Descent into Chaos: The US and the Failure of Nation Building in Pakistan, Afghanistan, and Central Asia

The US and the Failure of Nation Building in Pakistan, Afghanistan, and Central Asia

Rashid är i Stockholm för att presentera och svara på frågor om sin senaste bok Vägen mot kaos – USA’s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien, som nyligen har utgetts i svensk översättning av Charlotte Hjukström på Svenska Afghanistankommitténs förlag.

Ahmed Rashid börjar med att understyka att sviterna av terrorattackerna den 11 september 2001 är ett väldokumenterat ämne. Följaktligen har hans arbete med den egna boken, som beskriver de senaste sju årens relaterade händelseförlopp, inneburit ett omfattande förarbete. Resultatet blev en 579 sidor lång bok som Rashid själv beskriver som en blandning av historieskrivning och eget reportagearbete.

Ahmed Rashid beskriver sedan den generella situationen i Afghanistan. Det rapporteras en hel del från Afghanistan i media, mest är det dåliga nyheter som når omvärlden, och landets framtid ter sig oviss. Det militära läget i landet är allvarligt. Ahmed Rashid menar att talibanerna i stort sett utropat sig till segrare gentemot USA, detta eftersom talibanrörelsen lyckats skaffa nya rekryter utifrån och dessutom utvecklat nya strategier för att lamslå ett redan sargat land. Självmordsbombningar var exempelvis ett relativt okänt fenomen i Afghanistan för bara ett par år sedan. Internationella organisationer och andra aktörer som jobbar för utveckling skräms bort, något som påverkar opinionen för amerikansk och europeisk militär närvaro i Afghanistan i negativ riktning. Denna opinion mot amerikansk och europeisk militär närvaro är något som Ahmed Rashid beklagar.

Ahmed Rashid går vidare och sammanfattar kortfattat situationen i Pakistan. Även där är läget som bekant instabilt. Den civila regeringen är i stark polemik med militären som har åtagit sig att behandla i princip alla utrikesangelägenheter. Bland länderna i regionen är det kanske särskilt i Pakistan som talibanrörelsen fått fäste, eftersom landet under långa perioder varit en fristad för den. Följaktligen är talibanerna inte längre ett afghanskt fenomen, utan ett regionalt sådant. Ändå var talibanerna i det närmaste besegrade när USA gick in i Afghanistan år 2001. Så vad hände då sedan? Rashid menar att all ambition, allt utvecklingsarbete samt den ekonomi- och utbildningspolitik som Storbritannien och USA lovade afghanerna, har lyst med sin frånvaro i snart åtta år, detta trots att utgångsläget var gott. Hur kommer det sig? Svaret sammanfattas enligt Ahmed Rashid i ett ord- Irak.

Rashid fortsätter med att hävda att USA svek Afghanistan 1989 när Sovjet lämnade landet i kaos och inbördeskrig. Han fortsätter med att berätta att 2001 var amerikanerna visserligen på plats, men hade fokus inställt på Irak. Den nyvunna makten lämnades över till regionala krigsherrar och Rashid hävdar att talibanerna med andra ord bara byttes ut mot nygamla förtryckare. Afghanerna har i sin tur tappat förtroendet för västerländska aktörer. Är allt då förlorat? Ahmed Rashid menar att USA:s ledande roll i Afghanistan är ett faktum, detta oavsett vad man tycker om saken. Rashid återkommer till Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet som en möjlig diplomatisk öppning i ett, tillsynes, låst läge. Obama vill ju, i motsats till sin Irakpolicy, ha fortsatt amerikansk närvaro i Afghanistan. Ahmed Rashid välkomnar detta och hävdar att Obamas omprioriteringar är positiva samt att hans diplomati kan öppna upp mot Europa, Mellanöstern och Asien.

Någon från publiken undrar om det inte är upp till afghanerna själva att utforma sin egen politik, eller åtminstone ta hjälp av regionala krafter istället för som nu, av USA och Europa. Ahmed Rashid hävdar att det låter logiskt, men att ingen av de inflytelserika länderna i regionen, t ex Indien, Pakistan eller Iran, vill se någon av de andra länderna spela en nyckelroll i Afghanistan. Rashid menar att Pakistan aldrig skulle acceptera exempelvis indisk närvaro i Afghanistan och således skulle detta kunna leda till en ännu farligare situation.

Många i publiken ifrågasätter också de militära aspekterna i den amerikanska och europeiska närvaron. Ska man inte jobba för fredsbevaring istället för att bidra till våldet? Ahmed Rashid svarar att det först krävs att det blir fred innan någon fredsbevaring ska kunna upprätthållas. Rashid menar att utan västerländsk militär närvaro skulle Afghanistan falla samman och man skulle riskera ett inbördeskrig. Rashid hävdar vidare att talibanerna använder sig av brutala förtryckarmetoder, såsom halshuggning av arbetande kvinnor och andra obeskrivliga grymheter. Rashid menar att så länge talibanerna inte lyckas inta städerna gör utländsk militär nytta i Afghanistan. I övrigt har trettio år av konflikter gjort den civila regeringen i landet för svag för att ta över fullt ut.

Flera gånger återkommer Ahmed Rashid till frågan om samordning och prioritering. Pengar saknas egentligen inte, men Rashid hävdar att under Bush-tiden har 80 % av hjälpen gått till vapen. Obama väntas dock omprioritera och satsa mer inom sociala sektorer.

Gällande talibanerna undrar någon hur en grupp som Ahmed Rashid beskriver som totalt fragmenterad, i motsats till exempelvis al-Qaida, kan utöva en sådan stor makt i en hel region. Ahmed Rashid menar att den enda ideologi som kan få fotfäste i en sådan grupp är en primitiv, religiös fanatism. Anledningen till varför vissa ansluter sig till talibanrörelsen kan ha att göra med något så basalt som familjeband eller hämndbegär. Ahmed Rashid anser att en dialog med talibanrörelsen inte bara är möjlig, utan också nödvändig för att få rekryter att lämna talibanerna och han hänvisar avslutningsvis till lyckade omskolningsprojekt av al-Qaida-medlemmar i Saudiarabien.

Elin Vinterhed
Stockholm, 2008-11-08

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer