Var går gränsen mellan bistånd och militära insatser?

Allt oftare hörs röster om att kriterierna för vad som får kallas bistånd bör ses över. Ska biståndsmedel kunna användas till militära insatser, ligger detta i linje med fattigdomsbekämpning, och vilka konsekvenser får det för länderna i Syd?

Reality of Aid, ett nätverk av aktörer från det civila samhället, lanserar nu en rapport på temat hur konflikt och säkerhet är kopplat till bistånd. Antonio Tujan från Filippinerna, ordförande i Reality of Aid med mångårig erfarenhet som analytiker av det internationella biståndet, besökte Sverige i samband med lanseringen av rapporten och deltog i ett seminarium anordnat av FUF, Forum Syd, ABF och Kristna Fredsrörelsen. I panelen medverkade även Kerstin Lundgren, representant för Sidas enhet för Fred och säkerhet (numera verksam på Sida SEKA) och Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare, Anna Åkerlund. Moderator var Birgitta Berggren, konsult och tidigare ordförande för FUF.

Moderatorn inledde med en kort presentation av seminariets tema innan ordet gick vidare till ordföranden i Reality of Aid, Antonio Tujan, från Filippinerna.

Tujan gav först en bakgrundsbeskrivning av Reality of Aid, ett nätverk som startades för ca 15 år sedan. De har idag ca 4000 organisationer knutna till sig och ger ut en rapport vartannat år. Reality of Aid ser över områden som sektorala problem, styret av bistånd, hur bistånd utförs av olika parter, mänskliga rättigheter, säkerhet och bistånd, bland mycket annat. 2006 års rapport analyserar effekten av förhandlingar och handlingar i det internationella samhället, speciellt biståndsgivare, i förhållande till rättigheterna, behoven och intressena hos befolkningen som lever i konfliktområden.

Tujan fortsatte med att gå in på bakgrunden till temat för rapporten och pratade särskilt om det gångna året 2005, där tsunamin var en stor händelse tillsammans med andra naturkatastrofer, men också ett år som så många andra år fyllt av konflikter, systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter och sjukdomar. Utrikes och inrikes konflikter har under århundraden samspelat med sociala och ekonomiska orättvisor, underminerat global säkerhet och utvecklingen för länder i kris.

Efter det Kalla krigets slut upprättades många fredsfördrag och riktlinjer för länder i kris. Det handlade om att omorganisera och återuppbygga ekonomier och civilsamhällen, om nedrustning och förbättrad ledning, vilket stöddes av alla biståndsgivare. Enligt Tujan hörde dessvärre många av dessa fredsförhandlingar och fördrag ihop med att kompromissa med konservativa regimer och militära eliter som också införlivade och behöll ojämlikhet och fattigdom i länderna.

Tujan ansåg också att biståndet, trots de behov som uppenbart fanns och fortfarande finns, i realiteten inte har ökat utan tvärtom är på nedgång. Problemet är enligt Tujan dels att biståndet inte är tillräckligt effektivt, dels att de kvoter som givarländer enats om inte uppfyllts. Man ser till exempel att 18 länder med en gemensam population på 460 miljoner hade en lägre levnadsstandardnivå år 2005 än 1990. Mer än 1 miljard människor lever på mindre än 1 dollar per dag och hälften av befolkningen i utvecklingsländerna lever på mindre än 2 dollar om dagen.

Tujan påpekade att även om Sverige faktiskt uppfyller sin biståndskvot (1 % av BNI) och har en historia som en generös biståndsgivare, kvarstår ändå problemet att det inte finns klara strategier för bästa sätt att implementera biståndet på. Tujan riktade också kritik mot att man i Sverige räknar biståndet på ett sätt som inkluderar exempelvis exportkrediter, stöd till svenska företag som vill etablera sig i eller handla med utvecklingsländer, och andra former av bundet bistånd.

Antonio Tujan avslutade med att förklara huvudtankarna bakom Reality of Aid och hur nätverket ser att målen för biståndet ska kunna uppnås. Projektet är enligt Tujan det enda stora icke-statliga nord/sydinitiativet som fokuserar exklusivt på analyser av det internationella biståndet och lobbying av de fattigas politik. Projektet bygger på en tioårig plan med självständigt utvärdering av biståndets riktlinjer och praktik, tillsammans med konstruktiv dialog med politiker på både nationell och internationell nivå. Projektet vill bidra till ett mer effektivt internationellt bistånd och utvecklingssamarbete för att utrota fattigdomen i världen. Reality of Aids konkreta mål är:

  • Providing reliable and well-researched reports on international aid performance;
  • Influencing national and international policy makers, in the North and the South, through lobbying and policy dialogue;
  • Contributing to an informed debate on the role of aid in poverty eradication;
  • Increasing public knowledge and awareness and thereby popular and political pressure for accountable development cooperation policies in donor countries;
  • Facilitating collaboration and shared learning between NGOs and CSOs from all regions of the world to enhance their capacity to advocate for effective development cooperation.

Ordet gick sedan över till Kerstin Lundgren, som representerade Sidas enhet för fred och säkerhet men som numera är verksam vid Sida SEKA. Lundgren gav en översikt av Sidas arbete samt hur Sverige som helhet ser på utvecklingssamarbete. Lundgren presenterade först svensk politik för global utveckling (PGU), sedan övergick hon till att prata om Sidas policy för fred och säkerhet.

PGU, som antogs av Sveriges riksdag år 2003, utgår ifrån alla människors lika värde, behov och intressen. Huvudtanken är att alla politikområden ska arbeta mot ett gemensamt, övergripande mål: att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. I PGU ska två perspektiv vara ledande; rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv.
I PGU slås det fast att väpnade konflikter är ett av de största hindren för utveckling i fattiga länder. Ett viktigt mål i Sveriges utvecklingssamarbete är således att hantera konflikter och åstadkomma varaktig fred. I Sidas policy för fred och säkerhet finns tre hörnstenar:
1. Risk awareness: att förstå och kunna förutsäga effekterna av väpnade konflikter för utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd.
2. Conflict sensitivity: Allt agerande i konfliktområden ger effekter på konflikten, det kan vara både negativa och positiva. Det är därför viktigt att försäkra sig om att utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd inte har en negativ inverkan och därmed ökar spänningar (s.k. ”Do No Harm approach”).
3. Promotion of peace and security: Undersöka och använda utvecklingssamarbetets inneboende potential till att främja fred och säkerhet.

Lundgren gick vidare med att tala om de tre huvudsakliga verksamhetsområden som Sida fokuserar på i sitt arbete i konfliktdrabbade områden: främja dialog, främja säkerhet och främja strukturell stabilitet. Sida prioriterar att stödja lokal kapacitet; att stärka det lokala samhället eftersom det är de som ska leva med freden och därför också ska skapa den. Lundgren talade också om behovet av att förebygga konflikter redan innan de bryter ut.

Enligt Lundgren står också Sida för vissa framtidsutmaningar som man måste möta för att åstadkomma en hållbar fred och utveckling:

Samordning och effektivisering av biståndsinsatser, i enlighet med Parisdeklarationen

Ökat samarbete med andra aktörer

Civila och militära samarbeten. Vissa insatser är militär personal bäst lämpad för – andra är biståndsaktörer bättre på.

Att förhindra och minska användandet av biståndsmedel i bekämpning av terrorism och främjandet av nationell säkerhet snarare än att bekämpa fattigdom och främja en demokratisk utveckling.

Därefter tog Anna Åkerlund vid. Hon inledde med att lovorda Reality of Aids rapport som hon ansåg vara både bra, heltäckande och modig. Vidare påpekade Åkerlund att det finns farhågor med en ökad sammanblandning av bistånd och säkerhet. Hon menade att det som bör vara i fokus är det civila samhället. Det har under senare år dykt upp fler och fler icke-statliga organisationer (NGOs) som arbetar med bistånd och skapar en reell förändring. Åkerlund drog en parallell mellan fattigdom och avsaknad av säkerhet och menade att de två går hand i hand. Hon sade att man i statligt utvecklingssamarbete ofta missat att ställa sig frågan vad man menar med säkerhet – och vems säkerhet man vill främja.

Åkerlund påpekade också att betydligt mer resurser satsas på militär än på att uppnå millenniemålen; detta trots att om millenniemålen kan införlivas kommer problemen med säkerhet också att vara lösta.

Seminariet övergick till en öppen diskussion presentatörerna emellan och sedan även med frågor och kommentarer från publiken.

Anna Åkerlund ställde en intressant fråga om hur man som biståndsgivare ska hantera konfliktsituationer och om man ska ge bistånd till ett land i konflikt. Hon påpekade att det lätt kan bli så att man tycks stödja en viss sida och kanske ger glöd åt konflikten. Detta är inte minst aktuellt idag när terrorism blir ett alltmer omdiskuterat begrepp, där många menar att man måste lösa grundorsakerna till att fattiga och utsatta människor engagerar sig i radikala grupper.

Antonio Tujan ställde en motfråga om terrorism verkligen har något med fattigdom att göra. Han ansåg att terrorister utnyttjar fattigdom och konflikter för sina syften. Terrorism är inte ett resultat av fattigdom, inte heller kan terrorism utplånas genom fattigdomsbekämpning allena.

Kerstin Lundgren instämde i att orsakssambanden är komplicerade liksom hur en konflikt inverkar på utvecklingssamarbete. Hon tog upp exemplet Uganda, ett land som lider av en långvarig intern konflikt men dit Sverige fortsätter att ge bistånd. Lundgren menade att man som biståndsgivare måste föra en dialog med de styrande i landet. Lundgren tillade också att Sida till skillnad från Tujan inte anser terrorism vara frånskilt från fattigdom utan i många fall är en konsekvens av att människor befinner sig i en maktlös situation.

En åhörare hävdade att biståndsorganisationer bör ställa sig frågan vad som orsakar problemen snarare än att fokusera på vad man ska göra åt redan existerande problem. Frågan är varför terrorism uppstår, vad får människor att begå terroristhandlingar? Åhöraren menade också givare bör ställa klarare krav på mottagarländerna och endast ge bistånd till länder med en god samhällsstyrning och respekt för mänskliga rättigheter.

Efter en kortare summering avslutades seminariet med att panelen avtackades.

Jasmine Hedlund, studerandemedlem i FUF

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer