Action for Southern Africa, London

Av: Jenny Halldén

Jag sökte praktikplats på Action for Southern Africa (Actsa) under våren 2006. Vanligtvis väljer sedan praktikplatsen en av de 2 kandidater som FUF väljer ut. Av olika anledningar blev det inte så i mitt fall. Eftersom den ansvariga på Actsa var bortrest en del under våren drog rekryteringen ut på tiden och till slut lades min ansökan till de övriga som Actsa löpande får in över året från olika delar av världen. Jag kände då att chansen att bli uttagen krympte och eftersom jag hade turen att befinna mig i London runt påsken så ringde jag upp Actsa och bad om att få komma förbi. Alltså tågade jag dit tisdagen efter påsk och möttes av en otroligt trevlig och entusiastisk tjej vid namn Kathryn. Vi kom väldigt bra överens och vipps så var praktiken min. Vi kom sedan överens om att jag skulle påbörja praktiken i september och praktisera över en period av 3 månader. Jag hade gärna fått praktisera längre, men eftersom jag inte hade finansiering längre än så fick jag nöja mig med detta.

Actsa är efterträdaren till den officiella anti-apartheidrörelsen i UK. De har nu ändrat fokus, men kämpar fortfarande för demokrati, fred och mänskliga rättigheter i regionen södra Afrika. Actsa är en ideell kampanjorganisation som verkar för medvetandeförändring i väst, samt för lobbying mot beslutsfattare tillsammans med sina samarbetspartners i syd och i väst. Med en fokus på södra Afrika är det i princip omöjligt att inte arbeta för frågor relaterade till HIV/AIDS och detta är alltså centralt i Actsas arbete. Actsas arbete gällande HIV/AIDS fokuserar i första hand på dess konsekvenser på kvinnor och barn och genomgående betonar de vikten av jämställdhet och kvinnlig empowerment i kampen mot HIV/AIDS. AIDS har mer och mer blivit en sjukdom som drabbar unga kvinnor. I många länder är 60 % av alla smittade kvinnor och sjukhusen är överfulla av kvinnor, samtidigt som de är den grupp som har minst att säga till om vad gäller kondom och avhållsamhet. Mycket av Actsas arbete fokuserar också på barnen, på dem som är smittade och dem som lever som föräldralösa. Generellt är barn exkluderade från HIV-test och behandling och det finns inte ens säkra behandlingsmetoder att tillgå ute på landsbygden, utan kylskåp etc. Därför lobbar Actsa hårt mot beslutsfattare och var i startgroparna att själva initiera sitt första projektbaserade arbete i Swaziland. Detta projekt var jag mycket engagerad ifrån början till slut och det var otroligt roligt och lärorikt att få vara med i alla delar av projektet. Jag började med att utreda kontexten där projektet skulle initieras, jag studerade den politiska och sociala kontexten, samt de svårigheter som fanns vad gäller att möjliggöra transporter, kylförvaring av mediciner, hur vi skulle kunna nå ut till barnen i de berörda distrikten etc. Jag kollade upp vilka organisationer och NGOs som fanns på plats och tog kontakt med de parter som jag ansåg skulle kunna vara intresserade av att delta och utbyta erfarenhet med oss inom området. Jag kontaktade sedan det enda barnsjukhus som finns i Swaziland och lyckades med att få dem att ställa upp med doktorer och finansiera träningen av lokala kvinnliga vårdare av barnen. Detta var en fantastisk framgång för hela projektet och äntligen verkade alltsammans vara möjligt. Med stöd av vår samarbetsorganisation i Swaziland och av chefen för barnsjukhuset satte jag upp en projekt- och kampanjplan för projektet, samt en budget för en period av 18 månader. Sen var det bara att sätta igång med att leta möjlig finansiering för att se till att det skulle bli ett hållbart och långsiktigt projekt. I slutet av min praktik hade vi i princip fått ett positivt svar från Unicef vad gäller finansiering och Siphiwe, grundaren av Swapol (Swaziland Positiv Living) i Swaziland, kom på besök till London. Swapol tillhandahåller de Neighbourhood Care Points, dit hundratals föräldralösa barn kommer varje dag för att få mat och undervisning. Det är också dessa som nu ska användas för att tillhandahålla test och behandling av barnen. Mitt möte med Siphiwe var den bästa avslutningen av min praktik som jag någonsin kunde ha önskat mig. Att genom henne få höra berättas om situationen i Swaziland, där nästan 40 av den vuxna befolkningen har HIV (finns ingen statistik om barn, men antalet föräldralösa barn är hjärtskärande), gav mig en större insikt om storleken på denna pågående katastrof och jag kände mig glad att jag fått möjligheten att delta i projektet och att möta denna fantastiskt starka kvinna som hela sitt liv fortsatt kämpa trots en mängd motgångar.

Utöver arbetet med Swaziland arbetade jag med diverse kampanj- och kommunikationsarbete. Jag gjorde allt från att skriva artiklar och brev till att organisera diverse events och nätverka och kontakta lokala beslutsfattare gällande olika frågor. Under min tid på Actsa påbörjades en kampanj för att säkerställa att den nya planerade FN-byrån för kvinnor skulle bli stark och självständig och med tillräcklig finansiering för att kunna driva egna framgångsrika projekt. Genom nätverkande med nya och gamla allianser, bla. fackföreningsrörelsen i UK, lobbade vi framgångsrikt Gordon Brown mfl. i den tillsatta kommittén. Kampanjen blev mycket framgångsrik och vi lyckades få bort restriktionerna på byrån som initialt var inskrivna i förslaget. Jag jobbade också mycket med en kampanj för kvinnors rätt till sanitetsprodukter i Zimbabwe. Detta var en del av en större kamp för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Actsa fick under tiden besök från olika representanter från fackföreningsrörelsen i Zimbabwe och kampanjen medförde mycket kontakter med olika medier och med allmänheten eftersom kampanjen stadigt växte och hade många sympatisörer.

Arbetet i stort var väldigt roligt och lärorikt. Jag gavs stor möjlighet att jobba under eget ansvar och att komma med egna idéer och initiativ. Actsa har bara 2,5 person som jobbar aktivt med kampanjarbete, men tar hela tiden på sig mycket arbete. Därför är de väldigt beroende av sina praktikanter och det arbete de utför. Jag kände från början att de litade på mig och det arbete jag utförde, vilket gjorde att jag fick självförtroende att ta på mig oberoende uppgifter. Därför kände jag att jag verkligen utvecklade mig själv under tiden på Actsa.

Allt var dock inte helt perfekt; vissa av mina sysslor var inte fantastiskt roliga. Som praktikant förväntades jag att ofta svara i telefon, svara på e-mail och skicka ut information etc. till medlemmar som efterfrågade sådant. Vi höll också en årlig fundraiser i december och jag höll i mycket av de praktiska arrangemangen inför denna, vilket innebar att organisera underhållning, mat, dryck, program, auktionspriser, inbjudningar etc. Vad jag kände var att det inte fanns någon diskussion på Actsa om huruvida en fundraiser var något bra eller dåligt. Det fanns överhuvudtaget inget ifrågasättande alls på området och alla bara antog att det var så man gjorde för att samla in pengar. Det var här jag främst märkte skillnaden mellan Sverige och England. I England finns det en kultur av att donera pengar till välgörenhet, medan man i Sverige mer överlåter det till staten genom skattefinansiering. Som det går till i Sverige är inte det ultimata, men jag hade lite svårt för hela välgörenhetsgrejen, eftersom det blir så godtyckligt vad som är i ropet just för tillfället. Jag försökte diskutera detta med mina kolleger med det gick inte riktigt fram. Ett problem med Actsa är att de inte har någon tydlig policy som de följer och de har inte tid eller intresset att lägga ner tid på att utreda vad deras kampanjer kan leda till i det längre perspektivet. Actsa lobbar mot den engelska regeringen för att se till att de lever upp på kraven att betala utlovade pengar till the Global Fund, men samtidigt klagar de på skatterna och vill inte betala högre skatt eller ens betala så mycket som de nu gör. Jag kände att det inte riktigt fanns någon medvetenhet kring varifrån pangarna skull tas eller att det faktiskt till stor del är skatteintäkter som möjliggör fullgjorda löften. De tyckte att vi i Sverige är helt galna som betalar så höga skatter, men vägrade att se sambandet mellan detta och det faktum att vi är en av ungefär 3-4 länder i världen som lever upp till våra löften och betalar utlovade pengar till the Global Fund. Jag tyckte att det var lite konstigt att en organisation som lobbade för fullgjorda löften inte långsiktigt gick in för att studera hur detta skulle bli möjligt, utan istället valde att lita till människors goda vilja och godtycke. Men jag antar att detta är hur välgörenhet och kampanjarbete går till i UK till stor grad. I övrigt kunde Actsa stå något så när på självständiga ben, mycket beroende på av att de har en stor del gamla sympatisörer från anti-apartheidtiden, som medlemmar. Genom denna pålitliga finansiella källa kan de verka relativt självständigt och inte hela tiden vara rädd för att förlora sina medlemmar och det långsiktiga stödet.

Jag fick £3 om dagen i lunchpengar av Actsa och de betalde mitt månadskort till tunnelbanan, vilket var till stor hjälp. I övrigt fick jag klara mig på Sidas resestipendium på 20 000 kr och egna sparpengar. Boende i London är väldigt dyrt och det är i princip omöjligt att inte göra av med pengar i denna dyra stad. Så räkna med att det kommer gå åt en hel del egna pengar under 3 månader. Jag gjorde själv av med avsevärt mycket mer pengar än jag beräknat. Se till att du har en buffert innan du åker på 10 000 – 20 000 kronor minst. Det kan också vara bra att komma till London ett litet tag innan praktiken börjar så att du har tid att hitta boende innan dess. Att leta bostad är ganska tidskrävande och kan vara svårt att hinna med efter det att praktiken börjat. I vilket fall är det skönt att ha det avklarat. Jag gjorde också så att jag tog med mig matlåda till jobbet och sparade mina lunchpengar. Det ger inte mängder med pengar men gav i alla fall ett litet tillskott i kassan.

Praktiken på Actsa var jätterolig och jag rekommenderar verkligen alla som har chansen att praktisera där. Mina arbetskamrater var all unga och engagerade och var inspirerande att jobba tillsammans med. I övrigt är också London en fantastisk stad med otroligt mycket att erbjuda. Så glöm inte att besöka så många av stadens pubar som möjligt för en ale eller två. Glöm inte heller att spatsera runt på alla de mat- och klädmarknader som finns överallt i staden. Det finns inget liknande i Sverige och det bara måste upplevas!

Dela det här:
Publicerat i Praktikberättelser