Rwanda -från folkmord till försoning och demokrati

Med anledning av att Fatuma Ngandiza från Unity and Reconciliation Commission i Kigali, Rwanda, besökte Sverige arrangerades en temadag om situationen i Rwanda idag, tolv år efter ett av de värsta folkmorden i historien. Vilka utmaningar står Rwanda inför i det mödosamma arbetet med att skapa försoning och bygga upp ett nytt samhälle? Vad har omvärlden lärt av de misstag som begicks före och under folkmordet?

I panelen:
Fatuma Ndangiza
, exekutiv sekreterare för Unity and Reconciliation Commission i Kigali, Rwanda, den högsta politiskt tillsatta administrativa chefen för försoningskommissionen.
Jan Cedergren, ambassadör vid Utrikesdepartementet med särskilda uppdrag, f.d. utrikesråd och 2001-2004 chef för Operations Department vid MR-kontoret i Genève (OHCHR).
Thomas Ridaeus, till nyligen informatör vid Nordiska Afrikainstitutet och ambassadråd för biståndsfrågor i Burundi 1996-2000.

Moderator:
Maria Appelblom, Stockholms FN-förenings styrelse.

Moderatorn Maria Appelblom öppnade seminariet med att hälsa alla välkomna och presentera arrangörerna och paneldeltagarna. Ordet gick sedan över till Fatuma Ndangiza från försoningskommissionen i Rwanda.

Fatuma Ndangiza inledde med att ge en översikt över de utmaningar som Rwanda, och försoningskommissionen, stod inför efter folkmordet. Folkmordet pågick mellan april och juni 1994. Under dessa ca hundra dagar dödades en miljon människor, dvs. ungefär 10 000 per dag. De flesta var tutsier men även mer moderata hutuer föll offer för olika milisgrupper. Fatuma Ndangiza påminde åhörarna om att var och en av dessa döda var en individ, som mördades av sina landsmän.

Den primära och största utmaningen som landet stod inför var att ta hand om alla de döda. Ett år gick åt till att begrava människor, och detta arbete är ännu inte slutfört – offer för folkmordet påträffas fortfarande så gott som dagligen. Fatuma Ndangiza sade att värdiga begravningar för offren är ett viktigt inslag i försoningsprocessen.

Den andra utmaningen handlade om de stora flyktingströmmarna som lämnat Rwanda. Miljontals människor flydde landet i samband med inbördeskriget och folkmordet, de flesta till grannländerna Burundi, Tanzania, Uganda och Zaire. Då flyktingarna skulle återvända hem var de i behov av såväl tak över huvudet som återanpassning till det rwandiska samhället.

Den tredje utmaningen var att överkomma den misstro och misstänksamhet som skapats mellan människor som en konsekvens av folkmordet. Fatuma Ndangiza berättade att behovet att återskapa förtroende fanns på alla nivåer – inom familjer, mellan grannar, mellan samhällen, samt mellan folket och den sittande regeringen.

Familjestrukturerna påverkades starkt av folkmordet, och detta är den fjärde utmaningen som Rwanda står inför. Under folkmordet blev ca 600 000 kvinnor änkor vilket innebär att många hushåll i Rwanda nu leds av kvinnor. Många kvinnor blev utsatta för våldtäkter och smittade med HIV/AIDS. En tung börda som dessa kvinnor måste bära på, är den stigmatisering och det utanförskap som det innebär att vara HIV-smittad i Rwanda. Ca 300 000 barn blev föräldralösa till följd av folkmordet och det finns nu en utbredd företeelse med barn som tvingats ta på sig rollen som familjeöverhuvud. Detta skapar många problem då barnen t.ex. inte kan gå i skolan eftersom de måste försörja sina syskon.

Ekonomin är en annan stor utmaning för Rwanda. Efter folkmordet var landets redan svaga ekonomi helt slagen i spillror, statskassan var tom och infrastrukturen förstörd. Dessutom saknade landet fungerande institutioner – det fanns inga ministerier eller någon ordningsmakt som upprätthöll lag och ordning. Vissa av dem som deltog i folkmordet lyckades fly men i dagsläget sitter omkring 130 000 förövare i fängelse vilket medfört att fängelserna i Rwanda lider av svår överbeläggning. En av de första saker som behövde göras var därför att se till att en fungerande rättsstat återinfördes och att institutioner skapades som kunde främja försoning.
Nya jurister behövdes också för att kunna hantera de många rättsprocesserna.

Slutligen nämnde Fatuma Ndangiza problematiken kring det internationella samfundet och dess oförmåga att uppmärksamma folkmordet och agera för att stoppa det som skedde. Efter folkmordet förekom också tvivel kring om Rwanda skulle kunna bli ett enat land igen och det fanns idéer om att dela landet efter “etniska” linjer enligt folkgrupperna hutu, tutsi och twa. Detta har sammantaget lett till att många rwandier hyser en stark misstro och besvikelse gentemot det internationella samfundet.

Fatuma Ndangiza fortsatte sedan att prata om folkmordets historiska rötter, som hon menade står att finna i Rwandas koloniala förflutna. De tre folkgrupperna, hutu, tutsi och twa delar samma språk och kultur och precis som i många andra afrikanska länder var inte etniciteten signifikant förrän Belgien koloniserade landet 1923. De belgiska makthavarna betonade starkt vikten av en etnisk tillhörighet och spelade ut olika grupper mot varandra i syfte att stärka sin makt över befolkningen. Etnisk tillhörighet skrevs t.ex. ut på ID-kort vilket under folkmordet underlättade identifieringen av människor.

Ndangiza menade att folkmordets rötter står att finna i “avhumaniseringen av den andre”. Tutsierna kallades för “kackerlackor” och ett sådant synsätt genomsyrade hela samhället. Folkmordet var därför inte en plötslig händelse, utan något som växt fram under en lång tid. “Människor utbildades i folkmord”, som Ndangiza uttryckte det.

Mycket har hänt i Rwanda under de 12 år som gått sedan folkmordet. Landet åtnjuter idag fred och stabilitet och en stor del av de forna flyktingarna har återvänt hem och försöker bli en del av det rwandiska samhället igen. Ungefär 20 000 före detta stridande har också återanpassats till samhället och som en del av försoningsprocessen har dessa införlivats i den nationella armén.

Sedan 1994 har också statliga institutioner återskapats och man lägger stor vikt vid s.k. good governance, gott styrelseskick. En kommission för mänskliga rättigheter har inrättats och 1999 bildades the Unity and Reconciliation Commission som Fatuma Ndangiza är exekutiv sekreterare för. Ndangiza menade att försoningskommissionens synsätt skiljer sig ganska mycket från andra liknande kommissioner, då dess huvudsakliga fokus ligger på att utbilda människor. “Utbildning är det enda sättet att dekonstruera de tankesätt som leder till folkmord”, menade Ndangiza.

Kommissionen har dessutom ett övervakande uppdrag: den ska granska de rwandiska institutionerna och kontrollera att dessa förespråkar enighet och försoning. Forskning är ett annat område som the Unity and Reconciliation Commission arbetar med, i syfte att kunna identifiera konflikter innan de leder till våld. Vidare ska kommissionen motarbeta alla former av intolerans, diskriminering och främlingsfientlighet.

Ndangiza sade att identitetsfrågor är oerhört viktiga i Rwanda och menade att människor kan ha sin distinkta identitet men man bör fokusera på det som är gemensamt. Det primära är att arbeta tillsammans som rwandier.

När det gäller relationen mellan offer och förövare har kommissionen en betydande roll i förlåtelse- och försoningsprocessen. Ndangiza påpekade att även förövarna på ett sätt faktiskt är offer. Hittills har ungefär 60 % av dem som fängslats erkänt att de tagit del i folkmordet. Det är dock inte bara mellan individer som en försoningsprocess är nödvändig utan också mellan staten och dess medborgare, eftersom den rwandiska staten på olika sätt främjade folkmordet.

Fatuma Ndangiza berättade sedan om hur kommissionen påbörjade sitt arbete. Inledningsvis visste man inte hur arbetet skulle genomföras och hur folket skulle reagera. Man reste därför runt i landet och intervjuade över 30 000 rwandier om vad de ansåg orsakade folkmordet, huruvida enighet och försoning över huvud taget var möjligt, samt vad som i så fall krävdes. Ndangiza berättade att detta var ett mycket svårt arbete då många undrade varför man pratade om försoning och inte om rättvisa. Samtidigt fanns det andra som menade att försoning var nödvändigt för att det rwandiska folket skulle kunna gå vidare, även om det skulle bli en lång och smärtsam process.

Vad gäller de underliggande orsakerna till folkmordet och den diskriminerande behandlingen av vissa folkgrupper, ansåg många rwandier att svaret stod att finna i dåligt styrelseskick och ledarskap. De ansvariga för folkmordet fanns främst i de politiska leden, men också i kyrkorna och i det civila samhället. Media spelade dessutom en stor roll i folkmordet genom att underblåsa hat och hetsa till våld t.ex. på radio. En annan orsak som nämndes i intervjuerna var det faktum att Rwandas rättssystem inte var självständigt gentemot staten. Fattigdom och analfabetism var andra faktorer som inte i sig orsakade folkmordet men starkt bidrog till att det kunde inträffa.

Då arbetet med att konsultera det rwandiska folket var avklarat utarbetade the Unity and Reconciliation Commission tre olika program. Det första programmet handlar om medborgerlig utbildning (civic education) där man arbetar med workshops, seminarier och debatter. En grundläggande del av detta program är att utbilda människor i individuellt ansvar. Det andra programmet rör konflikthantering och fredsbyggande åtgärder, där man utbildar människor i metoder för konflikthantering. Målgrupper är bland annat lärare, religiösa ledare och ungdomsorganisationer. Det tredje programmet verkar för att stödja lokala försoningsinitiativ, och framhåller vikten av att försoningsprocessen är lokalt förankrad.

Förövarna har delats in i olika kategorier efter hur pass allvarliga deras brott anses vara. Vissa människor utförde vad de beordrades av andra att göra, medan vissa planerade och ledde folkmordet. 50 000 förövare ur den första kategorin har blivit frisläppta från fängelserna efter att ha suttit av halva sin strafftid. De ska nu under den andra halvan utföra olika samhällstjänster, till exempel återuppbyggnad av offrens hus. Det pågår en debatt i Rwanda om hur man ska behandla den andra kategorin – de som stod för planering och genomförande av folkmordet.

Fatuma Ndangiza erkände att det är svårt att bedöma resultaten av arbetet med försoning, eftersom det är ett både känsligt och subjektivt ämne. Man har nu återigen genomfört intervjuer med människor runt om i Rwanda för att undersöka om befolkningen anser att det pågår försoning i deras eget lokalsamhälle, vilka indikatorer det i så fall finns för detta, samt vilka utmaningar som återstår. Ndangiza sade att man fått goda resultat av denna utfrågning och menade att kommissionens arbete har bidragit till Rwandas nuvarande stabilitet.

44 % av Rwandas befolkning består av barn som fötts efter folkmordet och kommissionen betraktar dem som en av sina viktigaste målgrupper. Man samarbetar med utbildningsministeriet för att ta fram en läroplan till skolorna som beskriver vikten av enighet och försoning.

Ndangiza betonade återigen att det är oerhört viktigt att alla samhällssektorer är involverade i försoningsprocessen, men sade också att det finns hinder för detta som måste överkommas. Ett av hindren är det trauma som landet fortfarande plågas av. Kapaciteten att ta hand om traumaoffer är mycket låg och det finns alldeles för få krisrådgivare i Rwanda. En annan viktig fråga handlar om gottgörelse till folkmordsoffren och vilken form den i så fall skulle få: symbolisk eller materiell ersättning?

Slutligen är fattigdomen fortfarande ett stort problem då 60 % av Rwandas befolkning lever under fattigdomsgränsen. Om man inte har de elementära behoven tillgodosedda är försoning ingenting man prioriterar, påpekade Ndangiza.

Avslutningsvis talade Fatuma Ndangiza om Rwandas framtid och hur folkmord ska kunna förhindras. Hon såg en ljusare framtid för landet och nämnde utöver den pågående försoningsprocessen att utbildning är kostnadsfri för rwandiska barn samt att ekonomin har förbättras, även om fattigdomen är fortfarande mycket utbredd.

Den stora utmaningen för omvärlden är huruvida vi faktiskt har lärt oss någonting från tragedin i Rwanda. Är vi säkra på att folkmord aldrig kommer att inträffa igen och är det internationella samfundet beredda att agera om så skulle ske? “Aldrig mer” är en utmärkt föresats men vad görs egentligen för att försäkra att “aldrig mer” blir verklighet? Fatuma Ndangiza menade att Rwanda bör vara en viktig läxa för andra länder – som bevis för att folkmord kan inträffa och att människor är kapabla att utföra oerhörda grymheter men också som bevis för att det finns mycket godhet i människor och det går att komma vidare efter ett sådant trauma som folkmordet var för hela landet.

Ordet gick därefter över till Thomas Ridaeus som talade om den regionala aspekten av händelserna i Rwanda och hur kringliggande länder påverkades av och påverkade folkmordet.

Ridaeus inledde med att understryka att hutuer och tutsier inte är etniska grupper utan kolonialt manipulerade sociala klasser. Politiker i både Rwanda och Burundi har “spelat det etniska kortet” med katastrofala följder. Ridaeus berättade att det tidigare fanns social mobilitet mellan de olika grupperna och att det t.o.m. fanns ord för att “bli hutu” och “bli tutsi”.

Varför inträffade då folkmordet? Ridaeus menade att både Rwanda och Burundi har s.k. lydnadskulturer, vilket är oerhört farligt. När folk tillfrågades varför de dödade sina medmänniskor, svarade de “därför att våra ledare sade åt oss att göra det”. Ridaeus sade också att det har funnits andra tillfällen då massmord inträffat i Rwanda, exempelvis 1959. Burundi har också en lång historia av massakrer; ungefär en halv miljon människor har dödats under en period av 35-40 år. Thomas Ridaeus frågade retoriskt vad som var värst: ett långsamt pågående folkmord som internaliseras i människors medvetanden som i Burundi, eller ett plötsligt utbrott av våld, som i Rwanda?

Rwanda har sedan sin självständighet haft vad Ridaeus kallade “minoritetsregeringar”, dvs. regeringar bestående av en minoritet inom majoriteten som har sagt sig representera hela folket. I Burundi har regeringarna däremot bestått av en minoritet inom minoriteten och händelserna i Rwanda skrämde därför minoriteten i Burundi. Ridaeus var övertygad om att brutaliteten i både Rwanda och Burundi inte hade nått sådana nivåer om inte länderna varit grannar.

Ridaeus avslutade med att tala om demokrati och påpekade att demokrati inte bara är något man inför i ett land utan demokrati är resultatet av en lång process. Det är viktigt att komma ihåg att under den period då demokratin utvecklades i Europa var Afrika koloniserat. När de afrikanska staterna blev självständiga under 1960-talet pågick Kalla Kriget för fullt och de nya staterna var eftertraktade av både öst och väst, vars främsta intressen i området långt ifrån var att introducera demokrati. Detta pågick ända fram till 1990-talets början då muren föll och Kalla Kriget avslutades. Efter murens fall ville västvärlden att Afrika snabbt skulle demokratiseras, men Ridaeus påpekade att den processen måste få ta sin tid precis som den gjort i väst.

Ordet gick sedan över till Jan Cedergren som hade tre reflektioner och kommentarer kring händelserna i Rwanda i relation till vad de övriga deltagarna diskuterat.

Den första kommentaren handlade om “aldrig mer”. Cedergren sade att den rwandiska staten noggrant planerade utrotningen av en miljon människor och frågade hur detta kunde ske. Han ansåg att det varken handlade om brist på information eller brist på kunskap om situationen i Rwanda. Varför reagerade då inte andra länder? Här menade Cedergren att det saknades vilja att göra någonting hos dem som hade möjlighet och att detta är den verklighet som vi alla måste acceptera. Det politiska klimatet var inte det rätta och det fanns inte heller tillräckliga folkliga påtryckningar.

Cedergren menade att om “aldrig mer” ska bli verklighet måste det finnas en stark folklig opinion som tvingar regeringarna att agera. Han jämförde med de pågående händelserna i Darfur och debatten kring huruvida det är ett folkmord eller ej. Det finns en rädsla bland politiker att använda ordet folkmord, sade Cedergren, eftersom man då enligt folkmordskonventionen är tvingad att agera. Cedergren betonade att vi alla som medborgare måste vara medvetna om vårt eget ansvar när det gäller att agera och att trycka på våra politiker. Efter Rwanda har det genomförts många konferenser som slutat med orden “aldrig mer”, men ser man sig omkring i världen idag ser man att det inte är sant. Cedergren sade att det inte beror på illvillighet utan den rådande politiska verkligheten – länder agerar efter sina egna intressen.

Cedergrens andra kommentar handlade om försoning kontra rättvisa – vilket väljer man? Ska man arbeta för bådadera? Den internationella domstolen i Arusha ansvarar för de 20-30 värsta förövarna, medan bydomstolarna, de s.k. gachachaprocesserna, tar hand om den kategori förövare vars brott inte anses vara lika allvarliga. Vissa menar att dessa bydomstolar inte kan åstadkomma “riktig rättvisa”, men Jan Cedergren ansåg att man måste se praktiskt på hur man ska hantera alla de tiotusentals förövare som agerade enligt “lydnadskulturen”.

Den tredje kommentaren handlade om vad vi som svenska medborgare kan göra. Cedergren berättade att Sveriges utvecklingssamarbete med Rwanda handlar om att bygga upp institutioner och stödja gott styrelseskick. Han menade också att fattigdomsbekämpning är ett bra sätt att förebygga liknande händelser i framtiden.

Som medborgare kan vi också mobilisera andra – här påpekade Cedergren att Sverige som saknar ett förflutet som kolonialmakt åtnjuter förtroende – och arbeta för främjandet av mänskliga rättigheter.

Efter en kort paus vidtog den allmänna diskussionen, då moderatorn Maria Appelblom inbjöd publiken att ställa frågor och kommentarer.

En åhörare inledde med att kommentera att Fatuma Ndangiza i sin redogörelse för bakgrunden till folkmordet hade utgått ifrån händelserna 1959 och sagt att man där kan finna rötter till 1994 års folkmord. Hon hade också nämnt de koloniala strukturerna som förvandlade socioekonomiska klasser till etniska grupper. Åhöraren menade att man måste gå längre tillbaka i tiden och ställde också en fråga om hur Ndangiza ansåg att maktstrukturerna hade influerat händelserna. Han sade slutligen att han såg ett behov av försoning i hela regionen och undrade hur Ndangiza såg på detta.

Fatuma Ndangiza började med att förklara att det skulle ha tagit alldeles för lång tid att redogöra för hela den historiska process som föregick folkmordet. Hon menade att grunden står att finna långt tidigare än 1959. Kolonialmakten Belgien tog över Rwanda från tyskarna 1912, och innan dess hade det funnits missionärer i området. Ndangiza sade att dessa missionärer lade grunden till den lydnadskultur som Thomas Ridaeus talade om.

Ett problem är enligt Ndangiza att Rwandas historia inte har skrivits av rwandier. Före kolonialtiden hade Rwanda existerat som en välorganiserad stat i ungefär 500 år. Landet var då en monarki med en kung som stod över grupperna hutuer, tutsier och twa. De koloniala historikerna beskrev dessa grupper som olika distinkta raser. Rwandas historia som de skrev den var komplicerad med många myter och exempelvis bibliska hänvisningar. Dessa historieskrivningar influerade i sin tur de belgiska kolonisatörerna. Ndangiza berättade också att de interna konflikter som fanns i Belgien påverkade det koloniserade Rwanda. Hon underströk dock att det främsta ansvaret för folkmordet ligger hos rwandierna själva – många länder har en kolonial historia, men alla dessa har inte haft folkmord.

Ndangiza kommenterade sedan åhörarens fråga om maktstrukturer och dess inflytande på försoningsprocessen. Hon menade att själva existensen av olika grupper, klasser osv. inte i sig själv är en orsak till konflikt. Som exempel nämnde hon Tanzania som har många olika folkgrupper men inte upplevt någon våldsam konflikt. Dessa grupper måste manipuleras för att en konflikt skall uppstå. Politiker använde de olika beteckningarna – hutu, tutsi, twa – för att framhäva sig själva och sina intressen. Rwandas ekonomiska och sociala problem skylldes på tutsierna. Detta ledde till konflikt bland människor i samhället, och politikerna kunde bibehålla sin makt.

Ndangiza sade också att ett folkmord är ogenomförbart om det inte är politiskt sanktionerat, och detsamma gäller för försoning – den processen behöver också både politisk förankring och vilja för att kunna äga rum. Men politikerna måste också ha folket med sig och viljan till försoning måste främst komma underifrån. Ndangiza menade att ett problem är att rwandiska politiker bråkar sinsemellan och detta smittar av sig på folket – om politikerna inte kan försonas kan inte folket göra det heller.

Vid folkmordskonferensen i Stockholm 2004 sade en kvinna från Rwanda att hon trodde på samexistens och inte försoning. Ndangiza erkände att det är en väldigt svår och lång process, och påpekade också att det inte finns en klar definition av vad “försoning” är. Hon menade att det finns ett behov av att bearbeta det förflutna och att se behovet av en gemensam framtid. Om det tar 100 år att skapa en konflikt kan man inte förvänta sig att försoning ska uppnås på 12 år men samexistens är åtminstone en början.

Ndangiza svarade sedan på frågan om den regionala försoningsprocess som mannen i publiken frågat om. Hon sade att detta är ett problematiskt område, då man kommer in på frågor om självbestämmande, suveränitet och så vidare. The Great Lakes Conference nämndes som ett forum där de olika länderna i regionen kan mötas och diskutera olika gemensamma frågor. Vid det första mötet förekom mycket spänningar länderna emellan men nu har man sakta börjat lita på varandra. Ndangiza menade dock att mycket mer kan göras regionalt, både på politisk- och på gräsrotsnivå. Även inom handels- och investeringsområdet kan saker göras och Ndangiza menade att handel kan starta en försoningsprocess.

En annan åhörare kommenterade sedan att enighet och försoning är som toppen på ett isberg, och det finns många stora problem i Rwanda som behöver lösas. Han sade att alla människor som diskuterar dessa problem gör det i linje med sina egna intressen och många menar att den främsta orsaken till folkmordet var dåligt styrelseskick. Åhöraren sade också att många tar sin utgångspunkt 1959 men istället måste man gå tillbaka ända till den tidpunkt då Rwanda blev en nation. Mannen tog slutligen upp de rwandier som dödades när man med militära medel försökte stoppa folkmordet och menade att dessa människor aldrig nämns av politiker och andra.

Ndangiza svarade genom att upprepa att det inte är möjligt att ta upp Rwandas hela historia under seminariet och påminde om att kommissionen då den inledde sitt arbete talade med en mängd rwandier för att försöka identifiera konfliktens grundorsaker. Hon sade att historia är ett problematiskt ämne då alla inte är överens om alla aspekter av den, men tillade att kommissionen nu arbetar med ett projekt som handlar om historieskrivning. För detta har man anställt ett antal forskare eftersom man inte vill att historien skall skrivas av politiker. Man kommer även att engagera det rwandiska folket i det arbetet. Syftet är att få människor att vara ense om de fakta som finns i historien – Ndangiza menade att man kan tolka saker på olika sätt, men vissa fakta står fast. I samband med detta pratade hon även om frågan hur man ska högtidlighålla folkmordet, en fråga som är omstridd, och menade att minneshögtider m.m är ett sätt att hjälpa människor att gå vidare.

Ndangiza kommenterade sedan frågan om de rwandier som dödats av RPF, Rwandian Patriotic Front. Hon berättade att RPF 1990 startade ett krig som de själva benämnde som ett frihetskrig. Det internationella samfundet ingrep och fredsförhandlingar startade 1994. Det var i samband med dessa förhandlingar som idén om att skapa en enighets- och försoningskommission föddes. I och med folkmordet avstannade allt detta. RPF ingrep för att stoppa folkmordet, och i samband med detta blev människor dödade, vissa i hämndaktioner för att de deltagit i folkmordet. Ndangiza sade att kommissionen inser behovet av ett forum där även dessa händelser kan diskuteras, men sade också att hämndaktioner kan ses som en normal psykologisk reaktion under de extrema omständigheterna som rådde.

En åhörare frågade sedan de två männen i panelen om vilka hinder de ser i framtiden för regionen. Cedergren höll med om att det är viktigt att se till den regionala kontexten eftersom de olika länderna är så nära sammanlänkade. Stabiliseringsprocessen i Kongo (DRC) pågår, val skall hållas där i juni, och stabiliteten har också ökat i Burundi. Detta kommer att påverka situationen i Rwanda. Cedergren nämnde också the Great Lakes Conference som diskuterats tidigare och ansåg att detta är ett försök att hantera de problem som regionen står inför. Han sade slutligen att han ser en slags rasism i att folk i västvärlden inte bryr sig om att människor i “svarta Afrika” dödas och betonade att engagemang och stöd från omvärlden är oerhört viktigt.

Thomas Ridaeus replikerade att det egentligen inte handlar om ett regionalt problem, utan snarare flera problem i de olika länderna i regionen. Dessa kan inte bara lösas regionalt, utan man måste även ta itu med problemen i varje enskilt land.

Nästa publikfråga gällde huruvida Fatuma Ndangiza känner att kommissionen har regeringen med sig i sitt arbete, samt om regeringen har rensats från de element som stödde och uppmuntrade folkmordet. Ndangiza svarade att det finns politisk vilja och nämnde också att det nu i konstitutionens grundparagrafer står att all form av diskriminering skall bekämpas. En kommission för förhindrande av framtida folkmord kommer också att etableras.

Ndangiza påpekade slutligen att 12 år inte är tillräckligt för att genomföra försoningsprocessen. Hon berättade att ett hinder för processen är att vissa förövare har flytt till andra länder och vägrar komma tillbaka för att sona sina brott. I vissa fall skyddas de också av länderna de flytt till. Ndangiza ansåg att det borde finnas lagar mot att hysa människor som deltagit i folkmord samt mot förnekandet av folkmord.

Moderatorn Maria Appelblom avslutade seminariet med att summera vad som hade framkommit. Hon konstaterade att det inte funnits tid att diskutera rwandiska kvinnors roll i försoningsprocessen men nämnde att det finns 48 % kvinnor i Rwandas parlament vilket gör att landet placerar sig i topp bland världens länder vad gäller andelen kvinnliga parlamentariker. Moderatorn ansåg att vi i västvärlden är skyldiga Rwanda att hjälpa till på alla sätt vi kan med tanke på både det koloniala förflutna och hur västländer hanterade folkmordet. En annan viktig punkt som framkommit i diskussionen handlar om definitionen av folkmord och när det är okej att ingripa i ett annat land. Detta diskuteras nu i FN, särskilt i samband med händelserna i Sudan.

Slutligen sade Maria Appelblom att forskare betraktar Afrika som mänsklighetens vagga och påpekade att föreställningen om Afrika som ett bakåtsträvande stamsamhälle är något som uppfunnits i västvärlden. Moderatorn menade att så som vi reagerade, eller snarare inte reagerade, på folkmordet i både Rwanda och Somalia samt hur dagens händelser i Sudan hanteras, är oacceptabelt. I Rwandas namn är vi skyldiga att se till att våra länders regeringar agerar för att förhindra liknande situationer och händelser i framtiden.

Jenny Sjöö, studerandemedlem i FUF

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer