Centralasien -konflikthantering och regional säkerhet

Centralasien utgörs av ett antal relativt svaga stater som länge har präglats av fattigdom, auktoritära regimer, miljöförstöring, religiösa motsättningar och tvister om olja, vatten och andra naturtillgångar. Detta gör Centralasien till ett potentiellt konfliktområde. Det är också en region med ett stort militärpolitiskt intresse. Mot denna bakgrund belyste en kunnig panel ur flera perspektiv Centralasiens historia, nuvarande situation och möjliga scenarier för framtiden.Medverkande:
Disa Håstad
, journalist på Dagens Nyheter, tidigare utrikeskorrespondent och författare till boken ”Arvet från Timur Lenk. Centralasiatiska öden” (Norstedts förlag).
Torgny Hinnemo, tidigare utrikeskorrespondent på Svenska Dagbladet och numera analytiker på Utrikesdepartementet.
Robert Larsson
, säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI). Gunilla Björklund, konsult inom internationella vatten-, mark- och klimatfrågor samt styrelsemedlem i Svenska Aralsjösällskapet.
Kerstin Gyllhammar
, handläggare för Centralasien vid Sidas Europaenhet.

Seminariet inleddes av Gunilla Björklund, som välkomnade deltagarna och berättade om Svenska Aralsjösällskapet. Föreningen arbetar sedan 2000 med problematiken kring den krympande Aralsjön, som förutom den ekologiska katastrofen även kommit att få omfattande kulturella konsekvenser.

Disa Håstad stod för kvällens första anförande, då hon berättade om den historiska bakgrunden i Centralasien. Som Dagen Nyheters korrespondent i Sovjetunionen och sedermera Ryssland under 70- och 90-talet hade hon möjlighet att på nära håll följa de dramatiska politiska förändringarna. Hon berättade om när man det för första gången demokratiskt valda Högsta sovjet samlades sommaren 1989 och började tala öppet om de problem som Sovjetunionen brottades med och de misstag som begåtts. Där framträdde författare, journalister och andra ur den ”upplysta eliten” och vittnade om hemska händelser som fram till dess hållit hemliga – folkmordet på kazaker på 30-talet, atomexperimenten i Kazakstan och även det faktum att Aralsjöns yta minskat med uppskattningsvis 70% och att sjön verkade hålla på att torka ut. Reaktionerna på dessa nyheter var ändå förhållandevis positiva bland landets befolkning – tidigare erfarenheter från Sovjetunionen visade att när ett problem väl identifierades och diskuterades öppet så skulle det även komma att åtgärdas snarast. Men när Sovjetunionen upplöstes 1991 försvann också de gemensamma institutionerna och problemen tedd sig plötsligt avsevärt svårare att lösa.

Enligt Håstad finns det hos den ryska befolkningen idag många fördomar om de centralasiatiska staterna som underutvecklade och fattiga länder vars invånare lärt sig allt de kan av ryssarna. Det man då glömmer bort, eller väljer att bortse ifrån, är att regionen tidigare var säte för en sofistikerad och välutvecklad civilisation, med centrum i Bukhara. Området var även historiskt signifikant på andra sätt. I Talas i nuvarande Kirgizistan stod det hitintills enda slaget mellan kineser och araber 751. Islam har sedan dess rört sig öster om denna plats men inte araberna själva. Mongolernas framryckning i området på 1200-talet kom sedermera att fördröja den allmänna utvecklingen. Men Timur Lenk, som enligt Håstad var en hänsynslös härförare såväl som en kulturell filantrop, stod för både kulturell utveckling och samtidigt ett försök att lägga stora områden under sitt styre.

Under slutet av 1800-talet kom hela Centralasien under ryskt välde, förenat i en region som då kallades ”Turkestan”. Efter den ryska revolutionen delades området upp i republiker, förutom Kazakstan som inte blev en självständig republik förrän 1930-talet. Det ryska väldet efter revolutionen medförde att invånarna i området lärde sig att läsa och att kvinnornas situation överlag förbättrades. Samtidigt genomfördes en brutal ”avnomadisering” i Kazakstan, där halva befolkningen dog eller flydde då 6 miljoner boskapsdjur tvångsslaktades. Efter andra världskriget utvecklades kärnvapen i Kazakstan med befolkningen som försöksdjur. I Uzbekistan beslöt man sig för att genomföra en storskalig satsning på bomullsodling eftersom de klimatmässiga förutsättningarna var så fördelaktiga. I samband med detta tog man även hjälp av ättlingar till afrikanska slavar i den amerikanska södern för att lära sig hantverket. Håstad berättade att hon mött några av dessa influgna experters ättlingar under sina resor i regionen.

De första åren av självständighet på 1990-talet blev på många sätt de mest liberala och öppna åren för de centralasiatiska republikerna. Därefter blev regimerna blev åter alltmer auktoritära. I dagsläget har man skapat barriärer gentemot Ryssland och vill inte prata ryska utan föredrar istället engelskan. Detta skapar betydande problem för den ”mellangeneration” som är för gammal för att ha hunnit lära sig engelska. Det utpräglade klansystemet lever också vidare, delvis på grund av att kommunisterna tidigare utnyttjade det hierarkiska systemet för att förenkla och effektivisera statsförvaltningen i regionen. Vidare finns en betydande statlig repression mot religionen, vilket Håstad menade riskerar att driva vanliga troende i händerna på radikala islamister. De reformerande islamister som fanns på 1800-talet och början på 1900-talet, jadiderna, är idag okända. Som exempel på religionens farlighet pekar man på Tadzjikistan, där det mellan 1992 och 1997 rasade ett blodigt inbördeskrig mellan moderata och mer fundamentalistiska islamister (som en tid bildade regering) å ena sidan och Moskvatrogna kommunister, en grupp som nu har majoritet i Tadzjikistan

Näste talare var Torgny Hinnemo, som inledde sitt anförande med att påpeka att Centralasien till ytan är nästan lika stort som EU. Självklart medför en sådan geografisk omfattning stor variation och mångfald både geografiskt, kulturellt och politiskt. Samtidigt finns det likheter mellan länderna. Republikerna delar alla det ryska och sedermera sovjetiska arvet sedan slutet på 1800-talet. Inte minst har man fått sina moderna institutionella och administrativa system utvecklade under denna period. En annan likhet var den kommunistiska konstitutionen, som innebar att kommunistpartiet innehade en särställning. Detta medförde att ledare inom samhällets alla olika områden – från medicin och naturvetenskap till kultur och ekonomi – var medlemmar i partiet. Sedan självständigheten har kommunistpartiernas medlemskretsar (i de länder där de fortfarande är tillåtna) krympt drastiskt; de som var medlemmar av ideologisk övertygelse finns kvar medan de som deltog främst för att det var en förutsättning för att kunna göra karriär har lämnat dessa partier.

Vidare berättade Hinnemo att de ”oligarknätverk” som har ett stort inflytande över såväl den privata som den offentliga sektorn i Centralasien på många områden är sammanväxta med de gamla klansystemen. När banden till Moskva kapades, kom makten istället att utgå från dessa nätverk. Politik i Centralasien har därför idag främst kommit att handla om att ta kontroll över de ekonomiska tillgångarna – vare sig det rör sig om företag, naturresurser eller statliga maktstrukturer. Även här kan man möjligtvis se vissa mönster i hur de centralasiatiska länderna kommit att utvecklas; länder som Tadzjikistan och Kirgizistan saknar naturresurser vilket medfört att ingen har haft tillräckligt med resurser för att kunna ta kontroll över staten och följaktligen finns det idag en viss pluralism. Länder som Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan är mer resursrika, vilket gjort dem mer välbeställda men samtidigt mer monolitiska.

Delvis som en följd av de auktoritära politiska systemen är det statliga inflytandet över ländernas nyhetsmedier starkt. I Kazakstan säkerställs detta genom att presidentens döttrar innehar nyckelpositioner i styrelsen för landets ledande mediekoncerner, i Uzbekistan genom ett starkt statligt ägande. I detta sammanhang intar Turkmenistan en särställning med den omfattande personkult som omgärdar president Saparmurad Nijazov (även kallad Turkmenbashi, ”turkmenernas fader”).

Centralasiens utveckling efter självständigheten kan enligt Hinnemo ses som en direkt motpol till utvecklingen i Baltikum, men det finns även stora skillnader jämfört med andra delar av det icke-ryska forna Sovjetunionen De centralasiatiska staterna som bildades den 1 januari 1992 hade, med undantag för en kortvarig kazakisk statsbildning, aldrig existerat tidigare. Därför saknade Centralasien vid tidpunkten för Sovjetunionens upplösning nationaliströrelser av den typ där många partimedlemmar i andra f d Sovjetrepubliker fick sin politiska skolning. Denna korta historia av självständighet innebär att dessa länder idag är inne i en process där de skaffar sig erfarenhet av såväl inrikesförvaltning som utrikespolitik, samtidigt som man försöker skapa en gemensam identitet och historieskrivning.

Eftersom många av sjöarna i regionen är salthaltiga är det svårt att bedriva jordbruk i stora delar av Centralasien. Därmed har många stora populationscentra kommit att förläggas i floddalar – i och omkring Ferganadalen bor exempelvis närmare 1/6 av hela Centralasiens befolkning. De landsgränser som har dragits upp motsvarar inte heller de etniska grupperingarnas bosättningar, vilket medför att det finns stora minoritetsgrupperingar i flera av länderna. Vissa vattendrag som olika befolkningsgrupper är beroende av för sin överlevnad har även hamnat på ”fel” sida gränsen, vilket bidragit till en bristande respekt för statsgränserna. Detta riskerar i sin tur att leda till att staterna blir mer repressiva eftersom de känner sig hotade. Befolkningens ekonomiska behov av geografisk rörlighet hamnar således i konflikt med staternas önskan att kunna kontrollera vem som rör sig in och ut från deras territorium.

Robert Larsson från Totalförsvarets forskningsinstitut följde upp med en analys av energiproblematiken i Centralasien och dess konsekvenser för den säkerhetspolitiska situationen i regionen. Hans grundläggande utgångspunkter var att Rysslands politik i Centralasien idag präglas av både ömsesidiga påtryckningar och ömsesidiga vinster och mindre av ensidigt utnyttjande än under 1990-talet. Rysslands så kallade bistånd till regionen är begränsat, men däremot har man gjort relativt omfattande satsningar på att främja det ryska språket och kulturen i regionen.

Larsson påpekade dock att det finns tydliga motsägelser mellan Rysslands uttalade målsättningar i regionen å ena sidan och dess faktiska agerande å andra sidan. Officiellt vill Ryssland skapa pro-ryska stater i regionen, säkra sina egna ekonomiska intressen och bibehålla greppet kring den fördelaktiga exporten av regionens energiresurser. Vidare vill man hantera hot om extremism, bekämpa narkotikasmugglingen, säkerställa den ekologiska säkerheten och skydda etniska ryssar i regionen. Men den påstådda kampen mot narkotikasmuggling är svår att förena med det faktum att den ryska militären varit inblandad i narkotikasmuggling från Afghanistan via Tadzjikistan till Europa. Vidare ska miljöarbetets omfattning inte överskattas och värnandet om ryska medborgare tycks enligt Larsson ibland användas mer som en förevändning att blanda sig i andra staters inre angelägenheter, vilket sällan har gynnat den politiska utvecklingen i landet i fråga.

När det gäller Kremls strategisyn så delar man upp forna Sovjetunionen i ett pro-ryskt lag (Vitryssland, Armenien, Tadzjikistan) och ett pro-västligt lag (Ukraina, Georgien, Baltikum). Det främsta hotet för Ryssland på detta område är således att fler länder skulle ansluta sig till de västvänliga länderna. Sannolikheten för att det skulle kunna ske i Centralasien verkar dock begränsad men kan inte uteslutas fullständigt, betonade Larsson.

Rysslands metoder för att vinna inflytande i Centralasien är idag fokuserade på övertalning snarare än tvång. Man har ingen övergripande ideologi att locka med utan använder sig snarare pragmatiskt av mer konventionella metoder såsom politik och diplomati, ekonomisk makt, energirelationer samt en begränsad militär närvaro. Den militära närvarons roll ska dock inte överdrivas, menade Larsson. Man har endast ett fåtal regementen i Tadzjikistan och ett fåtal stridsflygplan i Kirgizistan. Dessa har begränsad strategisk betydelse och har inte använts vid de tillfällen då det hade kunnat bli aktuellt (det vill säga i samband med oroligheterna i Uzbekistan respektive Kirgizistan). Å andra sidan kan den militära närvaron i vissa sammanhang utgöra en problematisk faktor samt användas om en regimgarant och förhandlingsbricka. Givet problemen med de militära operationerna i Tjetjenien kan man även ifrågasätta om Ryssland i dagsläget skulle klara av militära operationer i Centralasien.
Larsson betonade också i detta sammanhang att de militära relationerna idag bara är en av ett flertal aspekter som är styrande för de bilaterala relationerna mellan Ryssland och de centralasiatiska staterna. Dessa stater är fortfarande beroende av Ryssland men relationerna blir gradvis allt mindre asymmetriska, inte minst i takt med att Kina och USA försöker skaffa sig inflytande i regionen. Ryssland blir därför tvunget att förhandla då den realpolitiska möjligheten att använda tvång minskat drastiskt.

När det gäller relationerna på energiområdet är situationen annorlunda jämfört med övriga OSS-länder, eftersom Centralasien exporterar olja och naturgas och t.ex. Turkmenistan har försökt att utöva påtryckningar mot Moskva på detta område. Ryssland har å andra sidan omfattande inhemska energiresurser och dess intresse ligger därför främst i att köpa energi billigt i Centralasien och sälja det dyrt längre västerut, för att därigenom både tjäna pengar och bevara sina egna depåer. Rysslands makt ligger alltså här i kontroll av exportrutter.

Ryssland har alltså idag starkare ekonomiska maktmedel än vad man tidigare haft, delvis på grund av det höga oljepriset som gett landet kontanter och starka bolag. Vidare har Ryssland överskottsmaterial som kan säljas billigt och därigenom kan man köpa sig inflytande. Ofta vävs dock en säkerhetspolitisk komponent in i förhandlingar som rör investeringar eller handelspolitik. Larsson sade även att Ryssland skulle se med skepsis på en eventuell demokratiseringsprocess i Centralasien, men det är tveksamt om det skulle kunna leda till någon typ av militära insatser från landets sida.

Sammanfattningsvis menade Larsson att Ryssland rört sig från tvång till förhandlingar i Centralasien. Rysslands militära närvaro har en begränsad militär betydelse men kan utgöra en viktig lokal faktor. Vidare har de centralasiatiska staterna varit relativt skickliga när det gällt att spela ut Ryssland mot USA och Kina i regionen. På längre sikt visar nuvarande trender att Ryssland ökar sin ekonomiska, politiska och militära förmåga, samtidigt som relationerna i Centralasien blivit mindre asymmetriska genom det ökande internationella intresset för regionen.

Under den påföljande diskussionen tillade Disa Håstad att inte heller USA agerar i samklang med sina officiella målsättningar om att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Istället tycks man prioritera frågor som rör bevarandet av den ”politiska stabiliteten” och kriget mot terrorismen.

Gunilla Björklund tog därefter vid genom att berätta om en av världens mest omfattande ekologiska katastrofer – uttorkandet av Aralsjön. Aralsjön var en gång i tiden jordens fjärde största insjö med en yta på 68 000 kvadratkilometer och en volym på cirka 1066 kubikkilometer vatten. Idag är volymen mindre än tiondel av detta och Björklund sade att det tycks omöjligt att rädda sjön.

Aralsjön har ett upptagningsområde som är ungefär fyra gånger så stort som Sverige, utspritt över hela Centralasien samt Iran. Huvuddelen av tillflödet kom dock ursprungligen från Kirgizistan och framförallt Tadzjikistan. Den naturliga avdunstningen från sjön motsvarar cirka 900 mm per år och nederbörden är bara en tiondel av detta, vilket medför att sjön är beroende av ett tillskott av annat vatten. Tidigare kom ungefär 2/3 av detta vatten från floden Syr Darya och resten från Amu Darya.

Aralsjön har historiskt varierat kraftigt i storlek även utan mänsklig påverkan. För 9000 år sedan mynnade exempelvis Amu Darya i Kaspiska Havet istället för i Aralsjön, som då hade ungefär samma storlek som i dagsläget. Senare förändrades dock Amu Daryas flöde på naturlig väg och Aralsjön expanderade kraftigt.

Men under 1900-talet bestämde sig bland andra Lenin och Stalin för att göra Sovjetunionen självförsörjande av bomull, som var en viktig råvara i samband med världskrigen. Detta blev inledningen på Aralsjöns nuvarande kris. Genom en storskalig på bomullsproduktion i Centralasien (där klimatet var som gynnsammast) lyckades Sovjetunionen bli världens näst största producent av bomull. Denna bedrift skapade ett enormt behov konstbevattning från både Amu och Syr Darya, till den grad att längden på kanalerna för konstbevattning idag beräknas vara 10-15 gånger så långa som själva floderna. Det mest iögonfallande av dessa projekt är Kara-Kumkanalen, som byggdes för att kunna transportera 1/3 av Amu Daryas vattenflöde 110 mil genom Karakumöknen. Effekterna av dessa konstbevattningsprojekt blev dramatiska. Från en volym på 1090 kubikkilometer och ett mineralinnehåll på 10g/l år 1960 krympte volymen till 108 kubikkilometer år 2003, samtidigt som mineralinnehållet ökade till 110g/l, vilket drastiskt försämrat förutsättningen för djur- och växtliv i sjön. En respons från den sovjetiska byråkratin när Aralsjöns minskning i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet började bli påtaglig, var att diskutera möjligheterna att vända sibiriska floders flöden för att på detta sätt kunna bevattna Aralsjön. Som en följd av den minskande vattenmängden är Aralsjön idag uppdelad i en västlig och en östlig del.

Den politiska bakgrunden till problematiken var att man i Sovjetunionen betraktade vatten som en statlig tillgång som kunde brukas utan kostnad, vilket ledde till en kraftig överförbrukning. Istället för att sedan försöka minska efterfrågan sökte man istället öka utbudet genom att leda om sibiriska floder.

Idag är frågan snarare motstridiga internationella energiintressen. Energifattiga Kirgizistan och Tadzjikistan vill hålla inne vattenflödet i reservoarer på sommaren för att kunna utnyttja det maximalt på vintrarna. Energirika Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan vill istället använda vattnet till konstbevattning, bland annat för bomullsproduktion. Därför finns idag överenskommelser som innebär att Kirgizistan och Tadzjikistan skall släppa på vatten under sommaren i utbyte mot elektricitet och naturgas från sina grannländer. Dessa motstridiga intressen har fortsatt att vara en återkommande källa till osämja i regionen.

Idag anses det vara omöjligt att kunna rädda Stora Aralsjön. Vad som enligt Björklund däremot är uppnåeligt är att återställa den norra Lilla Aralsjön. Ett något ökande vattentillflöde från Syr Darya har lett till en ökande vattenmängd, sjunkande mineralhalt och följaktligen ett förbättrat djur- och växtliv. Nya forskningsrapporter visar även att arbetet med att rädda denna förhållandevis lilla sjö gjort uppmuntrande framsteg.

Därefter berättade Kerstin Gyllhammar från Sidas Europaenhet om myndighetens arbete i regionen. Det övergripande målet för Sidas verksamhet definierade Gyllhammar som ”att förbättra förutsättningarna för fattiga människor att förbättra sin egen situation”. I enlighet med det regleringsbrev som styr Sidas nuvarande arbete i regionen fattades beslut om att man främst skulle stödja Tadzjikistan och Kirgizistan. Vidare skulle man koncentrera arbetet inom vissa områden och utesluta andra, exempelvis energisektorn, där man inte kunnat finna någon lämplig samarbetspartner.

I linje med Parisagendan, som är en överenskommelse om hur det internationella utvecklingssamarbetet bör utformas för att bli så effektivt som möjligt, strävar Sida efter att koordinera och harmonisera sitt bistånd med andra stora givare. Vidare går man mot att stödja färre och större projekt för att minska de relativa administrativa kostnaderna, samt att i möjligaste mån använda sig av inhemska administrativa system. Detta försvåras dock av den omfattande korruptionen i den centralasiatiska regionen. Sidas strategi är också differentierad för att ta hänsyn till de betydande skillnaderna mellan de två programländerna.

Sedan Sida började samarbeta med Tadzjikistan har den andel av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen sjunkit från 80 % till 60 %. En majoritet av de fattiga bor på landsbygden och Gyllhammar berättade att under samma period har jämställdheten försämrats. Mellan 1997 och 2002 fokuserade Sidas arbete främst på humanitärt bistånd som en följd av inbördeskriget. Från 2003 och framåt har man även börjat arbeta med mer långsiktigt utvecklingssamarbete. När det gäller stora givare i Tadzjikistan finns det dock fortfarande en tydlig brist på samordning. Prioriterade områden för biståndet är idag en demokratisk samhällsutveckling, ekonomisk tillväxt, hälsofrågor och den sociala sektorn.

Kirgizistan ligger jämförelsevis aningen bättre till, med ungefär 40 % av befolkningen under fattigdomsstrecket. Motsvarande siffra på landsbygden är dock 51 %. Sidas arbete i landet fokuserar idag på mänskliga rättigheter och demokrati – i synnerhet områden som jämställdhet och bekämpning av människosmuggling – samt på fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt. De erfarenheter man har av utvecklingssamarbete i landet är emellertid ganska nedslående, menade Gyllhammar. Hon nämnde att korruptionen är utbredd – Kirgizistan befinner sig på 130:e plats i Transparency Internationals korruptionsindex – och bara tre kvinnor valdes in i parlamentet i det senaste, riggade, valet.
Sidas insatser ligger idag kring storleksordningen 50-80 miljoner kronor och fokuseras på insatser som främjar socialt utsatta barn och jordreformer.

Under den påföljande frågestunden kretsade mycket kring islams roll i religionen. Torgny Hinnemo menade att kunskapen om islam är bristfällig i Ryssland, vilket lett till onödiga missförstånd och delvis en överdriven oro. Vidare sade Hinnemo att den kirgizistanska säkerhetstjänstens uppskattning av antalet medlemmar av den radikala islamistiska rörelsen Hizb-ut-Tahir är lägre än vad International Crisis Groups forskare på plats kommit fram till. Istället är det snarare regimerna som skrämmer upp befolkningen genom att förstora hotet från dessa rörelser, vilket även blir en förevändning för att använda sig av repressiva metoder. Robert Nilsson kommenterade att det kan finnas ytterligare statliga intressen av att förstora upp hotbilden, eftersom detta leder till ett ökat militärt stöd från USA.

En annan omdiskuterad aspekt är det intrikata geopolitiska spel som idag kringgärdar Centralasien. Robert Larsson påpekade att Kina ökat sin närvaro regionen, framför allt genom omfattande investeringar i energisektorn. Man bygger upp infrastruktur för att utvinna högsvavelhaltig olja och kringgärdar installationerna med militärt beskydd så att dessa områden snarast kommer att likna ”minikolonier”. Ryssland, som ser Centralasien som sin ”bakgård”, uppskattar inte dessa investeringar. Samtidigt samarbetar Ryssland och Kina i Shanghai Cooperation Organization (SCO) för att aktivt minimera USA:s inflytande i regionen. Disa Håstad sköt in att Kazakstan lämnat ut uighurer till Kina, trots att dessa förföljts på grund av sina politiska åsikter. Samtidigt finns det hos både ryssar och centralasiater en misstänksamhet mot Kinas intentioner. Detta hindrar dock inte Ryssland från att spela ut Kina och Japan mot varandra i hopp om att någon av dem ska bygga en pipeline som tillåter Ryssland att transportera olja och naturgas till Stilla Havet.

Avslutningsvis menade Torgny Hinnemo något uppgivet att det mesta går åt fel håll i Centralasien idag. Han tillade dock att intresset och den internationella kunskapen om Centralasien ökar snabbt och många studenter är idag på väg till regionen. Detta kommer att leda till ökad ömsesidig förståelse och ökade kontaktytor och förhoppningsvis även investeringsmöjligheter och ekonomiska samarbeten. Kanske är detta det främsta hoppet för Centralasiens framtida utveckling?

Michael Jonsson, studerandemedlem i FUF

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer