Från fattig och marginaliserad till självförsörjande och bemyndigad – kvinnor som småföretagare

Talare: Percy Barnevik , Hand in Hand

Dagens andra talare, den 8 mars 2008, var Percy Barnevik som arbetar med utvecklingsprojektet Hand in Hand. Hand in Hand är en stiftelse som drivs av frivilliga som driver ett flertal olika projekt, bland annat i delstaten Tamil Nadu i Indien. Efter en kort presentation av Hand in Hand går Barnevik direkt in på huvudämnet för dagens seminarier – kvinnor och ekonomi. Hand in Hand vill bidra i kampen mot världens fattigdom och i denna kamp kan kvinnor och kvinnligt företagande spela en viktig roll.

Barnevik ser framför allt två stora utmaningar i arbetet mot en bättre värld: den globala uppvärmningen och med den en ökad brist på rent vatten, samt den extrema fattigdomen. Han går vidare med att ge exempel från projektet i Tamil Nadu, Indien. I Indien finns det miljoner av människor som skulle kunna arbeta och bidra till samhällets utveckling, men det finns inga jobb. Studier har visat att endast fem procent av världens bistånd skulle kunna ge dessa människor arbete och en chans till ett bättre liv. Många ser Indien som ett land på frammarsch och som världens kontor, men Barnevik menar att det är en mycket förenklad bild. Trots att medelklassen växer så präglas Indien av fattigdom och de är långt ifrån att ha löst sina problem. Det Hand in Hand försöker göra är att skapa opinion och att göra regeringar uppmärksamma på situationens verklighet. Barnevik förklarar vidare att det handlar mycket om att få med olika biståndsorganisationer och de stora givarna för att kunna möjliggöra olika projekt.

Den största fattigdomen finns i de indiska byarna där utvecklingen stått still i över hundra år. En tredjedel av kvinnorna är undernärda och har svårt att försörja sig och sina familjer. Männen som oftast arbetar som bönder har ofta hamnat i en svår sits då de tagit lån för att kunna köpa mark och säd. Dessa lån är mycket ofördelaktiga och långivarna och uppköparna utnyttjar böndernas utsatta situation. Hand in Hand vill skapa kooperativ i dessa byar. I dessa projekt ser man till att böndernas lån blir inlösta och ger dem istället fördelaktiga mikrolån. Man hjälper dem att köpa billigare gödsel, säd och förhandlar fram kontrakt med köpare som ger mer betalt för böndernas varor. På detta sätt skapas ett jordbruk som nu kan gå med vinst och försörja familjer.

Kvinnorna är de individer som är i botten på hierarkin i Indien. Enligt Barnevik är de fyra gånger mer diskriminerade och de värderas lågt, till och med så lågt att en icke tillfredställande hemgift kan leda till dödsfall. Änkor förskjuts ofta av sina familjer. Hand in Hand har en helt annan syn på dessa kvinnor. De är kvinnorna som jobbar hårt, det är kvinnorna som betalar tillbaka lån, det är kvinnorna som håller ihop familjerna. Det är kvinnorna, enligt Barnevik, som har kapaciteten att utveckla dessa byar och vara entreprenörer. Till kvinnor är banker beredda att ge lån utan säkerhet för de vet att de kommer att betala tillbaka. Männen tar inte samma ansvar och betalar inte tillbaka, utan använder pengarna till bland annat alkohol. Barnevik menar att det är genom kvinnorna som man kan lyfta hela byar.

Hand in Hands mål är att utrota den extrema fattigdomen genom hjälp-till-självhjälp. Tanken med hjälp-till-självhjälp är att Hand in Hand bara ska finnas där som ett stöd vid uppstartandet av olika verksamheter, men att de så småningom ska kunna dra sig ur och överlämna hela ansvaret till lokalbefolkningen. För att uppnå målet har Hand in Hand ett barnprogram, ett kvinnoprogram, ett hälsoprogram, ett demokratiprogram samt ett miljöprogram.

Barnprogrammet arbetar framför allt med att få barnen bort från arbete och in i skolan. Genom förhandlingar med Indiens regering har Hand in Hand lyckats få hjälp att köpa tillbaka en stor andel av de barn som sålts av sina föräldrar för arbete. Det räcker dock inte att få barnen till skolan, utan kvaliteten på undervisningen behöver höjas. Hand in Hand bidrar till exempel med hjälp för att nya lärare ska kunna sättas in. För att locka barnen och uppmuntra föräldrar att skicka sina barn till skolan infördes matpaket, d.v.s. det barn som går till skolan får med sig ett matpaket. I barnprogrammet ingår också olika kampanjer som exempelvis gatuteater. Gatuteatern ska hjälpa till att bygga upp den psykologiska och mentala situationen i byarna. Hand in Hand har frivilliga som stannar kvar i byarna för att hålla koll på att barnen och lärarna kommer till skolan som det är tänkt. När en by inte har någon form av barnarbete får de ett diplom som bevis på detta. Hand in Hand startar även företag för att kunna garantera anställning till de ungdomar som fullföljer sin utbildning.

Hälsoprogrammet jobbar framför allt med att begränsa spridningen av Hiv/Aids och att med rätt medicinsk hjälp bekämpa utbredda sjukdomar som malaria och TBC. För att minska spridningen av dessa och andra sjukdomar behövs det rent vatten, så en stor del handlar om att skapa förutsättningar för detta genom bland annat utbildning.

Barnevik går vidare med att berätta om hur demokratiprogrammet arbetar med att öppna bibliotek där byns invånare kan bli registrerade hos myndigheter och skaffa körkort. Hand in Hand har också hjälpt till att starta grupper för ”computer training” där vuxna får undervisning i internet användning. Varje år bildas tusen nya grupper.

Miljöprogrammet fokuserar framför allt på att se till att byarna har tillgång till rent och friskt vatten. Dammar har byggts för att samla in regnvatten som sedan renas. Indiens regering har också tagit en aktiv roll då de bidrar med obrukbar mark som sedan vattnas upp för att återigen bli brukbar. Den nya brukbara marken ges till kvinnorna i byn. Till marken kan de köpa kor och på så sett skapa en inkomstkälla genom exempelvis mejeriverksamhet. Barnevik talar vidare om hur han ser hopp i den här verksamheten och hur Hand in Hand vill nå ut till fler, inte bara hundratals utan tusentals.

I miljöprogrammet ingår ett projekt kallat Green Friends. Green Friends samlar sopor som sedan går till sopstationer startade med hjälp av Hand in Hand. Man har även lyckats förhandla till sig ett avtal med Tetrapack var i de köper en del av soporna som de sedan använder till sin verksamhet. Andra sopor och hushållsavfall görs till kompost som sedan säljs till byns bönder till ett lågt pris. På detta sätt stöttar byns olika verksamheter varandra och byns invånare kan klara sig utan dyra lån och skyhöga priser från de större företagen.

Efter de korta presentationerna av de olika programmen går Barnevik vidare till det sista och, enligt Barnevik, ett av de viktigaste programmen, kvinnoprogrammet. Kvinnoprogrammet handlar framför allt om att få företagen att anställa kvinnor och att få kvinnor att själva starta upp företag. Barnevik ser en otrolig glöd hos de indiska kvinnorna och han tror på deras kapacitet. Tillsammans startar de, femton till tjugo kvinnor, så kallade självhjälpsgrupper som skapar täta kontakter mellan kvinnorna i en by. De stöttar och hjälper varandra i det hårda arbetet att starta upp fungerande verksamheter.

Ett av de viktigaste medlen i kvinnoprogrammet och främjandet av kvinnliga entreprenörer är mikrolån. Enligt Barnevik kan mikrolån vara otroligt bra om de används på rätt sätt. Kvinnorna som får lån för att kunna starta upp någon form av företag behöver också träning, kunskap och hjälp för att kunna använda pengarna på bästa sätt. I andra projekt har man sett att när lån bara har betalats ut utan någon hjälp till kvinnorna att komma igång, så har pengarna ofta gått till annat. Barnevik poängterar att det är lika viktigt att ge rätt träning som själva lånet. Mikrolånen ska fungera som en hjälp-till-självhjälp. Att kvinnorna håller ihop och hjälps åt, menar Barnevik, är också en grundläggande förutsättning för att pengarna ska gå till nya företag och nya arbeten. Pengarna kommer från olika banker, både privata och statligt ägda. Hand in Hand håller också på att starta en egen bank för att kunna hålla takten med den ökade efterfrågan för mikrolån.

Bara i februari i år startades 14 000 nya företag. När dessa företag grundas handlar det om att bygga från botten och upp. Det handlar om att bygga företagen på färdigheter som kvinnorna redan har och sådant de kan göra själva. De produkter som produceras i de nya företagen sälj i allt större utsträckning till den växande medelklassen. Även större företag börjar få upp ögonen för byarnas egen produktion, och dessa företag kan betala ett bra pris.

Som bankkontoinnehavare och företagare blir kvinnorna mer politiskt och socialt accepterade. De får en ökad politisk makt då de går ihop. När flera tusen kvinnor arbetar tillsammans och ställer krav, då lyssnar politikerna. Barnevik menar att kvinnor måste få ekonomisk makt och genom det få politisk makt. Alla är dock inte lika positiva. Kvinnornas förbättrade ställning påverkar och förändrar hela samhällsstrukturer och det finns flera motståndare till dessa förändringar, exempelvis äldre män, lokala långivare, men i vissa fall även makarna. Även makarna gynnas av förändringen, men de gillar inte att förlora makt och bli tvungna att dela ansvar för familj och hushåll.

Hand in Hands projekt har väckt mycket uppmärksamhet. Barnevik ser även en framtid i samarbeten med andra bistånds organisationer som redan finns på plats i olika områden och Hand in Hand skulle kunna bidra med sina erfarenheter från att starta företag. Hand in Hand håller på att starta upp projekt eller har planer på att starta upp i Sydafrika, Afghanistan och Brasilien. Målet är att föra ut Hand in Hands modell om hjälp-till-självhjälp till hela Indien och sedan vidare till andra länder i samma situation.

Barnevik avslutar med att återigen poängtera att Hand in Hand tror på att lånen kan öka kvinnornas status och förbättra deras position i familjen och samhället. Sammanfattningsvis, när kvinnor får mer makt så minskar fattigdomen och både hälso och skolstandarden ökar.

Karin Gustafson

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer