Riksdagskonferens: Frihandel och fria kvinnor – myter och möjligheter


I panelen:

Kajsa B Olofsgård, Enheten för internationell handel, Utrikesdepartementet
Anna Egardt, Kommerskollegium
Karin Stenmar, Dem Collective
Stefan de Vylder, nationalekonom
Mats Wingborg, journalist
Åsa Skogström, Hungerprojektet

Carina Hägg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna
Lars Lindén, riksdagsledamot för Kristdemokraterna
Lotta Hedström, riksdagsledamot för Miljöpartiet de Gröna
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna
Alice Åström, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
Annika Qarlsson, riksdagsledamot för Centerpartiet
Björn Hamilton, riksdagsledamot för Moderata samlingspartiet

Moderator: Agneta Gunnarsson, journalist och konsult.

I december 2005 träffas världens handelsministrar i Hongkong för att återuppta förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen, WTO. Villkoren för världshandeln är en avgörande utvecklingsfråga för många länder. Men hur påverkas kvinnor respektive män? Kan frihandel och globalisering bidra till ökad jämställdhet? Hur arbetar Sverige för att belysa och främja kvinnors rättigheter inom världshandeln?

Lotta Hedström, riksdagsledamot för Miljöpartiet de Gröna, hälsade alla välkomna och inledde med att berätta lite om tankegångarna kring upprinnelsen till detta seminarium, som kom till på initiativ av FUF.

Kajsa B Olofsgård, biträdande enhetschef på Utrikesdepartementets enhet för internationell handel, var förste talare. Hon inledde med att tala om hur den svenska regeringen arbetar för att lyfta fram ett genusperspektiv i den internationella handelspolitiken. På enheten för internationell handel arbetar man med handel som ett viktigt verktyg som genererar tillväxt och välfärd, samt ger ett utbyte av idéer och varor. Arbetet syftar till att utveckla handeln och de handelspolitiska verktygen. Varje enskild handläggare har ett ansvar för att föra in ett jämställdhetsperspektiv i alla ärenden. Samtidigt är genusperspektivet enligt Olofsgård väldigt nytt, både för enheten och inom handelspolitiken i stort. Det finns ett visst motstånd mot dessa frågor hos många aktörer inom det internationella handelssystemet, speciellt i utvecklingsländer. Olofsgård menade att detta motstånd har sin grund bl.a. i en rädsla för att mänskliga rättigheter och genusperspektiv ska bli ytterligare ett sätt för västvärlden att villkora den internationella handelns premisser.

På UD finns idag en medvetenhet kring att handel och handelspolitik påverkar kvinnor respektive män på olika sätt, eftersom könsmönster påverkar arbetsfördelning, konsumtionsmönster och ägarförhållanden.

Olofsgård menade att det krävs ett brett samarbete för att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. För att föra in detta i det dagliga arbetet har enhetens samtliga handläggare skrivit kortanalyser med fokus på jämställdhetsarbetet. Rent konkret har man valt att lägga fokus på fyra områden. Dessa är valda dels för att skapa en heltäckande bild, dels för att hjälpa enheten att utveckla sin metodik på jämställdhetsområdet.

– WTO
Olofsgård förklarade att valet av detta område beror på att alla slags samhällsfrågor ryms inom WTO-förhandlingarna, men även på att det inom organisationen finns en blind fläck vad gäller genusfrågor. Denna blinda fläck har olika förklaringar, varav Olofsgård ansåg att den främsta är utvecklingsländernas motstånd. Detta beror i sin tur på oron för protektionism samt en rädsla för att greppa nya områden. Utvecklingsländernas delegationer är ofta alltför resurssvaga för att hantera nya frågor. En annan orsak är att WTO är en ren förhandlingsorganisation, vilket medför att det tar längre tid att föra in nya frågor. De frågor som så småningom tas upp till förhandling behöver förarbetas, vilket görs i UNCTAD och OECD. Ytterligare en orsak till motståndet är att en av grundpelarna i organisationen är grundläggande likhet för alla och därför finns en skepsis till positiv särbehandling.
UD:s enhet för internationell handel arbetar på så sätt att man inför Hongkongmötet försöker arbeta in jämställdhetsperspektivet i alla enskilda positioner och positionspapper, samt lyfta fram EU-sammanhanget. Olofsgård påpekade dock att det är viktigt att vara realistisk; om man lyckas komma överens i EU-kretsen om att detta är viktiga frågor har man förmodligen kommit ganska långt.
Ett annat fokusområde är personalpolitiken. Vad gäller rekrytering och hantering av sina anställda finns enligt Olofsgård inget jämställdhetsperspektiv och hon ansåg att det råder stor omedvetenhet kring behovet av genusbalans.
Lite mer omedelbara resultat kan man hoppas på när det gäller WTO:s utbildningsprogram och handelsrelaterade bistånd till de kurser som är kopplade till förhandlingarna. Här är Sverige den enskilt största givaren och det finns därmed en möjlighet att föra en ganska direkt dialog. Man har som krav att undervisningen ska beröra effekterna av genuspolitik samt att sammansättningen av deltagare ska ha en balans mellan män och kvinnor.
Det fjärde fokusområde man arbetar med är de handelspolitiska granskningar som WTO genomför med viss periodicitet. Dessa granskningar erbjuder ett lämpligt tillfälle att föra en diskussion om ett specifikt lands handelspolitik och huruvida denna står i strid med WTO:s anda. Olofsgård uttryckte förhoppningar om att man på detta område ska kunna föra in en jämställdhetsdiskussion sedan den nya ordföranden för området har visat sig positiv till genusfrågor.

– Initiativet Globalt ansvar
Detta är ett något mer lätthanterligt område, enligt Olofsgård. I och med att det är ett svenskt initiativ kan Sverige bättre styra det som görs. Man arbetar med företagens sociala ansvar genom en grupp som finns på UD:s enhet för internationell handel. Dess uppgift är att föra ut information om de internationella konventioner som gäller mänskliga rättigheter och framför allt mänskliga rättigheter i arbetslivet. Utgångspunkten är OECD:s riktlinjer för multinationella företag, samt FN:s Global Compact. Gruppens arbete består av omfattande kontaktverksamhet och information till företag, frivilligorganisationer, fackliga organisationer m.m. och har redan idag bred spridning. Man arbetar genom seminarier och har en ganska omfattande verksamhet, därför finns det stora möjligheter om även jämställdhetsperspektivet börjar föras in i verksamheten.

– Bilaterala och regionala frågor
Det tredje området är lättare att komma överens inom än inom WTO eftersom detta är en mindre krets. En annan underlättande faktor är att handel idag ingår i ett bredare sammanhang som även innefattar politisk dialog, utvecklingssamarbete, och en rad andra frågor. Sedan ett tiotal år tillbaka kräver EU, som en förutsättning för att överhuvudtaget ingå ett frihandelsavtal, att förhandlingsparten har en allmän klausul om mänskliga rättigheter. Cotonou-avtalet, som enkelt uttryckt är EU:s avtal med sina gamla kolonier i Afrika och Stillahavsregionen, går enligt Olofsgård mycket långt vad gäller detta. Det är ett brett avtal som innehåller specifika skrivelser vad gäller jämställdhetsaspekter. Man har även ensidiga tullpreferenser riktade till utvecklingsländer, som innebär att de kan få extra förmåner om de lever upp till vissa konventioner, där två grundläggande konventioner om jämställdhet ingår.

– Tjänstesektorn
Valet av tjänstesektorn har gjorts eftersom många kvinnor arbetar inom denna sektor och den har stor betydelse för ännu fler kvinnor. Det ger enligt Olofsgård väldigt mycket på ett konkret plan samt möjligheter att utveckla metoder för att arbeta vidare med frågorna.

Anna Egardt från Kommerskollegium berättade om en utredning som hon gjort på uppdrag av Utrikesdepartementet. Utredningen behandlade genus och jämställdhetsaspekter i regionala och bilaterala frihandels- och associationsavtal, alltså den tredje punkten som Olofsgård tog upp. Utredningens syfte var att ta fram förslag på hur genus och jämställdhet kan integreras i sådana avtal, samt vilka uppföljningsrutiner som kan utarbetas. I utredningen ingick även en kartläggning av alla USA:s och EU:s frihandelsavtal. Egardt underströk att hon i sin läsning av avtalen valt att tolka jämställdhet brett, alltså även innefattande mänskliga rättigheter och lika rättigheter i arbetslivet. Kartläggningen visade att USA och EU skiljer sig åt ganska mycket i hur man integrerar jämställdhet i frihandelsavtal. USA:s avtal reglerar enligt Egardt främst rena frihandelsaspekter, med undantag av ett kapitel om arbetsrätt och miljö. I detta kapitel finns en standardformulering om att man ska främja ILO:s principer, och däri ingår att kvinnor ska ha lika rättigheter i arbetslivet som män. EU har inte någon strukturerad modell för hur genusaspekter integreras. Egardt förklarad att avtalen ser annorlunda ut och bygger mer på samarbete inom utvecklingsfrågor och på det sociala området; därmed är jämställdhetsbestämmelser mer förekommande i avtalen, dock i väldigt olika utsträckning. I vissa avtal finns en uppsamlingsbestämmelse som exempelvis behandlar kvinnor i utbildning och skydd för mödrar och barn. Andra avtal har enstaka jämställdhetsbestämmelser på vissa områden, exempelvis utbildning. Sedan finns det vissa avtal som är helt jämställdhetsintegrerade. Cotonouavtalet är ett sådant avtal. Här sägs att man ska ta hänsyn till genus inom avtalets alla områden; de politiska, ekonomiska och sociala sektorerna. EU integrerar således genus på olika sätt i olika avtal, med en ganska hög ambitionsnivå men svaga uppföljningsmekanismer. Egardt menade att detta kan generera svårigheter och att man måste följa upp avtalen bättre. För att stärka uppföljningen föreslog Egardt att några områden som är viktiga för kvinnor väljs ut och att man inom dessa utvecklar en heltäckande metodik för uppföljning. De områden som Egardt under sin undersökning fann lämpliga är:
– Jordbruk
– Tjänster
– Gynnande av kvinnors entreprenörskap

Dessa olika område är valda av olika anledningar, med den gemensamma nämnaren att det finns ett inbördes samband mellan genus och handel. Egardt lyfte särskilt fram gynnande av kvinnors entreprenörskap och utbildning som en viktig faktor. Här har man sett att det finns ett samband mellan jämställdhet och ekonomisk tillväxt. Ett exempel på hur kvinnors entreprenörskap kan gynnas är att ge rådgivning och marknadsinformation. Ett annat exempel är att stärka mikrofinansiella institutioner som hjälper kvinnor att ta lån för att bli entreprenörer. Det är ofta svårare för kvinnor att få låna, då de anses vara en större risk i kreditsammanhang trots att statistiken säger annorlunda. Andra områden som kan vara lämpliga att ha jämställdhetsperspektiv på och som redan förekommer i Cotonouavtalet är reproduktiv hälsa, familjeplanering utbildning och humanitär hjälp.

Egardt talade lite om sina funderingar kring i vilken form jämställdhet kan integreras i handelsavtal. Eftersom handel är en viktig drivkraft för ekonomisk och social utveckling bör förändringar inte tvingas fram genom handelssanktioner. Egardt menade att man då riskerar att stänga av en viktig kanal för ekonomisk utveckling och därigenom tvinga in kvinnor i värre förhållanden. Utvecklingsländer kan också komma att tolka genusklausuler som ett protektionistiskt verktyg, som Olofsgård nämnde tidigare. Vad som istället behövs för jämställdhetsintegrering är samarbetsprogram i kombination med kapacitetsuppbyggnad. Egardt återkom här till vikten av mätbara uppföljningsmekanismer, annars riskerar avtalet att bli tandlöst. Uppföljningsmekanismerna bör konkretiseras i avtalen och indikatorer behöver användas för att utvecklingen ska kunna mätas. Vissa avtal innehåller idag en del uppföljningsmekanismer, men denna uppföljning är enligt Egardt svag.

Egardt berättade också att hon under undersökningens gång märkt att det inom EU inte finns någon samordning mellan handelsdirektoratet och utvecklingsdirektoratet. I uppbyggnaden av avtalen utgår man från att det finns en koherens mellan handel och utveckling men detta speglar sig inte i uppföljningen. Ett förslag är därför att skapa en samordning mellan dessa direktorat. Sammanfattningsvis menade Egardt att man bör skapa institutionella förutsättningar för uppföljning, samtidigt som jämställdhet skrivs in i avtalen, samt följa upp och mäta rätt saker i form av indikatorer. Egardt tog upp exempel på indikatorer från FN:

* Human Development Index
* Gender Development Index
* Gender Empowerment Measure
* FN:s millenniemål

Samt från Världsbanken och ILO:

* Databasen GenderStats (hälsa, utbildning, fattigdom och politiskt deltagande)
* Social Indicators of Develpoment (befolkning, arbete, förväntad livslängd, mödradödlighet)
* Yearbook of International Labour Statistics (ekonomiskt aktiv befolkning, arbetslöshet, lön och arbetstid)

Ytterligare några exempel på indikatorer är tillgång till krediter och andra resurser, legala rättigheter, tillgång till basala tjänster som exempelvis familjeplanering.

Egardt sammanfattade sin presentation med rådet att ambitionsnivån bör sänkas och uppföljningsmekanismerna stärkas när det gäller att integrera genusaspekter i bilaterala och regionala avtal.

Stefan de Vylder, nationalekonom, fokuserade på jordbrukssektorn. Det är den sektor som sysselsätter i särklass flest människor i hela världen och inte minst kvinnor; i vissa länder i Afrika står kvinnor för över två tredjedelar av jordbruksproduktionen. Som dagens system ser ut tjänar fler män än kvinnor på systemet och fler kvinnor än män drabbas av det, enligt de Vylder. Han varnade för de generaliseringar som lätt görs då man talar om jordbrukssystemet eller handeln med jordbruksprodukter, och belyste de skillnader som finns mellan olika utvecklingsländer. De handelshinder som finns idag retar främst upp medelinkomstländer, exempelvis många länder i Latinamerika. Det är dessa länder som i WTO driver frågor om att minska handelshindren. De allra fattigaste länderna drabbas enligt de Vylder inte främst av handelshinder utan av västvärldens prisdumping. För trettio år sedan var Afrika söder om Sahara en stor livsmedelsexportör, nu är regionen istället en stor livsmedelsimportör. Även om detta inte enbart beror på den rika världens dumping, utan till viss del dålig jordbrukspolitik inom länderna, finns en korrelation med handelssystemens utformning. Statistiskt sett är en bonde i Afrika inte förmögen att försörja en enda stadsbo med basföda, vilket är resultatet av en enorm prisdumpning. de Vylder menade att de rika ländernas agerande i WTO präglas av en motsägelsefull hållning. Man predikar frihandel men just på jordbruksområdet, där fattiga länder skulle kunna göra sig gällande, dumpas priserna och subventionerade jordbruksprodukter vräks in på fattiga länders hemmamarknader. Vad har då detta att göra med män och kvinnor? Det finns ett könsmönster i jordbrukets arbetsfördelning och kvinnor är enligt de Vylder de stora förlorarna på västvärldens prisdumpning. Kvinnor är dominerande i produktionen för hemmamarknaden, det vill säga det småskaliga jordbruket. Prisdumpningen slår undan benen för kvinnornas försäljning av överskottsmat på den inhemska marknaden. Män återfinns i exportsektorn, de handhar ofta försäljning av så kallade cash crops. Inom boskapsskötsel har män ofta hand om uppfödning av stora djur, kreatur, medan kvinnor har hand om smådjur, höns och dylikt som är nödvändiga för försörjningen av den egna familjen. Män utnyttjar de försäljningskvoter som exempelvis EU har för att sälja kött, och tar då hand om inkomsterna från detta. Regeringarna i dessa länder gör enligt de Vylder väldigt lite för att stödja det inhemska småskaliga jordbruket. de Vylder refererade till en genderanalys av Namibias statsbudget som han varit med om att ta fram och där de tittade mycket på jordbrukssektorn. Undersökningen visade bland annat hur regeringens jordbruksstöd, såsom krediter, veterinärstöd och basala tjänster fördelades. 90 procent av allt jordbruksstöd gick till män, trots att män endast kontrollerade 30 procent av jordbruksproduktionen. När det kommer till exportsektorn som kan vara en oerhört viktig källa till sysselsättning och inkomster för både män och kvinnor framträder också ett mönster. Inom exportjordbruket finns en del ganska lönsamma nischer för vissa varor; på senare år har det bland annat vuxit fram en export av snittblommor, färska jordgubbar och grönsaker. Här får kvinnor arbete, ofta som tillfällig arbetskraft. de Vylder menade att det naturligtvis är bra att kvinnorna får jobb, även om dessa arbeten ofta är förenade med vissa hälsorisker på grund av pesticider och dylikt. Men medan kvinnorna får jobb som säsongsarbetare kontrollerar männen distributionskedjorna, försäljningen, den vidare förädlingen, samt krediterna. de Vylder återknöt till Egardts resonemang om krediter och nämnde siffror som pekar på att endast 3 procent av alla banklån i världen tas av kvinnor. Avslutningsvis återkom de Vylder till att det när det gäller prisdumpning och försvårandet av livsmedelsproduktion för hemmamarknaden är det fler kvinnor än män som förlorar på dagens system. Handelssystemet har således olika effekter beroende på vilket kön man tillhör.

Åsa Skogström från Hungerprojektet berättade att Hungerprojektet är en global biståndsorganisation som arbetar med Millenniemålen. Kärnan i detta arbete är underifrånperspektivet, det vill säga empowerment. Hungerprojektet har 125 anställda och så många som 60 000 lokala volontärer. Skogström berättade lite om de olika metoder man använder sig av för att stärka människor. Bland annat anordnas workshops och utbildning för att lära människor i de allra fattigaste områdena hur de kan utveckla sina liv och att förändring faktiskt är möjlig. En metod är att mobilisera människor att jobba tillsammans, och att själva bli den drivande kraften i att utveckla sina liv. De största problemen här är de sociala bitarna och kvinnornas situation. Skogström tog som exempel upp Hungerprojektets arbete i Afrika. Rent konkret arbetar man efter den s.k. Epicenterstrategin. Man börjar med en inledande workshop och samlar en hel by som får ta fram sin egen vision av vad de vill åstadkomma. Därefter inleds nästa steg som innebär att arbeta för att genomföra dessa visioner. Epicentret är ett koncept, men även en fysisk byggnad. I byggnaden bedrivs workshops, sjukvård och det finns lokaler för vuxenutbildning. Marken runt Epicentret odlas och de grödor som kommer därifrån är hela byns tillgångar. Alla representanter är genuskvoterade. Man har även mikrokreditbanker enbart för kvinnor. Skogström nämnde ett exempel från Uganda, där tio kvinnor med lån från mikrokreditbanken startat en grisodling. På tre år hade de gått från 2 till 14 grisar. Kvinnorna hade en noggrant uträknad kalkyl för att utöka verksamheten, och en de involverade planerade även att starta en butik med hjälp av inkomster från grisodlingen. Värt att notera var också att sex av kvinnorna var muslimer, detta löstes genom att endast de fyra kristna kvinnorna tog hand om grisarna medan de muslimska kvinnorna skötte annat som hade med odlingen att göra. På frågan om varför de ändå valt grisar svarade kvinnorna att det var detta som gav de högsta inkomsterna. Vidare berättade Skogström om sitt besök hemma hos en av dessa kvinnor. Kvinnan hade mycket mark i sin ägo och tidigare hade hon endast odlat upp en bråkdel av den, men nu hade hon odlat hela dalen. När Skogström frågade varför hon inte odlat upp dalen tidigare svarade hon: ”jag visste inte hur man gjorde.” Här betonade Skogström vikten av kunskap. Epicenterstrategin har visat sig vara en mycket effektiv metod, när det t.ex. var torka i Malawi var det ingen i ”Epicenterbyn” som omkom.

Skogström talade sedan om de positiva trender man ser inom internationell biståndsverksamhet. En av dessa trender är att mer och mer bistånd går till det civila samhällets fristående organisationer. Dessa har enligt Skogström mycket större möjligheter än regeringar att nå människor på gräsrotsnivå.

För att återknyta till diskussionen kring det förestående WTO-mötet tog Skogström upp de möjligheter som handel har för att öka jämställdhet. Detta kan inte ske med automatik då kvinnor och flickor inte har samma möjligheter att utbilda sig. För att öka jämställdheten menade Skogström att kvinnor måste få samma möjligheter att utbilda sig, få tillgång till krediter och ges möjlighet att äga mark. Sverige bör driva denna fråga inom handelsområdet. Skogström avslutade med ett citat: ”Om du vill ha framgång i ett år, odla säd. Om du vill ha framgång under tio år, odla träd. Men om du vill ha framgång under hundra år, satsa på människor.”

Mats Wingborg, skribent som har skrivit mycket om arbetsmarknaden i utvecklingsländer, tog sin utgångspunkt i en nyligen publicerad artikel från The Economist. Denna artikel beskrev förändringar på den globala arbetsmarknaden. Den globala industriarbetarklassen har fördubblats och denna industrialisering skiljer sig ganska markant från det förra sekelskiftets industrialisering. I denna nya industriarbetarklass är en majoritet kvinnor. Textilindustrin är den främst växande sektorn och däri råder fullständig dominans av kvinnor.

Ett annat fenomen som kännetecknar denna förändringsprocess är de ekonomiska frizonerna som enligt Wingborg har ökat explosionsartat. EPZ, (Export Processing Zones) kallas dessa enklaver där allt som produceras går på export. Det finns 5000 sådana zoner i världen och ungefär 42 miljoner människor arbetar i dem, varav 80 % är kvinnor. Dessa enklaver har gjort sig kända för att kasta ut fackföreningsrörelser och försvåra för arbetare att organisera sig. Systemet har även medfört att många människor, främst kvinnor, har flyttat från byar in till städerna för att arbeta. Wingborg belyste två av de huvudsakliga frågor han ansåg att man måste ställa sig.

* Hur har kvinnornas liv påverkats av denna förändring?
* Hur kan deras villkor förbättras och vad kan vi göra, eftersom många av dessa produkter exporteras till vår del av världen?

Wingborg berättade att han i tjugo års tid har rest runt i olika ekonomiska frizoner. Frågan om hur kvinnors liv har förändrats ger en ganska sammansatt bild. Dels förekommer en enorm exploatering, med långa arbetsdagar och låga löner. Det råder även könsdiskriminering på så sätt att i de fåtal sektorer som domineras av män är lönerna nästan dubbelt så höga. Zonerna präglas också av återkommande repression och stora problem med arbetsmiljön. Dock är det enligt Wingborg ett faktum att dessa kvinnor absolut vill ha kvar sina jobb. Många har flyttat långväga för att kunna arbeta. Trots dåliga arbetsförhållanden och låga löner tjänar de något bättre än om de skulle arbeta inom jordbruket eller i produktionen för inhemsk försäljning. Många vill heller inte tillbaka till sina byar, utan ser bättre möjligheter i storstäderna. Dock underströk Wingborg att man givetvis vill se förbättringar på det fackliga området och av löneläget. Vad gäller löneläget inom textilindustrin nämnde Wingborg att man för kostnaden av en anställd i den tyska textilindustrin kan ha sextio anställda i den indonesiska textilindustrin.

Wingborg gav målande bilder av olika frizoner som han har rest runt i. I Katnuanyaka, som är Sri Lankas största frizon där 50 000 människor arbetar, slogs man i decennier för facklig organisering. För ett år sedan kom ett genombrott då företagsledningen på ett franskt textilföretag, Bratex, efter en lång strejk gick med på att de anställda skulle få bilda en fackförening. Wingborg har besökt denna frizon både före och efter bildandet av fackföreningen. Han menade att det hade skett en hel del reella förbättringar, exempelvis av löneläget och att de anställda hade rätt till ett glas mjölk vid mer än fyra timmars övertid. Den främsta skillnaden märktes dock i kvinnornas ökade självförtroende och framtidstro. Wingborg fick av ett fackligt ombud i Bangladesh veta att männen oftast tog hand om hela lönen från kvinnornas arbete. Detta var emellertid inte enbart av ondo eftersom arbetande kvinnors förhandlingsposition stärktes i familjen. I Shenzen, som är Kinas största frizon, uttryckte unga kvinnor som arbetade där en oro för bränder i fabrikerna. Fabrikslokalerna innehåller en rad brandfarliga material och rymmer även sovutrymmen för arbetarna. I Shenzen finns enligt Wingborg Kinas första embryo till en fri fackförening, startad av kvinnor. Man vågar dock inte kalla sig för fackförening än eftersom det vore alltför farligt.

Wingborg avslutade med att betona att det är en otroligt viktigt uppgift att stödja de organisationer, både fackföreningar och kvinnoorganisationer, som växer upp i frizonerna. I västvärlden måste vi bli mer tydliga med att kritisera företag som kränker fackliga rättigheter, samt att kritisera regeringar som underlåter att ingripa då övergrepp sker.

Karin Stenmar från företaget Dem Collective inledde med att berätta om hur det kom sig att hon och Annika Axelsson startade företaget. Idén hade sitt ursprung i en ilska över hur textilproduktionen såg ut och de frågade sig om det fanns möjligheter att producera tyger på ett annat sätt samt om det fanns en målgrupp för sådana varor i väst. För tre år startade Stenmar och Axelsson en fabrik på Sri Lanka som producerar tyger och kläder med alternativa produktionssätt. Stenmar visade bilder från fabriken och sade att de anställda har tillgång till utbildning, får skäliga löner och det finns en fackförening.

När det gäller livsmedelsprodukter finns en rad klassificeringar och rättvisemärkningar, men Stenmar menade att textilområdet ligger långt efter. Det finns vissa klassificeringar men kläder och textilier innebär en mycket komplex produktionskedja som rör alltifrån bomull på fälten till färdiga produkter. Stenmar gjorde en mycket intressant problematisering av de begrepp som används inom handel och produktion för att klassificera produkter som rättvisemärkta. Vad innebär egentligen företagens Codes of Conduct? Hur följer man upp tillämpningen? Vad finns bakom begreppen? Dem Collective har i samtal med sina anställda kommit fram till en ny typ av industriell produktion. Stenmar delade in de olika produktionerna i ”konventionell produktion” respektive ”Fair Trade”.

Denna nya produktion, ”Fair Trade”, innebär att man tänker om en del kring de begrepp som används inom industriell produktion. Istället för minimilön talade Stenmar om ”levnadslön”. En lagstadgad minimilön innebär oftast inte mer än ett mål mat om dagen. Dem Collectives resonemang är att de anställda ska kunna leva på sin lön och att den därmed bör räcka till tre mål mat om dagen. Många multinationella företag talar om ”reglerad arbetstid”, vilket inte ska likställas med vår reglerade arbetstid utan ofta finns krav på att man måste arbeta övertid för att nå upp ens till minimilönen. Stenmar talade istället om ”rimlig arbetstid”, som innebär ett hänsynstagande till speciella helger och dylikt. Här ingår även arbetsmiljöhänsyn samt tid för att gå på toaletten, vilket inte alltid är självklart inom konventionell produktion.

Vad gäller fackliga rättigheter är det oftast svårt för de anställda att i praktiken organisera sig. Dem Collective talar därför om ”fackliga möjligheter”, vilket betyder att det finns en reell grund för fackligt engagemang. Stenmar betonade vikten av företagens ansvar. Konsumenter kan inte påverka genom ett aktivt val om det inte finns alternativ. Dem Collective har visat att man kan skapa en lönsam produktion utan att utnyttja människor.

Efter de sex inledande talarna var det dags för en paneldebatt där samtliga riksdagspartier fanns representerade för att svara på vad som bör göras för att främja kvinnors rättigheter i den globala handeln.

Efter en snabb presentationsrunda inledde moderator Agneta Gunnarsson frågerundan. I anknytning till det som Stefan de Vylder talade om undrade Gunnarsson om partierna tycker att fattiga länder ska få skydda sitt jordbruk?

Birgitta Ohlsson (fp) tog först till orda. Hon ansåg att diskussionen om frihandelns vara eller icke vara är något förlegad, eftersom alla idag enligt Ohlsson är ense om att frihandel behövs. Istället bör blicken riktas mot vad Ohlsson kallade den västerländska ”nationalstatsegoismen”. Problemet idag är att EU ger sex gånger så mycket i europeiskt jordbruksstöd som man ger i bistånd. Avregleras marknaderna ger man fattiga u-landsbönder en möjlighet. Att tala om att fattiga länder ska få skydda sina egna marknader är inte rätt väg att gå, menade Ohlsson.

Lars Lindén (kd) svarade att det kortsiktigt kan finnas en poäng med att låta fattiga länder skydda sig, men att de samtidigt måste ges en chans att få exportera sina varor. Att konkurrera med prisdumpade varor är inte lätt och man måste hjälpa de fattigaste länderna som har kommit i kläm i frihandeln.

Carina Hägg (s) menade att om dagens situation ska kunna förändras måste man arbeta på flera arenor. Att stötta kvinnor på utsatta positioner är en av dessa. En viktig faktor är att underlätta för Afrikas interna handel, sedan måste även västvärlden skapa gynnsammare förutsättningar genom att se över handelshinder och kvoter.

Annika Qarlsson (c) ansåg att frihandel kan vara en väg till utveckling, men tillade att det måste finnas ett socialt och moraliskt ledarskap i detta. Hon fortsatte med att tala om att man bör ”exportera Bamse”; är man stark måste man också vara snäll. Alltså, vi i västvärlden måste inse att vi sitter på en helt annan förhandlingsposition. Qarlsson höll med Lindén om att utvecklingsländerna eventuellt ska ges en möjlighet att skydda sina marknader i ett övergångsskede, men där behöver också vi i väst fundera på vad vi lägger våra pengar på.

Alice Åström (v) tog upp tre punkter, där den första var att den rika världens handelshinder bör ses över. Detsamma gäller subventionerna som gör att priser kan dumpas, och slutligen fattiga länders möjligheter att exportera. I västvärlden finns höga krav på hur livsmedel ska produceras, som många fattiga länder saknar möjlighet att leva upp till. Ångström menade att det bör undersökas om dessa krav endast är baserade på hälsofaktorer eller om det finns andra bakomliggande orsaker. Det behövs också biståndsinsatser för att hjälpa fattiga länder att producera enligt våra krav. I handelsfrågor bör också genderanalyser göras. Det är inte så att fattiga länder generellt är förlorare på att ha öppna marknader, utan som förts fram av tidigare talare tjänar många män på detta medan kvinnorna förlorar.

Lotta Hedström (mp) påpekade att Sverige historiskt sett hade utveckling under en form av protektionism. Först därefter började man liberalisera handeln. Hedström ville också föra in begreppet livsmedelssuveränitet i diskussionen, ett perspektiv som hon menade att många partier saknar. Hedström betonade slutligen att den ensidiga fokuseringen på exportsektorn leder tankarna bort från den inhemska produktionen. Det behöver inte enbart vara en fråga om export/import utan att kunna odla sin egen mat på sin egen mark.

Björn Hamilton (m) menade att frihandelsbegreppet bör vidmakthållas men inte enbart, utan man bör också kombinera detta med mänskliga rättigheter och utbildning. Ett vidgat frihandelsbegrepp är enligt Hamilton en förutsättning för utveckling.

Från åhörarläktaren kom en fråga om hur man ska underlätta för kvinnor att få utbildning, då det har visats i flertalet studier att kvinnors utbildning är oerhört viktig för ekonomisk utveckling. Birgitta Ohlsson hänvisade till ett kinesiskt citat som säger att om en man utbildas, utbildas en individ, men om en kvinna utbildas, utbildas en hel familj. Många utbildningssatsningar bör således vara inriktade på kvinnor eller flickor. Ohlsson belyste också problemet med att många länder infört skolavgift för grundskolan, vilket hon ansåg vara helt förkastligt eftersom rätten till utbildning måste vara en grundläggande, allmän rättighet.

Utbildningsinriktat bistånd har enligt Ohlsson visat sig vara mycket effektivt. Hon tog upp Sri Lanka som har en mycket hög läskunnighet, tack vare biståndsprojekt inom uppbyggnad av utbildningsväsendet.

Lars Lindén instämde i att riktade åtgärder mot kvinnor ofta ger mycket stor genomslagskraft och att kvinnor då har råd att skicka sina barn till skolan. Han tog upp exempel från sina erfarenheter ifrån rättvis handel-rörelsen, som genom åren har stöttat många småproducenter och som sett att när kvinnor får pengar går de till familjen, barnens utbildning exempelvis. När män får pengar går de enligt Lindén till andra, ofta onyttiga saker. Rättvis handel kan lösa många problem, menade Lindén.

Carina Hägg berättade att ledamöterna i Utrikesutskottet vänder sig starkt emot skolavgifter eftersom man ser att dessa medför att många familjer inte har råd att skicka sina barn till skolan. Detta är än mer tydligt i områden som är drabbade av HIV/AIDS, där många familjer tar hand om inte bara sina egna utan även andras barn. I dessa områden har även många lärare gått bort i sjukdomen. Nödvändiga åtgärder är därför att ta bort skolavgifter, utbilda nya lärare i en kontinuerlig takt samt ge dem möjlighet att få kontroll över sin hälsa så att de kan verka som lärare länge. En annan fråga som Hägg tog upp är att många föräldrar är rädda för att skicka sina döttrar till skolan. Det finns en oro för att barnen ska utsättas för sexuella övergrepp, både i skolan och på väg till eller från skolan. Detta är tyvärr mycket vanligt och något som bör diskuteras mer. Fattigdom är ett annat stort problem som gör det vanligt att barn går några år i skolan och sedan slutar för att hjälpa till med att försörja familjen. Ekonomiska, sociala rättigheter och politiska rättigheter är vägen att gå, avslutade Hägg.

Annika Qarlsson talade även hon om ett helhetsperspektiv och exemplifierade detta med betraktelser från Indien. Där slutar många flickor som kommit upp en bit i åldrarna skolan eftersom det inte längre är tryggt för dem.

Alice Åström återknöt till handelsfrågorna och menade att det även behövs mer utbildning för dem som jobbar med jämställdhets- och rättighetsfrågor på en högre nivå. Som Kajsa B. Olofsgård tog upp tidigare finns ett motstånd mot frågorna inom exempelvis WTO och här behövs också utbildning för att man ska inse vikten av dem.

En åhörare ställde en fråga som berör vår svenska vardag mer direkt, nämligen vilka krav kommun och landsting ställer när det gäller inköp av kläder och textil?

Lars Lindén talade om Globalt ansvar som ligger på Utrikesdepartementets bord, och undrade vad som görs där.

Lotta Hedström menade att det finns ett problem i att Kommunförbundet inte tror att de får ställa krav på kommunalt uppköpande, på grund av bl.a. EU:s regler.

Birgitta Ohlsson sade att om 10 procent av alla i västvärlden skulle handla rättvisemärkt skulle det göra mer för utvecklingen i fattiga länder än allt bistånd tillsammans. Som politisk policy måste man leva som man lär och därför är det viktigt att ta ett individuellt ansvar i denna fråga.

Enligt Carina Hägg har intresset för handelsfrågor förändrats i riksdagen. Det finns en större medvetenhet kring dem nu och man bör ta in dem i den politiska dialogen i större utsträckning. Till detta hör att ha införa ett codes of conduct-perspektiv vid upphandlingar.

Detta område berör vår konsumentmakt och moderator Agneta Gunnarsson undrade vad mer vi från svenskt håll kan göra förutom att som konsumenter ställa krav på kommuner och landsting.

Enligt Lars Lindén är svenska företag redan föregångare på många områden, han tog som exempel upp att Volvos minimilön i Kina ligger en bra bit över gängse minimilön i landet. Birgitta Ohlsson återkom till att frihandel är en motor för utveckling, men att gemensamma regelverk behövs på området. Det är inte bara inom internationell handel som problem finns. Många brott som sker i inhemsk produktion kommer aldrig till ytan.

Alice Åström tog upp att man inte bara bör titta på fackliga rättigheter utan även på det faktum att kvinnor anställs för att de är lågavlönade. Detta är en företagardiskussion man måste våga ta.

Björn Hamilton ansåg att Sverige bör vara närvarande där man kan påverka, både från statligt håll och från företagens håll. Detta kan innebära att man får bortse från principen att det inte är ”fint” att umgås med diktaturer. Kan Sverige påverka så bör man försöka göra det. Han menade även att det är bra att svenska män finns med i debatten eftersom det kan påverka andra män mer.

Lotta Hedström lyfte fram SwedWatch som gör ett bra arbete med att uppmärksamma hur svenska företag sköter sig utomlands. Hon varnade även för lågpriskedjor som både har usla anställnings- och produktionsvillkor. Som konsument kan man starta kooperativ och se till att göra aktiva val.

Som sista fråga undrade Agneta Gunnarsson vilka frågor inom jämställdhet och handel Sverige bör driva under ministermötet i WTO.

Birgitta Ohlsson menade att Sverige bör arbeta för att få fram fler kvinnor på chefspositioner. Lotta Hedström ville lyfta fram GATT-frågorna och hur dessa påverkar kvinnor.

Björn Hamilton belyste vikten av att stötta kvinnligt entreprenörskap, där en viktig fråga är att utveckla mikrofinansiella institutioner för kvinnliga företagare.

Lars Lindén höll med om betydelsen av mikrolån. Han tillade att man måste ta bort subventionerna för jordbruksprodukter så att var och en kan konkurrera med det man är duktig på.

Carina Hägg återknöt till det Björn Hamilton tagit upp om att det är viktigt att män talar om dessa frågor, att exempelvis manliga parlamentariker talar med andra länders parlamentariker. Man får heller inte svartmåla möjligheten att använda sig av WTO, det är den organisation som finns för att samla och lyfta dessa frågor.

Annika Qarlsson påminde om att vi i västvärlden sitter på en styrkeposition när det gäller förhandlingarna i WTO.

Avslutningsvis sade Alice Åström att vi måste se till att genusfrågor inte längre är en blind fläck för WTO – det man inte ser kan man inte påverka

Maria Bucher, studerandemedlem i FUF

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer