Mercy Corps, Skottland

Av: Ylva

Influensa. Jag kan inte prata. Sover konstant. Panik, jag kommer inte hinna tillfriskna tills jag ska åka till Skottland. Börjar praktiken med ett ursäktande email: ”I’m not feeling well. Can I come later?” Proffsigt, Ylva!

Friskare och med kartan i hand tar jag mig så till kontoret. Möter en svenska i korridoren och förvånas. Introduceras till alla på kontoret, (som om man skulle komma ihåg alla de namnen dagen efter.) Vältajmad som jag var kom jag lagom till firandet av den skottska poeten Robert Burns och till första lunchen serverades haggis. Som tur var fanns även med en vegetarisk variant. Ännu en gång förvånas jag över att hamna bredvid en svenska. Inte förrän nu förstod jag bredden av FUFs utbyten med Mercy Corps.

Mercy Corps är en förhållandevis stor organisation med arbete i över 35 länder. Det största kontoret ligger i Portland, men Edinburgh är huvudkontoret för organisationens Europeiska verksamhet. Min praktik kom att vara i ”fundraising” kontoret. Inom detta departement arbetas det som namnet avslöjar med pengainsamlande, men även med all mediakontakt. För mig var båda dessa områden förhållandevis nya, vilket jag i sig inte ser som något negativt utan snarare utvecklande, då alla saker är nya saker och därför också potentiella lärotillfällen.

Vad som kom att bli mitt största projekt förklarades för mig förhållandevis fort, och redan första dagen var jag igång med att skriva press releaser. Vad min huvuduppgift bestod av var nämligen att marknadsföra Mercy Corps genom att skriva pressreleaser om folk som ska delta i våra ”event”. Vad är då våra “event”? Jo, det är tävlingar och utmaningar av olika slag som anordnas av olika företag, men där vi står som ”beneficiary charity”. Med andra ord, i dessa tävlingar måste alla deltagare samla pengar till en välgörenhetsorganisation, och denna organisation är vi! Eventen består av ”the Mongol Rally”, ett bilrally mellan London och Mongoliet, ”the Rickshaw Run”, ett race med tuc-tuc mellan norra och södra Indien och ”Artimus Great Kindrchit Quadrathlon”, en fyrkampstävling uppe i det skottska höglandet. Min del i det hela var således att få in historier i pressen om de olika lagen som deltar för att den vägen göra reklam för Mercy Corps. Det låter som en otrolig omväg, och det är det ju till viss del också, men för en organisation som Mercy Corps, som inte är speciellt välkänd i Storbritannien så tror jag att detta är ett förhållandevis bra sätt att marknadsföra sitt namn. Mitt arbete gick således ut på att när deltagare visade intresse för oss att hjälpa dem med media, skriva en story om ”laget”, ta reda på media i deras hemkommun, ringa journalister och försöka få in storyn någonstans. Till en början trodde jag detta skulle vara en oerhört svår uppgift eftersom jag inte själv skulle välja att varken skriva eller läsa om en sådan nyhet, men det visade sig finnas ett enormt intresse för denna galenskap.

Eftersom jag inte tidigare arbetat med press så var hela denna uppgift något jag kunde lära mig mycket av. Mest av allt har dock lärdomen varit att våga. Våga, trots nervositet för att personen på andra sidan luren ska ha en oförståelig accent, eller nervositet för att jag inte ska kunna svara på alla frågor, så har jag tvingats ta luren och ta mig igenom det. Jag har förvånats över mitt mod.

Gällande Mongol Rallyt har jag också fått göra det allra mest basic sakerna så som att göra i ordning paket med t-shirtar etc. för att skicka till de olika lagen. Men när det arbetet har blandats med övriga uppgifter har detta inte gjort mig något.

Till en början arbetade jag även med rent administrativt arbete så som att registrera inbetalningar som kom till organisationen. Detta var dock förhållandevis enformigt och tråkigt, men den korta tid jag arbetade med det kan ju också ses som en lärdom av hur det fungerar rent praktiskt med fundraising.

Vad som mer och mer har tagit över min arbetstid har varit det event som jag tidigare nämnde, nämligen ”Artimis Great Kindrochit Quadrathlon”. Detta event är organiserat av ett äventyrsföretag, sponsras av ett investentbolag, Artimis, och samlar pengar till Mercy Corps. Vi är en sk. beneficiary charity. Men vi är även med och planerar och genomför eventet. Eftersom det förhållandevis tidigt bestämdes att jag skulle bli kvar på Mercy Corps över sommaren som sk Events Coordinator fick jag ett förhållandevis stort ansvar gällande planeringen av detta eventet. Mitt arbete var här att skaffa fram sponsorer, dvs företag som tillverkar allt mellan sportdrycker till kläder att sponsra våra 220 deltagare. Jag skulle även skaffa fram alla funktionärer till eventet. Detta är ett arbete jag fortfarande är mitt uppe i. Denna del har kanske varit den mest utmanande delen av min praktik eftersom det involverar att sälja in sig, marknadsföra, och inspirera. Att vi även samarbetar med två andra parter för samordnandet har varit lärorikt, eftersom förhållandevis olika ”kulturer” finns på de olika kontoren, och man har helt enkelt tvingats till anpassning.

Alltid när man är i ett annat land än uppväxtlandet reagerar man väl över kultur och kulturskillnader. Men kanske ännu mer om man arbetar inom landet. För mig har denna vistelse varit otroligt givande just eftersom jag har arbetat här och den vägen inte kunnat komma ”undan” kulturen och systemet eftersom det infiltreras i hela arbetslivet. Vad jag reagerade över först av allt var självklart klädkoden. Jag hade terminen innan praktiserat på en NGO i Sverige där man kunde komma till jobbet i stort sett precis vad man ville, men här kändes det genast som att klädkoden var något man inte struntade i. Att ha ett par högklackade skor under skrivbordet som kan användas så fort det kommer besök för att man då inte kan använda vanliga skor kändes avlägset till en början, men allt tycks kunna bli normalt bara man utsätts för det tillräckligt länge. Trots detta vet jag att Mercy Corps är ett oerhört avslappnat kontor jämfört med de flesta i Storbritannien.

En annan sak som påminde mig om kulturskillnader var hierarkin. Att behöva fråga chefen om lov för saker som jag själv bättre kan fatta beslut om är inget man är van vid från Sverige, men måste helt enkelt bli en del av rutinerna här.

Stämningen i stort på Mercy Corps är oerhört bra. Dock finns problem mellan några få personer på organisationen, vilket sorgligt nog det sällan pratas om och därför heller aldrig reds ut. Jag är en person som gärna sätter ord på känslor och reder ut situationer, men jag har känt ett behov av att anpassa mig eftersom ingen annan lyft på locket till den kokande grytan. Detta beteende av tystnad tycker jag ofta leder till skvallerprat, och så är väl tyvärr fallet även denna gång. Men som sagt stämningen i stort är bra, det är bara några få undantag. Dessa undantag har dock varit nära mig i min arbetssituation, varför jag också finner anledning att nämna det.

Gällande boende hade jag tur. Jag lyckade genom den eminenta hemsidan gumtree hitta boende redan innan jag kom till stan, vilket var en oerhörd lättnad. Genom att svara på annonsen ”vegetarian cat-lover wanted” lyckades jag övertyga rumsägarinnan att jag var den bästa hyresgästen. Hyrorna är höga men lägenheterna förhållandevis fina.

Mottagandet på Mercy Corps är inget jag kan klaga på. Dock är organisationen förhållandevis stor och vana att ha volontärer som kommer och går, vilket gör att den enskildes betydelse inte känns så stor. Dock är de flesta oerhört varma och rara människor så efter de första veckorna tycker jag ändå den värsta volontärkänslan var borta.

Så tre månader och många lärdomar senare sitter jag fortsatt här vid min ’desk’ på Mercy Corps. Det har varit en bra period. Jag är mycket glad att jag åkte.

Dela det här:
Publicerat i Praktikberättelser