Klimatkommisionens rapport ”Closing the Gaps”

Sidas generaldirektör Anders Nordström inledde dagens seminarium med att lyfta fram tre nya förutsättningar för dagens klimatpolitik, varav den första är ”nya utmaningar”. Klimatsituationen är allvarligare än någonsin och det är bråttom! Små miljöinsatser räcker inte – vi måste tänka stort.

Den andra punkten är ”Nya möjligheter”, där Nordström betonar att vi har helt andra kunskaper jämfört med för bara några år sedan, och att den globaliserade världen möjliggör en politisk mobilisering som tidigare varit omöjlig. Slutligen har vi ett ”Nytt ansvar”, på såväl individnivå som i regering och multilateralt. Klimatfrågan handlar inte bara om tekniska lösningar och pengar, utan etik, moral och våra värderingar.

Biståndsminister Gunilla Carlsson får sedan ordet och presenterar i stora drag klimatkommissionens rapport ”Closing the Gaps” som är resultatet av ett två år långt arbete. Hon betonar individen och hennes kapacitet att handskas med och anpassa sig till klimatförändringar och nya förutsättningar. ”Vi måste bygga anpassningsförmåga” säger Carlsson och förtydligar att utbildning, information, organisering och kunskap är viktiga ”mjuka” värden som främjar individens anpassning. Biståndsministern betonar också att vi måste lära oss att hantera och lösa kriser, vare sig det handlar om en livsmedels- finans- eller klimatkris.

Carlsson visar bilder från Bolivia, där skidklubben Club Andino Bolivianos skidliftar står stilla eftersom fjällen numera är kala, trots att det är högsäsong. Den bolivianska turistattraktionen Titicaca, världens högst belägna sjö, är kraftigt förorenad på grund av stigande vattennivåer och snabba vattenströmmar. ”Dessa problem finns i Sverige med” säger biståndsministern som har varit ute och paddlat kanot hela helgen. ”Vad händer när våra vatten stiger?”. Hon betonar att människor i Sverige måste se vad som händer i världen, för att kunna tänka globalt och handla lokalt.

Vidare måste klimatfrågan integreras i alla politikområden och specifikt i utvecklingsarbetet, menar Gunilla Carlsson. Fokus ska ligga på människan och inte på tekniska lösningar. Klimatpolitiken på lokal nivå ska stötta lokala organisationer och ta vara på den kunskap som där finns. Ansvarstagandet ligger på den nationella nivån, de gränsöverskridande problemen hanteras på regional nivå och på den internationella nivån ska man jobba med katastrofberedskap. Biståndsministern vill vidare etablera en samordningsmekanism för miljöarbetet i Sverige, EU och internationellt. Avslutningsvis betonar Carlsson att grunden är ett nytt tänk. ”Sverige har ett särskilt ansvar eftersom vi har kapacitet att göra mycket.”.

Margareta Wahlström, som suttit med i klimatkommissionen men också är assisterande generalsekreterare för katastrofriskreducering vid FN inleder med att poängtera att vi för 20 år sedan hade möjligheter och val som vi inte längre har idag. Detsamma gäller de val och möjligheter vi har idag jämfört med exempelvis 2050.

Vi har bråttom, konstaterar även Wahlström, men vi har dåliga psykologiska förutsättningar för att fatta beslut om framtiden. Hon konstaterar samtidigt att det även är svårt att få finansiering för preventionsåtgärder. I dagsläget ser det bara ut som att vi kommer att nå ett av milleniemålen. Detta, menar Wahlström, beror på våra institutionella förutsättningar. Att dela upp och särskilja frågor som bistånd, klimat och genus från varandra försvårar möjligheterna att arbeta effektivt med dem. För ett par år sedan tillsatte man miljöministrar för att hantera miljöfrågor, idag tillsätter man katastrofministrar för att hantera klimatfrågor. De sitter nära makten men har sällan några resurser.

Wahlström ser flera saker som behöver göras; skapa policies, stödja FN, skapa en överenskommelse om CO2-utsläpp, se till att inte anpassning blir en ”political orphan” (dvs. en fråga som ingen vill ta tag i) och se till att anpassning blir en central fråga så att vi kan nå resultat i Köpenhamn. Wahlström avslutar med att förtydliga att detta är ett gemensamt problem och ett gemensamt ansvar.

Från den Kenyanska organisationen Forest Action Network har Dr. Dominic Walubengo bjudits in. Han instämmer med rapportens slutsatser att handling måste ske snabbt, i stor skala, fokuserat och integrerat i alla sektorer samt att vi måste röra oss mot en ”low carbon economy”. Samtidigt påpekar han att det för Kenya är svårt att agera snabbt då befolkningstillväxten är ett stort hinder och man inte kan fokusera på någonting när allting är en kris.

Walubengo är besviken på de många pilotprojekt som startas men som aldrig följs upp och utvecklas. Han påpekar, liksom Wahlström, att det innebär många negativa konsekvenser när klimatförändringsfrågan hamnar under miljöministeriet och citerar en kollega från Uganda som säger att frågan om klimatförändring inte kan lämnas till en minister, ett ministerie eller en institution eftersom det är en fråga som berör alla.
Rapporten är relevant för Kenya meddelar Walubengo, och tar särskilt upp problemen med tillit. Tillit saknas till västvärlden, som inte håller sina löften till utvecklingsländerna, och till den egna regeringen som inte tros göra vad som är bäst för folket.

Att klimatförändringar drabbar på lokal nivå tycks glömmas bort av regeringen i internationella förhandlingar och det är dessutom sällan som man efter avslutade förhandlingar meddelar vad som förhandlats fram. Det enda som Walubengo tycker saknas i rapporten är en tidtabell på när framförallt Sveriges satsningar ska vara genomförda.

Paneldiskussionen som följde leddes av FUF:s ordförande Stefan de Vylder och panelen består av Anders Nordström, Sida, Anders Wijkman, miljödebattör, Maria Arvidsson, skogsstyrelsen och Lasse Gustavson, WWF. Talarna ges tre minuter var att inleda diskussionen innan publiken får möjlighet att ställa frågor.

Anders Nordström börjar och identifierar flera existerande problem; vi behöver bättre analyser, inte fler instrument, vi behöver resurser, effektivare bistånd, hitta win-win-situationer samt bli mer strategiska. Bistånd är inte lösningen, menar Nordström, men Sida kan vara en strategisk partner. Sist men inte minst behöver vi ta in klimatförändringar i agendan och inte göra satsningar vid sidan om. Vi måste lära av misstagen som gjorts inom hiv/aids-området.

Anders Wijkaman inleder med att deklarera att vi måste ha en systemsyn på klimatfrågan. Han har sett konsekvenserna för utvecklingen av små och stora katastrofer, men trots detta fortsätter t.ex. krisen för vattenresursbasen att negligeras. Det räcker inte att sänka koldioxidutsläppen och tro att allt ska lösa sig. Vi lever på myten att det finns oändligt med resurser och att jorden dessutom kan användas som en soptunna.

Anpassningen till den verkliga situationen får dock inte ske genom stand-alone-projekt, utan klimatanpassning måste integreras. Wijkman tycker att det är solklart vem som ska stå för notan: PPP (Poluter Pays Principle). Han uppmanar även Sida att försöka samordna sig och samarbeta med EU, trots att han vet att det finns många kritiska åsikter om EU som biståndsorganisatör inom Sida.

Maria Arvidsson poängterar att avskogningen står för 50 % av koldioxidutsläppen. Hållbart skogsbruk genererar inte bara arbetstillfällen utan bidrar även till en bättre miljö, vilket är lösningen på klimatproblematiken.

Lasse Gustavson tycker att den viktigaste slutsatsen är att vetenskapen nu har talat och att det är dags för politiken att handla. Han understryker att anpassning inte är lika lätt för alla. Dels har man olika förutsättningar, dels har man olika ansvar. En Burundier drar lika mycket på klimatet som en svensk TV på standby. Ett första steg, anser Gustavsson, är att ge pengar till de länder som kommer att sluta existera. Men det viktigaste steget är slå vakt om de ekosystemtjänster som naturen ger utan motprestation. Gustavsson nämner några av de överenskommelser som behöver nås i Köpenhamn i december: minska inhemska utsläpp med 40 % inom OECD till 2020, finansiering till lågfossilutveckling i u-länder, alternativ till fossilbränslen i BRIC-länderna, stoppa avskogningen, ordentligt stöd till anpassning i utvecklingsländer samt minska utsläppen med 80 % till 2050.

På grund av tidsbrist fick endast ett fåtal i publiken ställa sina frågor. Frågorna gällde bland annat a) vad som egentligen är nytt med kommissionens rapport och b) varför inte kultur används i klimatarbetet samt interna frågor om Sidas uppdelning av arbetsområden. Gunilla Carlsson menar att det är helhetssynen som är det nya. Politik är nationell och det är inte förrän nu som anpassning har blivit en global fråga. Maria Arvidsson tillägger att näringslivet är engagerat på ett helt annat sätt idag än tidigare, medan Anders Nordström menar att det är de tydliga målen och hur vi omsätter dem i praktiken som är det nya. Som svar på den andra frågan svara Wijkman att man genom Tällberg Forum använder kultur för att uppmärksamma och arbeta med klimatfrågan.

Klara Grenhagen & Ylva Christiansson
2 juni 2009

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer