverige är bra på, och satsar på, är även mäns rättigheter och deras roll i jämställdhetsarbetet. Arbetet drivs i bi- och multilaterala sammanhang, såsom UNFPA och UNAIDS.

Konflikthantering
Området innebär konfliktförebyggande, krishantering och fredsbyggande. Detta genomförs med fredsbevarande trupper, biståndsinsatser, tillhandahållande av poliser, personal från rättsväsendet m.m. Även arbetet med kvinnor i konflikter trycks det hårt på.

Sysselsättning och arbetsmarknad
Fokus ligger här på att tillväxt ska leda till fattigdomsbekämpning. Sverige jobbar med att omvandla informella sektorer, som är oreglerade och därför ger arbetarna ett dåligt skydd, till formella sektorer. Att jobb leder till fattigdomsbekämpning har enligt Carin Jämtin inte varit tillräckligt mycket på agendan tidigare. Det finns ett stort intresse för detta arbete, inte bara från ILO utan även från EU, Världsbanken och övriga delar av FN-systemet.
Resurser ska främst sättas in genom ILO men även policyarbetet ska det satsas på.

Miljöarbete
Anslagen ska under tre års tid öka med en miljard, varav med 330 miljoner under 2006. Satsningar främst på ny miljöteknik och hållbar energi.

Carin Jämtin berättade sedan att Afrika är den kontinent som får mest bistånd i bilaterala avtal. I de multilaterala avtalen går mycket till IDA (Internationella utvecklingsfonden) och Globala Fonden, även genom dessa institutioner går mycket till Afrika. Det handelsrelaterade biståndet ökar med 30 %.

En ny myndighet för extern utvärdering av det internationella utvecklingssamarbetet ska inrättas med säte i Karlstad. Den beräknas komma igång vid årsskiftet med Anders Danielson som förste generaldirektör.

Arbetet med Parisdeklarationen fortsätter ,där harmonisering och samordning av givares arbete i fält sker. Här krävs mer samarbete, menade Carin Jämtin och nämnde som exempel Zambia, där man kommit långt genom att dela upp strategin i olika sektorer och sedan dela upp dessa mellan olika givare. Vilka sektorer Sverige ska finnas i är en fråga man måste ställa sig. Det kommer antagligen att leda till ett förändrat arbetssätt för alla bi- och multilaterala avtal.

Sverige har fått kritik av DAC, OECD:s utvecklingskommitté, för hur man (inte) samordnar det multilaterala samarbetet. Kritik riktas även mot att man finns i för många länder, totalt 111 stycken. Carin Jämtin påpekade att Sverige har ett väldigt brett civilt samhälle med Röda Korset och Rädda Barnen som exempel, som jobbar i länder även där Sverige inte har direkta samarbetsavtal.

Biståndsministern förklarade sedan vad PGU går ut på. Det är inte enbart en biståndspolitik utan en koherenspolitik, ett policymål som alla departement ska jobba efter. UD har samordningsansvaret och ska stötta de andra departementen i deras arbete, men ska inte göra jobbet åt dem utan vara till hands, hålla kontakter, anordna seminarier osv. En jämförelse gjordes med jämställdhetsarbetet inom Regeringskansliet.

Efter denna genomgång tog frågeställarna Lennart Wohlgemuth och Anna Tibblin upp ett antal frågor, som handlade mycket om just PGU och dess genomförande och resultat. Carin Jämtin upprepade att politiken är till för alla departement och många andra ministrar förutom biståndsministern ska vara med och föra ut budskapet. I internationella förhandlingar är det givetvis respektive minister som har ansvaret, förklarade Jämtin, som berättade att hon t.ex. inte kommer att följa med till WTO-mötet i Hong Kong i december.

Förhållandet till EU togs upp och biståndsministern berättade att EU ska lägga fram en ny utvecklingspolicy, den senaste kom för fem år sen. Kommissionen har diskuterat biståndspolitiken och Carin Jämtin tyckte det var självklart att medlemsländerna ska styra hur kommissionens bistånd ska fördelas och implementeras och inte tvärtom, dvs. att kommissionen styr staterna.

Anna Tibblin påpekade att biståndsarbetet varit inriktat på samordning och koncentrering. Nu när budgeten ökar, kan effektiviteten bli lidande? Nej, svarade biståndsministern, budgeten har ökat länge nu och 62 % går idag till bilaterala sammanhang medan 32 % går till multilaterala. Jämtin tillade att Sverige kommer att minska antalet länder man samarbetar direkt med, genom en gradvis process. Mer av biståndet kommer att ges i form av budgetstöd, vilket kommer att kräva en annan typ av uppföljning än tidigare. En bra dialog med andra givarländer kommer att bli ännu viktigare för effektiviteten.

Mer pengar till FN ifrågasattes av Anna Tibblin, då FN fått kritik från många håll. Carin Jämtin förklarade att FN förvisso har brister, men att arbetet i fält ständigt blir effektivare. Enligt rapporter från fältarbetet pågår en revolution i det tysta. På högre nivå är dessutom nya chefer medvetna om att de måste visa upp resultat.

Jordbrukssektorns undanskymda roll i budgeten nämndes och ministern förklarade att det området nu börjar komma tillbaka hos andra givare och att det ingår i den s.k. Jobb och sysselsättningssatsningen.

Lennart Wohlgemuth tog upp frågan om bistånd till Zimbabwe och till diktaturer i allmänhet, där ekonomisk hjälp riskerar att stärka och förlänga den förtryckande regimen. Carin Jämtin tyckte att det var den absolut svåraste frågan att hantera. Hon hänvisade även till Palestina där man ofta gör det som ockupationsmakten borde göra. Man måste alltid resonera sig fram, och ledstjärnan är att hjälpa folk i nöd. Man försöker komma ut till hela landet, men ofta är det inte möjligt. Även om det kan stärka regimen handlar det om att hjälpa människor som annars skulle riskera att svälta, menade biståndsministern.

Publiken fick sedan ställa sina frågor. Två av dem handlade om resultatstyrning, görs någon uppföljning och görs jämförelser mellan olika verksamheter?
Carin Jämtin höll med om att redovisning är viktigt, speciellt som biståndet nu ökar. Nu kommer en större andel att gå till budgetstöd och mindre till projekt, vilket gör det svårare att mäta effektiviteten av biståndet. Biståndsministern menade också att en risk med resultatredovisning är att det går mer resurser till att arbeta med projekt. Det gäller då att jämföra med andra givares institutioner och deras utvärderingar. Att jämföra insatser från år till år är dessutom svårt, den här typen av förändringar tar lång tid, menade biståndsministern.

Annika Söder, statssekreterare, fick på Carin Jämtins begäran svara på en fråga om miljöarbetet. Hon berättade att det finns sex prioriteringsområden och man satsar alltså inte enbart på ny miljöteknik. Det viktigaste är förnyelsebar energi, och även sanitetsfrågor, menade Annika Söder. Det höga oljepriset har påskyndat utvecklingsländernas vilja att förändra och gå mot mer miljövänliga energikällor.

Korruptionsproblemet kopplat till budgetstöd togs upp. Carin Jämtin menade att ökat budgetstöd inte nödvändigtvis behöver betyda mer korruption, då budgeten kontrolleras av parlamentet. Ett exempel på där det fungerat bra är Moçambique.

Seminariet avslutades med att Carin Jämtin avtackades med blommor av FUFs föreningssekreterare Johanna Wallin.

Christian Wohlert, studerandemedlem i FUF

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer