Att arbeta för en rättvis värld – temadag

FUF och Zenits årliga informations- och inspirationsmöte för unga människor som vill jobba med eller engagera sig i globala utvecklingsfrågor. Organisationer som har internationell verksamhet, folkhögskolor med resandekurser och personer som själva varit ute i fält i olika regioner i världen berättar. FUF presenterar sitt praktikprogram och tidigare praktikanter delar med sig av sina erfarenheter. Kvällen avslutas med en paneldebatt där företrädare för de politiska ungdomsförbunden berättar hur de tänker arbeta för en rättvis och hållbar global utveckling.

Program:
15:30 Välkomna!
Presentation av dagens program och arrangörerna.
15:45 Hur jobba med utvecklingsfrågor och varför?
Tomas Agnemo, Zenit.
16:30 Bokbord, mingel och fika
Organisationer som söker nya eldsjälar presenterar sin verksamhet, liksom folkhögskolekurser, utbytesprogram m.m.
17:00 FUF-praktik; var, när, hur?
Victoria Smedman, FUF, berättar om praktikplatsförmedlingen och Manuela Rörfeldt, Klara Denckert och Jennie Jonsén, tidigare FUF-praktikanter, berättar om sina erfarenheter.
17:30 Arbeta med utvecklingsfrågor i Sverige och på fältet – så här är det!
Vägen till arbete inom den internationella sektorn är inte alltid spikrak, valen inte självklara. Och vad innebär jobben – egentligen? Torbjörn Granrot, Maria Jontén och Anna-Karin Lindberg berättar om sina studie-, utlands- och arbetslivserfarenheter.
18:15 Paus
18:30 Debatt: Globalt inför valet –möt morgondagens politiker!
Moderator Ira Mallik, journalist, frågar ut riksdagspartiernas ungdomsförbund om hur de tänker arbeta för en rättvis värld. Mattias Steffens, Centerpartiets ungdomsförbund, Ida Gabrielsson, Ung Vänster, Daniel Somos, Moderata ungdomsförbundet, Alexander Chamberland, Grön Ungdom, Birgitta Ohlsson, Folkpartiet liberalerna, Faraj Abu Iseifan, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Erika Sundelin, Kristdemokratiska ungdomsförbundet.
20:00 Avslutning.

Temadagen inleddes av Johanna Wallin , Föreningen för Utvecklingsfrågor (FUF), och Tomas Agnemo , Zenit, som presenterade programmet och vad som skulle komma att hända under kvällen. Majoriteten av deltagarna som sökt sig till seminariet var i åldern 20-25 år och de flesta var universitets- eller högskolestuderande.

Hur jobba med utvecklingsfrågor och varför?
Tomas Agnemo
höll i föreläsningen “Hur jobba med utvecklingsfrågor och varför?” Vad innebär egentligen internationellt engagemang frågade han oss och ville ge en djupare inblick i vilka organisationer och på vilka sätt man faktiskt kan jobba internationellt. Sida (Swedish International Development Cooperation Agency) är en av de största arbetsgivarna om man vill jobba med utvecklingsfrågor från en svensk bakgrund, berättade han. Sida samarbetar med 120 länder och har en årsbudget på ca 20 miljarder. I Stockholm har man 600 anställda och ute i fält har man ytterligare 200 anställda. Sida ger även bidrag till ungefär 400 olika svenska organisationer bland annat Afrikagrupperna, Zenit och FUF. Sidas uppgift är att fördela Sveriges biståndspengar som i dagslägen uppgår till 1 % av BNI/ P (bruttonationalinkomsten/produkten) till olika projekt för att öka förutsättningarna för fattiga människor i världen att förbättra sina levnadsvillkor. Sverige är därmed ett av några få länder i världen som uppfyller FN:s mål på att avsätta 0.7 % av BNI till bistånd.

Tomas fortsatte att berätta om att Sida aktivt jobbar med att införliva Millenniemålen (MDG), de 8 mål som FN satt upp kring biståndsfrågor, med målet att man till 2015 ska ha halverat världsfattigdomen. Omkring 90 % av Sidas projekt är långsiktiga utvecklingsarbeten där man jobbar på flera års sikt. Den andra delen av Sidas verksamhet och resurser som Sida förfogar över är sådana som snabbt ska kunna sättas in vid exempelvis naturkatastrofer. De medlen uppgår till en mindre del om ca 10 % av verksamheten.

Därefter var det dags för publiken att bli lite mer delaktig och Tomas uppmanade publiken att prata med varandra om varför just de vill arbeta för en bättre värld. “När jag jobbar så går jag in för det till 100 % och då vill jag kunna stå för det jag jobbar för” sa en tjej, “Varför inte arbeta för en bättre värld?” frågade en annan och fortsatte med “jag har alltid haft den tanken och om jag alltid velat jobba för en bättre värld, så tror jag att även andra har tänkt den tanken och velat det” En annan menade att “Det är min skyldighet att jobba för en bättre värld om jag har det bra. Och för att jag verkligen ska må bra så måste jag veta att även andra har det bra”. Johanna Wallin från FUF stämde även in i det påståendet och menade att inte heller hon kan må bra om hon inte försöker bidra till att även andra får det bättre.

Tomas berättelser kring sina egna upplevelser kring att ha jobbat med utvecklingsfrågor inkluderade bland annat en episod om en läkare från Zimbabwe som i sitt distrikt i Zimbabwe hade cirka 100 000 potentiella patienter och som via ett Sidaprojekt inbjöds komma till Sverige för att studera svensk sjukvård, där antalet patienter är betydligt färre och utrustningen och övriga resurser betydligt större. Han hade under sin tid i Sverige fått frågan om han skulle vilja komma till Sverige och jobba istället, men hade svarat att han aldrig i livet skulle vilja göra det – Gud så tråkigt!!!

Utvecklingsfrågor kan också ses som ett abstrakt begrepp och kan inkludera mycket olika typer av projekt. Ett sådant annorlunda projekt som kanske inte är det första man tänker på när man hör om utvecklingsfrågor är ett radioprojekt i Uganda som Sida är med och finansierar, menade Tomas. Eftersom många invånare i Uganda inte kan läsa eller skriva, inte har någon TV eller Internetuppkoppling är det svårt att nå ut till dem med information som ändå är av hög prioritet för dem om man inte använder sig av radio. De allra flesta har nämligen en radio och därför finansierar Sida ett program där en radiojournalist på 4 olika språk talar om sex och samlevnad och dit lyssnarna kan skriva brev med frågor som de vill ha svar på.

Tomas fortsatte därefter anförandet med att påpeka något som han menade att inte alla som vill jobba med utvecklingsfrågor verkligen tänker på, nämligen att man kan jobba med utvecklingsfrågor även på plats i Sverige och att det är här vi måste börja. Det finns ungefär 400 föreningar som arbetar med utvecklingsfrågor i Sverige, men med en internationell målgrupp. Dessa föreningar kan man lättast hitta via tre hemsidor; www.globalportalen.org, www.volontarbyran.org, www.forumsyd.org.

Globalportalen är en Sida som samlat alla de stora organisationerna som arbetar med utvecklingsfrågor på ett och samma ställe. Volontärbyrån däremot, jobbar med att på ett mer kortsiktigt perspektiv försöka organisera folk som vill vara volontärer med olika organisationer och föreningar som söker hjälp från frivilliga. Forum Syd fungerar på liknande sätt som Globalportalen fast för små organisationer och föreningar och fungerar även som en paraplyorganisation för dem.

Sätten man som privatperson kan engagera sig i utvecklingsfrågor är många. Via Amnesty eller Röda Korset kan man till exempel hjälpa till med allt från läxläsning till att i Märsta träffa flyktingar som sitter på “förvaret” och väntar på att åka tillbaka till sina hemländer efter att de fått avslag på sina uppehållstillstånd. Det finns även folkhögskolor som anordnar internationella kurser av olika slag. Tomas tipsade om Sidan www.folkhogskola.nu där alla folkhögskolor i Sverige finns samlade och man kan där söka efter folkhögskolor som ger internationella kurser, vilka ofta även involverar en resa till ett utvecklingsland. Även universitetsstuderande kan engagera sig. Minor Field Study-stipendium är ett utmärkt sätt att få erfarenhet av ett utvecklingsland. Men man ska komma ihåg att det ofta är möjligt att söka stipendium även via andra universitet än det man är inskriven vid – fastna alltså inte för ditt huvudlärosäte, om du får avslag där kan du pröva med andra universitet eller högskolor som kanske inte har lika hårt söktryck. Som universitetsstuderande kan man även välja att studera en termin eller ett läsår i ett annat land, eller kanske förlägga hela sin utbildning i ett annat land. I London finns det till exempel mycket bra mastersprogram gällande utvecklingsproblematiken, menade Tomas.

Ett annat sätt att få erfarenhet från utvecklingsländer är via utbyten, fortsatte Tomas. CIU (Centrum för Internationellt Utbyte) är en organisation som organiserar utbyten gör ungdomar mellan 17-26 år. Först är man ett par månader i ett utvecklingsland och bor i en värdfamilj tillsammans med en partner från det landet, men inte i den personens hemby. Därefter tillbringar man några månader i en svensk familj tillsammans med sin utländska parkamrat. Tomas berättade vidare på detta ämne och menade att de utländska ungdomarna som kommer till Sverige ofta tycker att Sverige är mycket tråkigare än deras hemland, men att utbyten är ett utmärkt sätt att utmana sina fördomar om anda länder och kulturer. Till exempel, berättade han vidare, om en kille som hade tagit med sig 8 paket toalettpapper innan han åkte iväg, för han inte trodde att de skulle ha toalettpapper i Zimbabwe och att han själv haft med sig 2 extra tandkrämstuber innan han gjorde sitt utbyte för att vara säker på att kunna ha tandkräm. Men ofta, menade Tomas, organiserar mindre organisationer sina egna utbyten och det kan vara ett bra sätt att få kontakt med en annan kultur.

Volontärarbete är ytterligare än variant. IKU, Internationellt Kulturutbyte, är en organisation som inte ställer så mycket krav på den som vill åka som volontär. Vem som helst kan åka, oavsett tidigare utbildning eller erfarenhet, men istället får man betala såväl resa som mat och försäkring själv. IKU administrerar dock själva volontärplatsen. Tycker man inte att man hittar någon svensk organisation som erbjuder någon volontärplats som passar eller om man känner att man har mer bråttom att åka iväg kan man med fördel använda sig av sidan www.idealist.org. Där kan man söka efter olika organisationer som finns i andra delar av världen, men som också kan erbjuda volontärplatser eller utbyten på något sätt inom utvecklingsfrågor.

Genom att praktisera på olika myndigheter, organisationer eller ambassader kan man också få utlandserfarenhet. I Sverige är FUF en förening som fördelar många praktikplatser både inom Sverige och internationellt. Tomas berättade även om möjligheten att söka FN-praktik, men att det är en otrolig konkurrens om platserna. Får man en plats, så erbjuder dock Sida ett stipendium för att hjälpa praktikanten med finansieringen av uppehälle under tiden.

När man är klar med sina studier finns det ju även möjligheten att arbeta med utvecklingsfrågor, både i Sverige och i andra delar av världen. Tomas ville dock framhålla att det är skillnad mellan att jobba och åka som volontär till ett annat land. När man jobbar så åker man ofta på längre kontrakt på åtminstone 2 år, medan volontärplatserna är betydligt kortare och ofta handlar om några månader. Men en volontärplats kan vara ett bra sätt att se om det här med utvecklingsfrågor och att jobba utomlands är något för “mig”, fortsatte han. Ofta är arbetsgivarna som erbjuder jobb utomlands även i viss mån de samma som man kan söka praktik hos eller arbeta frivilligt för. SIDA och andra myndigheter, UD /Utrikesdepartementet), och många av departementen, Ambassader och UD:s diplomatprogram samt organisationer som sysslar med biståndsarbete eller att åka som fredsobservatör är några av de möjligheter som finns att jobba i fält. SIDA erbjuder dessutom två olika slags tjänster för yngre akademiker som inte har för mycket internationell erfarenhet, men som det dock råder mycket hård konkurrens om. En JPO-tjänst vid SIDA är en tjänst som Junior Professional Officer och kräver att den sökande har minst en magisterexamen inom relevant ämnesområde för arbetsuppgifterna. För att söka en tjänst som BBE, Bilateral Biträdande Expert, krävs däremot bara en kandidatexamen.

Betydelsen av kontakter kan dock inte förringas, utan är verkligen något som spelar roll då det gäller att få de jobb eller praktikplatser som man är intresserad av. Tomas rekommenderade även statsvetare att försöka nischa in sig och skaffa någon särskild specialkompetens, för att kunna sticka ut ur mängden statsvetare som söker jobb på dessa ställen. Det är nämligen extra svårt som statsvetare att få dessa jobb eftersom så många söker sådana tjänster och har liknande bakgrund. För mer information om praktikplatser och om att jobba internationellt rekommenderade Tomas följande hemsidor: www.zenit.sida.se, www.fuf.se, www.sida.se, www.forumsyd.se .

Innan man åker ut i världen är det dock viktigt att fundera på varför man vill åka ut. Fundera på vilka kulturkrockar som kan uppstå och vad du verkligen tror att du kan bidra med. Det är viktigt att ha i baktanken när man ska åka iväg att “det är nog inte riktigt som jag tror” där ute i världen. Som exempel på moralkonflikter är att kostnaden för att exempelvis anställa en svensk JPO är densamma som det skulle kosta att anställa 2 lokalanställda i samma land. SIDA försöker dock att jobba så mycket som möjligt efter Parisagendan där man enats om att försöka samla alla pengar från olika biståndsgivare till ett land i en och samma pung, för att den administrativa bördan hos mottagarländerna ska minska. Trots det vill ju dock Sida och många andra organisationer att svenskar ska få komma ut och jobba i världen. Avslutningsvis påminde Tomas om möjligheten till att få personlig vägledning och hjälp via Zenit på Lava om man har specifika frågor om sina egna möjligheter att få internationell erfarenhet. Det finns även ett bibliotek mer litteratur kring internationella frågor och med Lonely Planet böcker, med en målsättning att täcka alla länder som Lonely Planet gett ut böcker om.

Nästa programpunkt var en halvtimmes mingelpaus då publiken serverades fika och fick gå runt och prata med olika organisationer som hade bokbord med information om ideellt engagemang, utbyten, folkhögskolekurser m.m. Sedan var det dags för ett pass om FUF-praktik där tidigare FUF-praktikanter skulle berätta om sina erfarenheter av att ha gjort praktik på olika organisationer till vilka FUF förmedlat praktikplatser.

FUF-praktik; när, var och hur?
Först berättade Victoria Smedman från FUF lite mer om Föreningen för Utvecklingsfrågor och om hur man söker deras praktikplatser. Hon påpekade att FUFs huvudverksamhet är att anordna debatter och seminarier som rör utvecklingsfrågor, men att de även fördelar praktikplatser till universitets- och högskolestuderande medlemmar. Alla platserna kan man läsa mer om i FUFs broschyr eller på hemsidan: www.fuf.se.

För att söka praktik måste man vara medlem i FUF och vara inskriven på ett universitet eller högskola den termin man söker. De sökandes meriter vägs samman efter antal universitetspoäng, antal poäng med anknytning till utvecklingsfrågor/internationella frågor, ideellt engagemang och erfarenheter av utvecklingsländer.

Manuela Rörfeldt berättade sedan om sin praktik på Sidas avdelning för demokratisk samhällsstyrning, DESA, under perioden april-maj. Manuela praktiserade i 6 veckor, 3 dagar i veckan, samtidigt som hon skrev sin D-uppsats. Hon trodde själv att anledningen till att hon fick praktikplatsen var att hennes uppsats handlade om decentralisering eftersom enheten jobbar mycket med decentraliseringsutvärdeingar, förvaltningsfrågor, mänskliga rättigheter och utredningar om parlamentarikerstöd till olika länder. Dessutom pratar hon portugisiska vilket kan ha varit en fördel eftersom praktikplatsen eftersöker specifika språkkunskaper. Manuela tyckte att hon fick seriösa och viktiga arbetsuppgifter under praktiken och efter att den var avslutad hade hon dessutom turen att få ett 6-månadersvikariat på Desa. Hon avslutade med att säga att hon verkligen rekommenderar andra att söka praktik; “det kan ju dessutom vara en chans att få jobb!”

Klara Denckert hade gjort praktik på en mindre organisation, LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, där man bara har 10 anställda. LSU är en paraplyorganisation för mindre organisationer och de tar in praktikanter för specifika projekt de behöver hjälp med. Klara fick praktik för att hjälpa till att anordna en konferens med svenska och internationella deltagare från ungdomsorganisationer, men fick dessutom utvärdera en konferens som ägde rum under förra året. Klaras bakgrund är statsvetare men hon har även läst sociologi och ekonomisk historia. Hon är också engagerad i Utrikespolitiska Föreningen vid Stockholms Universitet och aktiv i FUF.
Klaras praktik på LSU varade i 3 månader och avslutades i slutet av juni i och med att konferensen ägde rum. Hon jobbade i snitt 2-3 dagar i veckan. Det bästa med praktiken var möjligheten att bygga ut sitt kontaktnät via personer som hon träffade i samband med LSU och anordnandet av konferensen.

Jennie Jonsén hade gjort utlandspraktik i Heidelberg i Tyskland hos en organisation som heter FIAN International (Food First Information and Action Network) som huvudsakligen är inriktad på att bevaka människors rätt till mat, men även arbetar med andra ekonomiska och sociala rättigheter. Jennie sade att jobbet liknar det typ av jobb som Amnesty utför. Jennie var dock praktikant på Latinamerikaenheten och undersökte hur det såg ut med kränkningar av mänskliga rättigheter där. Kontoret var litet, med bara 15 anställda och i början av hennes praktik kändes det väldigt ostrukturerat. Jennies tips till andra var därför att själv innan man påbörjar sin praktik försöka skapa sig en uppfattning om vad det är man vill göra och exakt vad inom organisationen som intresserar en mest. Jennie sade att hon verkligen fick “pusha” för att få en mentor eller handledare och se till att hon fick egna projekt som intresserade henne. Hon tyckte att det var viktigt att vara beredd på det, att man själv får visa vad man vill och ta för sig. Jennies bakgrund var statskunskap och sociologi, allt med fokus på Latinamerika. Hennes praktik var 3 månader och därefter fick hon jobb som vikarie, så totalt blev hon kvar på FIAN:s huvudkontor i 3 år. Nu är hon precis hemkommen och har börjat jobba på organisationen UBV, Utbildning för Biståndsverksamhet, som också är inriktad på Latinamerika.

Efter de tidigare praktikanternas berättelser gavs det möjlighet för publiken att ställa sina frågor.

Hur går man tillväga för att söka en längre finansiering av sin praktik?
Om man får en av FUFs praktikplatser utomlands så har FUF ett särskilt avtal med Sida som gör det möjligt att söka ett stipendium på 20 000 kronor för praktik inom Europa, eller 25 000 kr för praktik på organisationer i utvecklingsländer.

Om man själv ordnar en praktikplats utomlands, vilka möjligheter finns det att få FUF att stå som huvudman så man kan söka stipendiet via Sida?
Det går tyvärr inte. Stipendiet är endast till för de utlandspraktikplatser som FUF administrerar och tillsätter. Får man en av FUFs utlandsplatser är man dock i princip garanterad stipendiet. Andra praktikplatser får man försöka söka egen finansiering av, exempelvis via IPK, Internationella Programkontoret.

Nästa programpunkt var “Att arbeta med utvecklingsfrågor i Sverige och på fältet – så här är det!” 3 personer, med skilda erfarenheter och väldigt olika vägar och jobb, berättade för publiken dels om hur de gått tillväga för att vara där de är idag, men också vad deras arbete faktiskt innebär.

Att arbeta med utvecklingsfrågor i Sverige och på fältet – så här är det!
Torbjörn Granrot
var först ut. Han började sin bana på Färnebo folkhögskola, en folkhögskola med internationell inriktning där han tog en u-landskurs där det ingick en resa till Tanzania. På plats i Tanzania bodde man en månad i en bondefamilj och hjälpte till i ett projekt som gick ut på att exportera Sveriges system med folkhögskolor som utbildningsform till Tanzania och studenterna besökte olika NGO:s (Non Governmental Organisations).
Som student på Färnebo så bor man även i Sverige i kollektiv; man delar sitt rum med en annan studiekamrat och man planerar så väl studier som resan med de andra i klassen. Det har både för- och nackdelar, men i vilket fall som helst så lär man sig att samarbeta!

Efter Färnebokursen fortsatte Torbjörn med ytterligare en folkhögskola; Bona folkhögskola utanför Motala, som han själv sade tidigare var väldigt “vänsterinriktad” och nu drivs av arbetarrörelsen. Vid Bona läste han journalistik med internationell inriktning och åkte ner till Sydafrika för att jobba i ett så kallat community media project i en kåkstad. Projektet innebar att tidigare underprivilegierade grupper ges en chans till utbildning via media, vilket i Sydafrikas fall ofta innebär svarta som inte haft möjlighet till universitetsstudier. Även den här gången bodde man i familj på plats i Greyhoundstown, som staden hette där projektet drevs. “Många menar att man som vit inte kan bo i en kåkstad, men det kan man visst, jag lovar, man blir inte mördad”, menade Torbjörn. Fördelen med folkhögskolor tyckte Torbjörn är att man med relativt lite pengar ändå kan få en möjlighet att ge sig ut i världen, liksom alla kontakter man får. Även nu, flera år senare, har han fortfarande kontakt med många av de människor han träffat vid de här resorna. “Många kanske tänker direkt på vänstern och rödvin när de hör ordet folkhögskola och visst det kanske är sant ibland, fast det finns så många olika huvudmän på folkhögskolor. Det finns kommuner och landsting som också driver folkhögskolor så det behöver inte vara så. Det som jag främst tänker på och som är den största behållningen med folkhögskolor är framförallt gemenskapen!”

Torbjörn fick sedan besvara lite frågor från publiken. Det som de flesta ville veta var om det hade varit svårt att få jobb efter en folkhögskoleutbildning. Hur bedöms en folkhögskoleutbildning jämfört med en universitetsexamen då man till exempel söker jobb?
“Jag tror att de jobb jag har fått har jag nog främst fått genom att den utbildning jag huvudsakligen har är en journalistik utbildning, och kanske inte på grund av mina utlandserfarenheter. Många utbildningar leder ofta vidare till annat än man tänkt sig från början. Men om en arbetsgivare har erfarenhet, exempelvis från en tidigare anställd, av folkhögskolor så kan det säkert vara lättare”, svarade Torbjörn.

Nästa person som fick berätta om sina erfarenheter och sitt jobb var Anna-Karin Lindberg som arbetat som BBE (Bilateral Biträdande Expert) i Albanien för Sida i tre år. Hon tog sin examen år 2000 som agronom med inriktning på mark och miljöfrågor. Hon sade att hon alltid har velat jobba internationellt med miljöfrågor, på ett eller annat sätt, men höll sig ändå under utbildningen inom de huvudsakliga kurserna och hade inte någon särskild internationell inriktning. Dock fick hon en chans att göra en Minor Field Study (MFS) i Burkina Faso, där hon studerade olika grödors vattenanvändning. Direkt efter examen var det dock inte möjligt att söka Sidas BBE-tjänster eftersom man är tvungen att ha två års arbetslivserfarenhet först. Just då kändes det lite tungt, sade Anna-Karin, men hon fick en tjänst på länsstyrelsen i Härnösand och därefter möjlighet att åka som handledare för en grupp ungdomar som gjorde utbyte via CIU i Thailand. Nästa jobb var som Djur- och miljöskyddsinspektör vilket Anna-Karin jobbade som i 1,5 år när hon plötsligt en dag såg ett BBE-jobb utannonseras på Sida. “Det var ju bara MITT JOBB! Men…det var i Albanien…!?”, sade Anna-Karin och förklarade att det var kanske inte direkt det land hon hade drömt om att jobba i. Trots det sökte hon och fick jobbet även om hon inte visste särskilt mycket om Albanien när hon åkte.

Det första året arbetade Anna-Karin i fält och var tänkt att fungera som en slags svensk koordinator över arbetet där. Hon var ensam svensk bland albaner som inte pratade engelska. Det var 5 timmars resa till huvudkontoret i huvudstaden och Anna-Karin sade att hon verkligen fick starta upp det här kontoret från början, se till att få telefonledningar installerade, skapa och bibehålla alla kontakter med de lokala myndigheterna – och ingen av dessa ute på landsbygden pratar engelska.

Innan Anna-Karin åkte ut som BBE fick hon gå en 3 veckors intensivkurs i albanska, men hon sade att hon var långt ifrån någon expert på språket. Nu efteråt kan hon i alla fall göra sig förstådd och klara det mesta av kommunikationen, men vid viktigare tillfällen som då de behövde skriva kontrakt eller vid olika förhandlingar användes alltid tolkar.
Anna-Karins uppgift var även att övervaka projektet på plats och se om de följde de av Sida uppsatta målen för att få bidrag – kommer pengarna fram och till rätt ställen samt att undersöka huruvida de lokala myndigheterna var nöjda med verksamheten.
Efter ett år på fält så förflyttades Anna-Karin till kontoret i huvudstaden och bytte arbetsuppgifter till ett med administrativt handläggararbete i demokratisering, jordbruk och lokalförvaltning. Där skulle hon hålla kontakter med ministeriet och andra människor som skulle kunna tänkas ha åsikter om vilka typer av projekt som Sverige borde försöka stödja i Albanien och sedan rapportera tillbaka till huvudkontoret i Stockholm.

Anna-Karin sade trots allt att hennes jobb varit otroligt kul, men även mycket frustrerande, eftersom man inser att även om man jobbar via Sida, som har stora ekonomiska resurser och pengar till olika insatser, så tar det en otrolig tid att förändra situationen för människorna i de här länderna.
Det är ett fantastiskt roligt jobb med den stora förmånen att man inte förväntas vara expert innan man åker iväg. Man förväntas givetvis ha en del kunskap inom sitt ämnesområde, vilket för Anna-Karin innebar miljö, jordbruk och förvaltning, men övrig kunskap om landet eller Sida var sådant som de menade att man lärde sig under tiden. Det är en otrolig chans att lära sig mer och man får dessutom en summa pengar som man kan använda för vidareutbildning. Anna-Karin använde dessa till att åka till Bryssel för att se hur EU jobbade inom miljösektorn, så att hon bättre skulle kunna hålla koll på och bedöma olika utvecklingar inom området.

Anna-Karin kom sedan med en del tips för dem som var intresserade av att söka en BBE-tjänst vid Sida. Hon tillade att de inte var dubbelkollade med Sidas personalavdelning, men hon trodde nog ändå att de torde vara rimliga. Hennes första tips var att allt som man gör vid sidan av studierna är en merit och räknas vid framtida jobbansökningar. Oavsett vilket jobb eller förening man är med i så är det engagemanget som räknas, menade hon. När man sedan fått sin examen gäller det att samla ihop sina två års arbetslivserfarenhet, och visst kan det kännas drygt att man inte kan söka på en gång men nu så här efteråt menade hon ändå att det är skönt att ha den grundtryggheten att man vet vad man kan inom sitt ämne efter att ha haft ett jobb, och det är skönt att kunna falla tillbaka på det när allt annat omkring en är nytt. Dessutom menade Anna-Karin att man absolut inte ska ge upp att söka om man inte får jobb vid första försöket, utan sök flera gånger. Söktrycket varierar nämligen otroligt mellan olika tjänster, tidpunkter och länder. Själv hade hon som tidigare nämnts inte förväntat sig att hamna i Albanien, men det visade sig ändå bli otroligt lyckat. Hennes tredje tips var därför att man inte heller skulle fokusera för mycket på vilket land man vill åka till eller är intresserad av, utan snarare se till arbetsuppgifterna. Dessutom menade hon att om man väl får en tjänst så är det bra att försöka hålla kontakterna med Sida vid liv så mycket som möjligt, eftersom man inte är garanterad jobb efter kontraktet gått ut.

Anna-Karin fick frågan från publiken om hon själv fick jobb på Sida direkt efter att hon kom hem. Hon svarade att som ytterligare en förmån med BBE-tjänsterna har man efter att man kommit tillbaka till Sverige rätt till 5 månadslöner som man kan göra vad man vill med. Antingen kan man bara vara ledig eller kan man gå till en arbetsgivare som man tycker verkar intressant och säga att man kan betala sin egen lön under 5 månader. Den arbetsgivaren kan vara vilken som helst, även Sida. Själv hade hon haft tur att få en tjänst vid Sida som hon nu jobbar på.

Sist ut bland dem som berättade om hur det är att jobba internationellt var Maria Jontén , som bland annat har jobbat på Utrikesdepartementet och som numera är anställd på Justitiedepartementet. Maria började med att försöka få reda på vad publiken studerade och det visade sig att större delen av publiken var samhällsvetare. Sedan började hon berätta om hur hennes väg fram till Justitiedepartementet sett ut. Hon började med att själv söka praktik för att få omsättning för sina universitetsstudier och lyckades till slut få en praktikplats vid UNDP i Lusaka, Zambia. Efter praktiken fick Maria jobb på UNDP:s nordiska kontor i Stockholm och därefter på UD där hon jobbade med Mänskliga rättigheter.

Nu låter det kanske som om Marias väg varit spikrak uppåt, men hon menade att hon alltid vetat vad hon velat och gjort sina val därefter. Redan parallellt med studierna var hon engagerad i den lokala FN-föreningen i Göteborg och lyckade få ett jobb för kommunen där hon fortbildade lärare i FN-kompetens. Hon trodde att det var tack vare den erfarenheten som hon lyckades få praktikplatsen på UNDP. Efter tjänsten på UNDP har Maria dock lämnat utvecklingsfrågorna bakom sig och jobbar nu istället mer med mänskliga rättigheter i Sverige. “Mänskliga rättigheter är dock inget som stannar vid nationsgränserna, påpekade Maria, och berättade att departementet tagit emot delegationer från andra länder för att berätta om vad Sverige gör och hur vi jobbar med mänskliga rättigheter här.

Maria betonade att man bör komma ihåg att Sida, UD och UNDP är stora och mycket populära arbetsplatser och att konkurrensen är mycket hög för att ta sig in. Det är enormt svårt att få en fast anställning, inte ens hon har haft fasta anställningar utan har hela tiden varit projektanställd eller haft vikariat.

En av de första frågorna Maria trots det fick, var att det verkade som om det gått väldigt enkelt för henne att få de här tjänsterna och att det framstår som lätt att få jobb på FN och UD när det egentligen inte alls är så lätt. Maria svarade att hon visst haft en del tur men att hon trots allt fått vara mycket envis och verkligen kämpat för att vara där hon är idag. “Tänk efter själv vad det är du är intresserad av och se om det kan finnas andra sätt att ta sig dit. Och det gäller verkligen att vara ihärdig! Jag började med att engagera mig i min lokala FN-förening och genom det och mitt extrajobb med kompetensutveckling av lärare lyckades jag börja bygga upp ett kontaktnät”, fortsatte Maria. Även hon påpekade att kontakter inte är något som ska underskattas inom den här branschen. Det gäller att finnas med på många olika platser där det händer saker om sådant som man är intresserad. Kontaktnätet är jätteviktigt eftersom det ställs så otroligt höga krav på dem som söker jobb idag. Man ska helst kunna 5 språk, ha varit utomlands och jobbat i flera år samt ha en magisterexamen – och allt detta innan man fyllt 25 år. Men Maria trodde ändå att om man är envis och ihärdig så kan man lyckas, det gjorde hon själv och hon uppmanade åhörarna att också försöka. Ett annat råd hon gav var att inte stirra sig blind på UD utan även titta på andra departement som också har internationella kontakter. Sedan gäller det förstås att ha mycket tur; särskilt för samhällsvetare eftersom de har en betydligt hårdare konkurrens bland de här jobben. Enligt Maria gäller det att hitta ett specialämne, eller en kompetens som ingen annan har som gör att man sticker ut från mängden. Är man lärare eller sjuksköterska eller har något annat mindre vanligt jobb bland människor inom sektorn så är det betydligt lättare, menade hon.

Marias övriga tips inför jobbsökandet var att undersöka vad som är aktuellt fokus för Sveriges utrikespolitiska arbete. För tillfället, berättade hon, är satsningen på mänskliga rättigheter enormt stor och lika så inom millenniemålen (MDG, FN:s mål om att halvera fattigdomen till 2015). Sedan kan man försöka rikta in sig mot dessa områden för det är där resurserna finns och där det kommer att finnas möjligheter till jobb. Då det gäller MDG till exempel så jobbar så gott som alla departement aktivt med dessa på olika sätt, så att specialisera sig extra mycket på något av målen och sedan vända sig till det departement eller den myndighet som jobbar kring det kan vara ett bra sätt att få in en fot. Maria betonade starkt vikten av att läsa in sig på sådana aktuella och viktiga sakfrågor; det räcker nämligen inte att säga att man vill jobba med utvecklingsfrågor eftersom det är så många som säger just det. Det gäller att visa vad du just du kan tillföra!

Själv har Maria dock varit generalist och jobbat med lite allt möjligt sedan hon fick sin examen; alltifrån skol- och utbildningsfrågor till mänskliga rättigheter och utveckling. Som statsvetare trodde hon alltid att hon skulle jobba med säkerhetspolitik, något som hon faktiskt hittills ännu aldrig haft att göra med. Hennes nuvarande jobb på justitiedepartementet involverar allt från att konkret jobba med mänskliga rättigheter till att ansvara över en webbsida som redaktör, och där både skriva egna texter, intervjua och redigera.

Publikens andra fråga rörde huruvida Maria stött på antropologer eller beteendevetare på regeringskansliet. Maria svarade att det på regeringskansliet finns cirka 4000 anställda och att det är en väldigt blandad yrkeskår där det jobbar allt ifrån läkare till sociologer. Man eftersträvar mångfald på så många plan som möjligt och behöver t.ex. människor med språkkunskaper, både mer ovanliga språk och tyska, berättade Maria. Hon tryckte återigen på att det verkligen inte är det lättaste att få fast jobb inom den här branschen. De sista ord Maria lämnade publiken med var: “Jag har verkligen jobbat stenhårt för att vara där jag är. Visst det är en stor utmaning och spännande att jobba för FN, men att alltid jobba tillsammans med flera olika kulturer som det blir där är väldigt krävande. Men börjar man en gång att jobba utomlands så är det som en drog, man vill verkligen bara ut igen och igen och igen!”

Efter en paus med förtäring var det dags för den sista punkten på programmet som var en debatt mellan riksdagspartiernas ungdomsförbund, om global rättvisa och svensk utrikespolitik.

Globalt inför valet – möt morgondagens politiker!

Moderator: Ira Mallik, journalist
Deltagare: Daniel Somos, MUF, Erika Sundelin, KDU, Birgitta Ohlsson, Folkpartiet, Alexander Chamberland, Grön Ungdom, Faraj Abu Iseifan, SSU, Mattias Steffens, CUF och Ida Gabrielsson, Ung Vänster.

Ira Mallik öppnade debatten genom att hälsa välkomna och presentera panelen. Hon konstaterade att inget parti ju tycker att det är bra med svält eller att barn inte går i skolan, eller att det är något som måste ses som en nödvändighet i världsordningen. Men hur kommer det då sig att inte mer händer inom fattigdomsbekämpningen om alla är överens? Vilka skillnader finns egentligen mellan partiernas utrikespolitiska syn? För att klarlägga ungdomsförbundens ställningar kring detta ska alla representanter först få 3 minuter att besvara frågan “Vad är en rättvis värld för dig och ditt ungdomsförbund?”

Först ut var Daniel Somos , vice ordförande i Moderata undomsförbundet. Han sade att en rättvis värld för honom är en värld där alla människor är fria från godtyckligt förtryck. En värld där stater inte mördar eller skjuter sina medborgare eller förbjuder kvinnor att köra bil eller jobba och tvingar dem att bära slöja. En värld där människor får lyssna på vilken musik de vill och där människor har rätten att uttrycka sig själva utan att staten lägger sig i.
Daniel menade att Sverige tyvärr är ett land som inte lyssnat tillräckligt på detta och visat tillräckligt med respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi har allt för ofta böjt oss för länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna och som utvisat folk till länder som tvingar kvinnor att bära slöja. Hur kan Sverige tillåta att FN:s råd för mänskliga rättigheter styrs av ett land med diktatur? Sverige måste säga nej till att acceptera detta och jobba mot att personer i vissa länder förföljs och inte ges rätten att fritt uttrycka sig. Vi har fortfarande långt kvar till en rättvis värld och Sverige bör jobba ännu hårdare för att uppnå detta.

Näste talare var Ida Gabrielsson , ordförande för Ung Vänster. Hon förklarade att en rättvis värld är där alla människor har en trygghet och möjlighet att välja. Detta brukar ofta vara moderaternas slagord, men Ida menade att Ung Vänster till skillnad från dem vill ha en äkta frihet med förmånen att kunna var hemma från jobbet en dag utan att förlora sin inkomst. Man måste ha möjlighet att leva i ett land utan att ett annat land ockuperar det och utarmar ens naturresurser.
Enligt Ida är det dock svårt att beskriva hur världen ska se ut om man inte också först beskriver hur de nuvarande problemen ser ut. Sverige för just nu inte en politik som gynnar en rättvis värld. Sverige för en alldeles för bugande och bockande politik mot USA och Israel till exempel. Vi borde stå upp mer för mänskliga rättigheter och demokrati och inte blunda för Israels övertramp. Dessutom skickar vi beväpnade trupper till Afghanistan under NATO:s befäl. Det är inte en rättvis värld vi skapar när vi pratar om att ha SÄPO-agenter ute i skolorna för att åsiktsregistrera studenter.

Erika Sundelin , internationell sekreterare för Kristdemokratiska ungdomsförbundet, tog vid och sade att i en rättvis värld respekteras demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen lever under förtryck eller får sitt människovärde kränkt. Vi måste intensifiera kampen mot fattigdomen för att få en rättvisare värld. Hela regioner och länder, framförallt i Afrika, lever under extrem fattigdom. Där är HIV/AIDS ett stort problem som vi måste åtgärda. Varje dag dör 200 000 barn i extrem fattigdom. Därför behövs avskrivningar av de fattiga ländernas skulder så de ges en möjlighet att resa sig ur fattigdomen.
Erika sade också att Sverige måste få en utrikespolitik som är mer grundad på värderingar och där etik står högre upp på dagordningen. I dag är respekten bland statliga svenska företag för de mänskliga rättigheterna långt ifrån vad den borde vara. Vattenfall har till exempel som enda land handlat torv av diktaturregimen Vitryssland. Det är dessutom fruktansvärt att Sverige är en av världens största vapenexportörer. Kristdemokraterna vill därför att biståndet höjs till 1 % av BNP och att biståndsfrågorna förs upp högre på dagordningen.

Mattias Steffens , ordförande för Centerpartisiska ungdomsförbundets Solidaritetskommitté, menade att det finns två ord som är uppkomsten till orättvisor; VI och DOM. Det spelar ingen roll vem som yttrar de orden, vita om svarta eller vänsterradikala om Östermalmsbor. Det är när vi inte accepterar varandras olikheter som ojämlikheter föds. Vi har alla samma grundläggande behov, oavsett var vi föds och tillsammans med allas olikheter bygger vi en styrka. Först när vi eliminerat uttrycket “DOM” kan vi börja förankra “VI”. CUF ser oss alla som världsmedborgare med samma gemensamma ansvar att förvalta det här klotet. Utan en fungerande miljö har vi ingenstans att vara på.

Birgitta Ohlsson , riksdagsledamot för Folkpartiet, började med att konstatera att världen idag är djupt orättvis. 40 % av världens befolkning lever i länder där man inte får tycka och tänka som man vill. Kvinnor lever i ett slags stadsfängelser i Saudiarabien och Iran. Människor avrättas bara för att de tillhör fel parti och EU subventionerar idag sina kor mer än man ger fattiga länder i bistånd. Fattiga länder tillåts inte komma in på marknaden.
Samtidigt har det blivit bättre, sade Birgitta, som menade att det inte var “bättre förr”. Fler länder har nu en marknadsekonomi och har blivit stabila demokratier. Vi har fått en ökad frihandel och en ökad demokrati i världen. Folkpartiet vill dock ge mer bistånd och tycker att det är skamligt att ett land som det går så bra för, som Sverige, inte ger mer än 1 % av BNP i bistånd. Folkpartiet var det första partiet i Sverige att kräva att vi skulle ge bistånd överhuvudtaget. Men det gäller också att inte glömma konsumentmakten. Om 10 % av världens befolkning skulle börja handla rättvisemärkt så skulle det betyda mer än det totala bistånd som ges idag. Om man vill förändra världen måste man börja med sig själv!

Faraj Abu Iseifan , internationell sekreterare för Socialdemokratiska ungdomsförbundet, fick därefter ordet. Han definierade en rättvis värld som en värld där människor är fria att skapa ett drägligt liv. Tittar man på hur det ser ut idag med 1,2 miljarder människor som lever i extrem fattigdom och med orättvisa handelstullar är det långt ifrån en rättvis värld vi lever i. EU har högre tullar än vad de ger i bistånd och så länge den politiken förs kan inte fattigdomen halveras. Saudiarabien, Iran, Israel och USA bryter systematiskt mot de mänskliga rättigheterna och det leder definitivt inte till en bättre värld.
Sverige ska därför fortsätta jobba för en schysst biståndspolitik och i den här frågan finns det faktiskt stora skillnaderna mellan partierna. Moderaterna vill sänka biståndet och folkpartiet vill skicka svenska trupper till Irak. Faraj sade att han själv inte kunde förstå hur det bidrar till en rättvisare värld!

Alexander Chamberland , språkrör för Grön Ungdom, menade att i en rättvis värld ska alla människor få sina grundläggande behov tillfredställda. Det krävs att EU antar en grundproposition om att verkligen göra något mot fattigdomen. Idag svälter 800 miljoner människor, människor inom textilindustrin jobbar 90 timmar i veckan för 2 kronor i timmen. De globala orättvisorna är gigantiska. Därför behövs en aktiv politisk vilja att göra det möjligt med förändringar. PGU-dokumentet (Sveriges Politik för Global Utveckling) följs inte. Sverige har åsidosatt de 33 fattigaste ländernas krav i Världsbanken om att få skriva av sina skulder. Inte heller har vi tillåtit dem att slippa öppna sina marknader för privatiseringar från början. Folket måste få mer makt och det på bekostnad av storföretagen!

Ira Mallik ville därefter gå in lite mer konkret på biståndet. Sverige ger idag 1 % av BNP till bistånd. Ska vi fortsätta ge 1 % eller ska den här siffran höjas eller sänkas? Ja eller nej?

Daniel , MUF : Sänkas. Om det funnits länder som vuxit endast på grund av bistånd så skulle kanske svaret blivit annorlunda, men nästan inget land har tagit sig ur fattigdom genom bistånd. Det som tagit dem ut fattigdomen är handel och globalisering, inte bistånd.
På Iras fråga om hur stor del av BNP som MUF då tycker att Sverige borde ge i bistånd svarade Daniel att han inte gärna vill prata om siffror, det kan ändra sig lite fram och tillbaka, men någonstans mellan 0,6-0,7% av BNP kan vara lämpligt.
Erika,
KDU: 1 % är en bra nivå.
Birgitta
, Folkpartiet : Mer.
Alexander
, Grön Ungdom: Mer.
Faraj
, SSU : Mer.
Mattias
, CUF : 2 %.
Ida
, Ung Vänster : Mer.

Birgitta , Folkpartiet , fick bemöta Daniels påstående och sade att det självklart inte är så att bistånd ensamt krossar världsfattigdomen, men däremot är det viktigt att komma ihåg att bistånd faktiskt har åstadkommit stora skillnader. Världshandel är förstås också bra, men utan biståndet hade vi aldrig kunnat få Sydafrika ur apartheidregimen, kunnat utrota smittkoppor eller haft den läskunnighet som råder idag i Sri Lanka, för att ge några exempel.
Allt bistånd är dock inte bra, menade Birgitta, det behövs klara och tydliga regler och ställas motkrav på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Inte heller frihandel är enkelt. Bara för att vi inför frihandel för alla länder kommer inte alla länder att kunna börja frihandla på en gång med varandra. Krigsdrabbade och väldigt fattiga länder behöver ett grundläggande stöd för att kunna komma igång med sin handel.

Alexander , Grön Ungdom höll med om mycket som Birgitta sagt. Det gäller att komma ihåg att rättvis handel är ett viktigt sätt att ta sig ur fattigdomen. Handel har potential att på sikt utrota fattigdomen. Alexander ville dock framförallt se bistånd som går till fattigdomsbekämpning, demokratistärkande åtgärder, folkrörelser och miljöbistånd. Han sade att han inte kunde förstå varför man vill sänka biståndet när det finns så mycket fattigdom som måste bekämpas.

Faraj, SSU sade att bistånd är ett paket för att skapa en rättvisare värld. Hur ska man kunna avgöra vilka av biståndspengarna som man kan ta bort, vilka skolor som stöds, vilka sjukhus som uppförs är mindre viktiga? Hur ska man kunna bedöma vilka projekt som är mindre nödvändiga och som inte behövs stödjas för att man, som moderaterna vill, ska kunna sänka biståndet?

Ida , Ung Vänster , tyckte att det är uppenbart att det finns ett behov av mer bistånd än 1 % av BNI, hon trodde att det behövs närmare 2 %. Men det viktigaste är ändå att man bedriver en internationell politik som gör det möjligt för utvecklingsländer att kunna skriva av sina skulder. Frihandel existerar inte idag och kommer inte att existera så länge ett land har alla resurser som ett annat land behöver.

Mattias , CUF , sade att det egentligen inte är själva procentsatsen som är viktig men att CUF vill höja biståndet så det motsvarar 2 % av BNI. Det viktigaste är dock skuldavskrivningarna.

Ira frågade därefter hela panelen om de tyckte att det var en bra idé att avskriva tredje världens skulder till de rika länderna?

Ida, Ung Vänster : Ja
Mattias
, CUF : Ja
Faraj, SSU
: Ja
Alexander,
Grön Ungdom : Ja
Brigitta
, Folkpartiet : Ja, men med krav på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.
Erika, KDU
: Ja, men med krav på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.
Daniel
, MUF: Ja, med krav på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

Ida , Ung Vänster tillade att det är viktigt att poängtera att man måste låta skuldavskrivningar ske utan krav på demokrati. Vi kan inte komma och tvinga andra länder att anamma demokrati, det måste de själva göra, precis som demokratin en gång uppstod i Sverige. Befolkningen i landet måste själva skapa demokrati, det kan inte påtvingas utifrån.

Faraj , SSU : Så länge man inte menar att den demokrati man vill ställa krav på ska införas är den som USA försöker exportera på sitt sätt i Mellanöstern. Det gäller att vara försiktig med vad man menar när man talar om att införa demokrati.

Daniel, MUF : När det gäller demokrati är det så tröttsamt att man inte ställer mer krav på länder som Saudiarabien med det argumentet att det alltid har varit så där och att man levt under de förhållandena. Hur ska man då kunna gå vidare? Alla har faktiskt en rätt att leva fria oavsett var de bor.

Alexander, Grön Ungdom : Biståndspengar ska självklart gå till fattigdomsbekämpning och debatten måste skiftas från de fattigas skulder till de rikas ansvar. Det är faktiskt vi i väst som skapat den situation som är idag, med tullar som inte tillåter fattiga länder att komma in på marknaden, eftersläpningar av koloniseringen, höga koldioxidutsläpp som bidragit till växthuseffekten som i sin tur orsakar naturkatastrofer i de fattiga länderna. Det är något som vi måste ta ansvar för.

Ira påpekade att frihandel tagits upp av flera ungdomsförbundsrepresentanter. Varför är frihandel en nyckel till minskad fattigdom?

Faraj, SSU : Handel är viktigt, dock är inte all handel bra. Handelstullar gynnar inte fattigdomsbekämpningen. Frihandel, om den existerade, skulle skapa en tillväxt som de fattiga länderna behöver, men man kan inte med automatik säga att all handel är bra. Orättvis handel som vi har nu är som sagt inte något som gynnar de fattiga.

Birgitta, Folkpartiet: Hur blev Sverige, Thailand, Botswana och många andra länder rika eller kom dit dom är idag? Jo, genom handel och stabila demokratiska institutioner. Det är inget som de borgliga partierna har hittat på, utan så är det faktiskt. Däremot är handeln vi har idag inte rättvis, med höga tullar på jordbruksprodukter och textilier. Höga tullar mellan fattiga och rika länder, men också mellan fattiga länder i Afrika, skapar hinder för utvecklingsländer att ta sig ut på marknaden. Handel är något mycket positivt i grunden och är det egentliga enda receptet för att krossa världsfattigdomen.

Ida , Ung Vänster : Nu ska vi inte sitta här och recensera hur andra länder ska styra sina egna länder. Tullar är en mycket viktig metod för att kunna skydda och bygga upp en egen inre marknad för de här länderna, och den metoden använde vi även här i Sverige. Vi ska därför inte förneka andra länder att använda sig av samma strategi. Man bestämmer faktiskt bara i sitt eget land och där ska man ha möjlighet att själva avgöra hur landet ska kunna byggas upp. Det borgerligheten vill göra är att pådyvla andra länder sin egen syn och ge storföretagen större möjligheter att öka sina vinster. Alliansen är väldigt selektiv i sin omvärldssyn och sina krav på demokrati. Man fördömer bara vissa länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna, som länder i Mellanöstern, däremot blundar man för Israels övertramp. Ni håller alltså bara med om kraven så länge ni gillar länderna.

Daniel , MUF : Ni måste dock inse att alla är vinnare på handel. Vid köp av en tidning så tjänar såväl försäljaren pengar på att få sälja sin tidning, och du som köpare tjänar eftersom du har fått en vara som du efterfrågade.

Ira : Men hur ser ni på till exempel Indien som valt att skydda sin ekonomi med tullar? Hur löser man problemen med fattigdom, tjänar verkligen alla på frihandel?

Daniel , MUF : Jämfört med hur man skulle ha haft det utan handel så tjänar alla på handel.

Alexander , Grön Ungdom : Frihandel är ett utmärkt system mellan likvärdiga parter. Men idag är det verkligen stora skillnader mellan parterna på världsmarknaden. Här förväntas Chad, ett land som har samma budget som Göteborgs universitet, att tävla mot USA på samma villkor. Det fungerar verkligen inte. Det krävs anpassade regler för att ge de fattiga länderna en chans. Vi kan inte påtvinga samtliga länder frihandel när vi faktiskt inte tillämpar frihandel i verkligheten. De fattigaste länderna ska därför ha möjlighet att skydda sina marknader med hjälp av tullar precis som vi i Sverige byggde upp vår industri, man ska inte påtvinga dem frihandel.

Erika , KDU : Man bör komma ihåg att det inte enbart är av godo att skydda sina marknader. Ser vi på världen från ett öst- och västperspektiv är det lätt att se hur Sovjet, som var en helt stängd marknad utan konkurrens utifrån och utan handel, inte kunde klara sig på den internationella arenan när kommunistregimen föll. Det fungerar inte att bygga upp sina marknader bakom murar av tullar eftersom man då inte klarar en konkurrens utifrån när tullarna väl avlägsnas.

Ira : Många folkrörelser driver tesen att det är de rika länderna som hindrar handel med de fattiga länderna genom att vi prisdumpar våra produkter på deras marknader till ett lägre pris än den inhemska industrin kan framkalla. Vad säger ni om det?

Faraj, SSU : Jag håller med, det största problemet är tullarna som vi i väst har satt upp. Dessa ska bort och inte de fattiga ländernas. Det är vårt ansvar här i väst att jobba för det.

Ira : Så om jag förstår dig rätt ska de fattiga länderna få behålla vissa typer av tullar för att bygga upp sina egna marknader? Vad säger ni andra om det?

Daniel, MUF : Ja, det ska de ha rätt till men jag tror inte att det gynnar dem. Våra tullar måste också bort.

Erika , KDU : Våra tullar ska bort.

Brigitta , Folkpartiet: Västs tullar måste bort, men tullar är inte bra för u-länderna heller.

Alexander, Grön Ungdom : Utvecklingsländer ska kunna få behålla sina tullar för att skydda sina marknader, men västs tullar måste bort.

Faraj , SSU: Västs tullar ska bort.

Mattias , CUF: Västs tullar ska bort, andra länder måste självklart få välja själva hur de vill bygga upp sin industri.

Ida , Ung Vänster : utvecklingsländer ska få behålla sina tullar.

Ira : Om vi nu ska försöka överföra det här med handel till något mer konkret som konsumentmakt. Birgitta var inne på det tidigare, att man kan påverka världen genom sin konsumtion. Och vi vet ju alla idag hur det kan se ut på vissa textilindustrier i Asien. Vad tror ni om möjligheterna med konsumentmakt?

Mattias, CUF : För att konsumentmakt verkligen ska kunna vara möjlig krävs tillförlitliga varudeklarationer så att man kan se var de kläder man har på sig är tillverkade eller andra produkter man köper är producerade och hur. Man ska veta under vilka förhållanden som varan är producerad; ha rätt att verkligen veta vad man köper helt enkelt.

Alexander , Grön Ungdom : Det krävs globala spelregler för storföretagen som säger att de måste respektera mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vill se en reform av FN som medger FN att stifta bindande regler inom de områdena. Men det krävs att det ges ökade resurser till rättvisemärkta varor, en momssänkning på rättvisemärkta varor till exempel. Det ska självklart vara billigare att handla rättvisemärkt, eller etiskt korrekt producerade varor, för den verkliga kostnaden för varorna som produceras med barnarbete, utarmning av jorden och svält vävs inte in i priset på de varorna. Det priset är så mycket högre. Man ska inte behöva betala väldigt mycket mer för en produkt bara för att man vill att de mänskliga rättigheterna och demokrati respekteras.

Erika , KDU : Man ska inte acceptera att folk arbetar utan skäliga regler och lagar, men man måste även inse att det är många kvinnor som jobbar inom den här industrin. Och kvinnor som jobbat inom industrin i utvecklingsländer har på många sätt stärkt sin ställning. De har en säkrad försörjning, och även ett “dåligt” jobb kan vara ett sätt att slippa prostituera sig och då kanske det är bättre med ett industrijobb ändå. Men självklart bör det finnas drägliga regler kring arbetsmiljön och barn ska aldrig någonsin behöva arbeta.

Faraj , SSU : Globalisering är något positivt i grunden, men mycket som sker i dagsläget är negativt. Sömmerskor i Indien som sparkas för att de behöver gå på toaletten, slavlöner osv. Barnarbete är inte en nödvändig konsekvens av globaliseringen men vi behöver en globalisering som regleras av politiska beslut. Det är politisk vilja som krävs för att makthavare ska kunna fatta beslut som storföretagen måste följa, beslut som leder till säkrare arbetsförhållanden och att sömmerskan kan behålla sitt jobb även om hon behöver gå på toaletten. Fram till dess har vi konsumenter faktiskt möjligheten att välja att inte köpa produkter från länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna eller som producerats på ett oetiskt sätt.

Birgitta, fp : Det är bara att inse – shopping är politik! Gillar man inte sexistisk skitreklam så handla inte på HM, som ett exempel. Men det gäller även att se till att de rättigheter man vill eftersträva verkligen efterlevs. Där är det på sin plats att ge en eloge till kristdemokraterna som var det parti som drev igenom att vi numera endast serverar rättvisemärkt kaffe och te i riksdagen, samt har en butik för rättvisemärkta varor.

Ira: Ja, hur väl lever ni upp till era visioner? Hur många av er har till exempel rättvisemärkt kaffe på kontoret? Alla utom moderaterna och vänstern serverar alltså rättvisemärkt kaffe.

Ida, Ung Vänster : Jag vill bara poängtera att vi inte dricker något kaffe på vårt kontor så jag kan tyvärr inte svara på frågan.

Ira : Nästa fråga är om ni vet var era kläder kommer ifrån, när ni nu uppmanar till konsumentmakt? Birgitta, vi börjar med dig, du som pratade dig så varm för konsumentmakten alldeles nyss.

Birgitta , fp : Min klänning har jag köpt i Afrika, jag hoppas att den är producerad på ett etiskt riktigt sätt, men jag kan inte försäkra det.

Ida , Ung Vänster : Jag vill bara få sagt att jag inte alls håller med i den diskussion som hittills förts angående konsumentmakt. Det kommer inte att leda till någon förändring bara för att jag med min lilla lön bestämmer mig för att bojkotta varor från ett visst land eller företag. Att föra ner diskussionen på den nivån är att förringa problemet. Det som verkligen spelar roll är vad stat, kommun och landsting gör med sina resurser. De har möjlighet att gå i bräschen för och skapa skillnader genom att handla rättvisemärkt. Enskilda personers bojkott förändrar inte världsordningen och minskar inte fattigdomen. Den politik som förs nu har bara ett syfte; att suga ur fattiga länder så mycket man kan.

Daniel , MUF : Jag skulle vilja återgå till debatten om förhållanden på fabrikerna. Om vi tar Chad som exempel, eftersom det nämndes innan att de har en budget på samma storlek som Göteborgs universitet, hur ska vi då kunna ställa samma krav på deras fabriker som på våra? Det kommer ju aldrig att byggas någon fabrik där om man tillämpar så hårda krav. Om inga fabriker byggs så skapas inga jobb och därmed hamnar vi i en situation där flickor tvingas prostituera sig.

Alexander , Grön Ungdom : Jag förstår inte riktigt kausalitetskedjan här. Däremot håller jag med Ida om att det är staten, kommunen och landstingen som har störst makt att kunna åstadkomma skillnader med sitt konsumtionsbeteende. Jag tror även att individernas konsumentmakt tillför ett bra komplement. Barnarbete och utarmning av jordens resurser ska vara dyrare än etiskt producerade varor, det ska synas på prislappen!

Birgitta, fp : Jag tycker det är typiskt vänstersnack att lämna över allt ansvar på staten. Det är faktiskt individer som förändrar världen, se bara på Ghandi, Martin Luther King och andra. Konsumentmakt fungerar, vi måste ta vårt personliga ansvar och göra vad vi kan. Jag är så trött på människor på vänsterkanten som sitter och dricker Coca Cola i ena ögonblicket och i det andra kritiserar storföretagen.

Faraj , SSU : En verklig förändring kan dock inte endast skapas av globaliseringen. Regeringarna måste leva upp till de krav som ställs på dem.

Ida , Ung Vänster : Det är klart att det är människor som förändrar världen men det sker tillsammans och organiserat i kollektiv, inte individuellt. Visst kan man bojkotta varor för att lyfta upp frågorna till dagordningen men det är i organiserade fackförbund, i tjejjourer etc. som man har möjlighet att förändra världen. Där vill jag inte tracka ner på den ensamstående mamman som köper Coca Cola till sina barn. Och hur ska jag kunna veta var den tröja som jag har på mig är producerad? Anledningen till att konsumentmakten är så hyllad från höger är ju för att den är verkningslös. De vill bara lägga över ansvaret och fortsätta föra en krigspolitik där man släpper bomber över byar och orättvisorna fortsätter.

Erika , KDU : Det är viktigt att vi verkligen var och en tar vårt ansvar och själva gör vad vi kan för att påverka. KDU menar att Sverige måste ta en aktivare ställning till att vara en förebild och att arbeta mot diktaturer. Sverige ska inte som nu ha statliga företag som samarbetar med diktaturer på det sätt som Vattenfall gjort med Vitryssland.

Ira : Det finns en känsla av att vi i Sverige är så himla duktiga när det gäller bistånd och kan slå oss på bröstet lite gentemot andra länder. Men om man verkligen vill förändra krävs det att själv göra vissa uppoffringar, och där är det mer tveksamt hur mycket vi är beredda att göra. I Sverige har vi till exempel vapenexporten, som bara sedan år 2005 har hunnit fördubblas. Hur ser ni på detta? Faraj får börja eftersom det är ditt moderparti som suttit vid makten och är ansvariga för den rådande vapenpolitiken.

Faraj , SSU : Jag kan inte riktigt försvara socialdemokraternas agerande i vapenpolitiken. Jag tycker inte att vi ska exportera vapen till länder som är i krig, vilket sker idag. Det är fel.

Mattias , CUF : Jag håller med, det finns en policy idag att vi inte ska exportera vapen till krigförande länder men den efterlevs inte.

Ida , Ung Vänster : Vi är emot vapen överhuvudtaget, både produktion och export, men ett första steg i vapenpolitiken måste vara att återgå till de regler och lagar som faktiskt finns. De säger till exempel att vi inte ska exportera till krigförande länder och därför vill Ung Vänster se att Sverige slutar exportera vapen till USA och Israel.

Daniel , MUF : Det är en intressant fråga men vi glömmer bort en viktig del i den här diskussionen och det är att Sverige inte heller borde tillåta export till diktaturer. Det är inte försvarbart att stödja diktaturregimer som till exempel Kina genom vapenexport. MUF vill se ett förbud av export till såväl krigförande länder som diktaturer. Sedan ska vi inte heller glömma bort en viktig aspekt av vapen, att de även är en del av ett lands försvar som ska skydda det mot angrepp. Därför kan vi inte alls förbjuda vapen helt och hållet.

Birgitta , fp : Vi lever inte i den bästa av världar, det är bara att inse att vapen behövs för att vi ska kunna försvara folk från övergrep. Däremot vill även folkpartiet se ett demokratikrav på svensk vapenexport. Som det är nu bryter Sverige mot punkt efter punkt bland de regler som finns. Folkpartiet har därför tillsammans med miljöpartiet lagt fram ett förslag om att införa en regel att Sverige enbart ska exportera vapen till länder som är demokratier.

Erika , KDU : Jag kan bara hålla med mina vänner i alliansen i den här frågan. Sverige behöver ett förbud mot att exportera vapen till diktaturer men vi i kristdemokraterna skulle gärna även se att reglerna för import ses över. Vi vill inte att Sverige ska kunna köpa vapen från diktaturer och andra som bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Alexander , Grön Ungdom : Egentligen skulle vi i miljöpartiet helst se att vapenexporten avvecklades helt men man måste börja någonstans och då tycker vi att man kan införa etiska krav på vapenexporten och vapenimporten. Sverige ska inte köpa vapen från Israel och vi ska inte heller få in några blodspengar, så enkelt är det!

Ira : Många hårda ord här, hur ska du ta med dig det här till moderpartiet, Faraj?

Faraj , SSU : Ja det är ju min demokratiska rättighet att föra upp en sådan fråga. Jag vill dock dessutom påpeka att det faktiskt är moderaterna som hjälpt till att driva igenom lättnaden av vapenexportreglerna och gjort det möjligt för Sverige att exportera vapen till krigförande länder. Så när det gäller hur Sverige har kunnat driva igenom det här så får du svara på din egen fråga, Daniel. Grunden till all vapenexport måste vila på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Ira : Nu är det dags att släppa in publiken för att ställa frågor.

Johan, 20 årig student vid Lidingö folkhögskola: Först vill jag bara säga att efter Sovjets fall har andelen fattiga i Ryssland ökat dramatiskt, så jag vet inte om jag tror på det här att handel verkligen är det ändå sättet att minska fattigdomen, Daniel. Är det rentav bara ett sätt att finansiera era skattesänkningar?

Daniel , MUF : Nu menar vi ju inte att biståndet ska avskaffas, vi vill bara inte att det ska öka i samma omfattning som de andra partierna har föreslagit. Vi vill att man utvärderar att pengarna går till rätt saker och att det verkligen kan kontrolleras hur de används. Det måste till mycket annat än bistånd för att minska fattigdomen. Men i grunden, om man kan garantera att biståndet fungerar, då ser jag inget problem med att försöka gynna demokrati med bistånd.

Johan: Men varför har inget hänt då om alla partier är eniga om t.ex. vapenexporten?

Alexander , Grön Ungdom : Varför det inte hänt mer är för att det visst är många partier som drivit på för en mer restriktiv vapenhandel, men engagemanget har saknats hos de två största partierna i riksdagen, moderaterna och socialdemokraterna.

Ida , Ung Vänster : Det handlar om hur man ser på världen i olika partier. De borgerliga partierna vill att Sverige ska vara med i NATO, som åker runt och “infriar demokrati” lite överallt i världen, de vill också skicka beväpnade trupper till Afghanistan under NATO-befäl, vilket vi i vänstern anser är fel. Det blir faktiskt väldigt uppenbart om man synar de olika partiernas ståndpunkter att just inom utrikespolitiken är skillnaderna som störst.

Birgitta , fp : Vi måste inse att det inom flykting- och vapenpolitik finns en järnaxel som gör att det är svårt för övriga partier att åstadkomma förändring. Den axeln består av moderaterna och socialdemokraterna som oftast är ense i de här frågorna. Nu är det i alla fall en ny utredning om vapenexporten på väg och där måste vi alla verkligen försöka ta vårt ansvar och se till att dess förslag drivs igenom.

Hanna, student på Röda Korsets folkhögskola ställde nästa fråga. Hon menade att man ofta glömmer bort att Sverige också är en del av världen och globaliseringen. Hur kommer det sig att de globala frågorna får en så liten plats i valrörelsen trots att de är så viktiga?

Mattias, CUF : Tyvärr stämmer det och CUF skulle gärna se att de kom högre upp, vi vill se oss alla som världsmedborgare. Kanske är det för att det finns två statsministerkandidater som slåss mot varandra som frågor som dessa får så litet utrymme.

Faraj , SSU : Det är nog inte bara Göra Perssons och Fredrik Reinfeldts fel, huvudorsaken är nog så krass att man tittar på de mätningar som görs av svenska folkets intressefrågor, där de globala frågorna tyvärr kommer väldigt långt ner.

Erika , KDU : Det är nog lättare att tala om frågor som jobb och välfärd som ligger människor nära till hands, när man är ute och talar politik. Dock betyder inte det att det inte finns ett engagemang kring dessa frågor, särskilt hos unga.

Alexander , Grön Ungdom : Den här tanken om “närhetsprincipen” är så fruktansvärt tröttsam, då man hävdar att folk bara bryr sig om det som berör dem själva. Ju mer man säger så ju mer kommer det såklart att bli så, det är en slags självuppfyllande profetia som media och andra ivrigt är med om att underbygga. Istället borde man försöka vända den trenden genom att gå i motsatt riktning och verkligen lyfta frågorna så skulle folk också successivt bli mer intresserade.

Birgitta , fp : Ren och skär cynism är svaret på frågan. Den fattiga bonden i Afrika röstar inte den 17 september, så enkelt är det. De globala frågorna avgör inte valet. Dock finns en trend de senaste åren, att de globala frågorna börjar stiga högre och högre på agendan eftersom fler och fler av oss har varit ute och rest i världen och själva sett hur det verkligen ser ut i de här länderna, vi hade kriget i Libanon i somras, osv.

Daniel , MUF : Jag tror att det beror på att de vanliga människorna har så lite kvar i plånboken efter att skatten är dragen. Man blir beroende av politiker och deras beslut som kan ge en hundralapp hit eller dit i plånboken, vilket avgör om man klarar ekonomin eller inte. Då har man inte råd eller möjlighet att bry sig om de globala frågorna.

Ida , Ung Vänster : Jag tror att utrikespolitiken får en alldeles för liten plats i valrörelsen eftersom att det är inom det området som det tydligast framgår vad konsekvenserna av en borgerlig regering skulle innebära. Det är så tydligt hur man ser på människovärdet, när man tycker att det är OK att falla bomber över byar och utarma fattiga länders resurser.

Nästa fråga ställdes till Birgitta Ohlsson: Du som pratat dig varm om Palestina här ikväll, hur kommer det sig då att du stödjer Israels murbyggande i Palestina? Det är svårt att få ihop ditt resonemang, kan du förklara det.

Birgitta , fp: Folkpartiet var det första partiet i riksdagen att kräva en tvåstatslösning där både Palestina och Israel erkänns som två länder. Jag tycker att båda sidor måste följa de regler och lagar som finns men vad Israel gör på sin egen mark har inte vi med att göra, där får de göra vad de vill.

Ira : Nu ska vi inte fördjupa oss ytterligare i Israelfrågan, som många av oss visserligen tycker är viktig men den skulle bidra till att den här debatten drar ut alldeles för mycket på tiden. Istället ska vi hålla oss till den generella utrikespolitiken som rör många länder och frågor.

Ida , Ung Vänster : Jag kan säga att det är helt otroligt att Alliansen stödjer Israel och t.o.m. ordnar demonstrationer för staten Israel, vilket innebär att de faktiskt stödjer krig och en politik där det är okej att släppa bomber över människor.

Faraj , SSU : Det finns verkligen en tydlig skillnad mellan höger och vänster i den här frågan. Där vi till exempel har CUF på ena sidan, vars ordförande ger pengar till Israels armé och socialdemokraterna på andra sidan som ordnar givarkonferenser till stöd för Libanons och Gazas befolkning.

Ira
: Birgitta, vad tycker du är skillnaden mellan höger och vänster i rättvise- och biståndsfrågorna?

Birgitta , fp : I vårt parti sätter vi alltid demokratin främst och vägrar att stödja kommunistiska enpartistater som Vietnam eller Laos. Sådant bistånd vill vi stoppa. Demokratiprojekt är otroligt viktiga för att se till att diktaturer störtas, inte bara bistånd. Vi vill ha projekt för att få ut politiska fångar från fängelser och avsätta Lukasjenko, men sådana projekt får vi aldrig stöd för från vänstern.

Alexander , Grön Ungdom : Bistånd är en förutsättning för att demokrati ska kunna få fotfäste och komma igång. Det betyder dock inte att vi bara ska satsa på demokratiprojekt, det behövs satsningar på både bistånd och demokrati.

Alexander , Grön Ungdom : Bistånd är en förutsättning för att demokrati ska kunna få fotfäste och komma igång. Det betyder dock inte att vi bara ska satsa på demokratiprojekt, det behövs satsningar på både bistånd och demokrati.

Daniel , MUF : Krig är någonting hemskt som alltid drabbar oskyldiga. Men frågan man måste ställa sig är hur länge man kan stå bredvid och se på om man har en granne som man vet våldtar sin fru och slår sina barn och låter dem svälta, innan man slår in dörren. Hur länge kan vi se på när andra länder mördar och misshandlar sina medborgare och låter dem svälta? Jag tycker att debatten hittills haft ett extremt fokus på Israel, men då det gäller den svenske medborgare som sitter fängslad i Eritrea har till exempel vänstern inte brytt sig särskilt mycket. Vänstern är själva extremt selektiva i sin syn på vilka länder och frågor man fokuserar på.

Ida , Ung Vänster : Det där är förstås inte sant. Vi säger att man ska fördöma länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna mer konsekvent, inte bara i vissa fall. Det kan inte vara okej för vissa länder att bete sig på ett visst sätt och inte för andra. Vi har stått upp och kritiserat förbrytare vid varje enskilt fall.

Erika , KDU : De som svälter idag bor i kommunistiska regimer. De bor i Nordkorea och i Kuba och lever under otroligt svåra förhållanden. Vi menar att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är förutsättningar för minskad fattigdom.

Ira : Då börjar det vara dags att avsluta debatten men först vill jag fråga publiken om ni tycker att ni fått tydliga besked om vilken slags utrikespolitik man får om man röstar på det ena eller andra partiet i valet? Ja, nej? Det verkar lite blandat helt enkelt, vissa tycker sig ha fått besked, andra inte. Nu vill jag tacka alla debattörer så mycket för att ni hade möjlighet att ställa upp och även tacka publiken som varit med oss under kvällen. Tack för att ni kom!

Lisa Brånell, studerandemedlem i FUF

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer