150 unga och engagerade fyllde Sidas lokaler under temadagen engAGERA

Är det individen som har störst ansvar för att påverka klimatkrisen? Eller är det ett strukturellt problem? Åsikterna gick isär när inspirationsdagen Engagera avslutades med en paneldebatt om klimat och bistånd. Alla var dock överens om att den rika världen måste göra mest när det gäller knäckfrågan som Johanna Sandal, moderator från Forum Syd formulerade:

– Hur kan vi hantera klimatkrisen och samtidigt lyfta människor ur fattigdom?

– Vi står inför två gigantiska utmaningar: klimatutmaningen och fattigdomsutmaningen, och vi måste klara av båda två samtidigt. Ett klimatavtal måste vara effektivt, men det måste också vara rättvist, säger Penny Davies från Diakonia, en av fyra panelmedlemmar.

Paneldebatten om klimatbiståndet avslutade inspirationsdagen Engagera som Forum Syd, LSU och FuF arrangerade tillsammans den 20 mars 2009. I panelen satt Clarisse Kehler Siebert, Stockholm Environment Institute, Penny Davis, Diakonia, Birgitta Ohlsson (FP) och Hans Linde (V).

ENGaGERA

– Många länder, speciellt de allra fattigaste länderna har oerhört begränsade koldioxidutsläpp jämfört med oss och vi kan inte ställas samma krav på dem. Vår uppgift, från västvärldens sida, är istället att se till att de inte gör samma misstag som vi har gjort när det gäller industrialiseringen, säger Birgitta Ohlsson.

Hon tror att det kommer att vara en utmaning bara att hålla kvar de här frågorna på den politiska agendan, med tanke på den ekonomiska krisen, men tycker att principen måste vara att ”det ska kosta att skita ner”. Hans Linde säger att rent konkret måste det bli dyrare att åka bil och billigare att åka kollektivt. Han vill också lansera ett enprocentsmål för klimatet, precis som för biståndet.

– Men är det verkligen realistiskt att lägga på en procent till? undrar Johanna Sandal.

– Det är ju en fråga om prioriteringar, var väljer vi att lägga pengarna. Vi har haft en regering som under sina tre år vid makten har sänkt skatten med 100 miljarder kronor, svarar Hans Linde.

Ett stort förtroendegap
Penny Davies säger att finansieringen är viktig men pekar samtidigt på att det finns ett stort förtroendegap mellan nord och syd. Nord har helt enkelt inte levt upp till de åtaganden man gjort, bland annat i Kyoto 1997.
– Och nu säger utvecklingsländerna: ’nu vill ni att vi ska vara med och betala, ni ställer krav på oss innan ni ens har visat att ni tar det här på allvar’ och det är oroväckande utifrån att man nu ska försöka komma överens om ett globalt klimatavtal. De rika länderna måste gå före och visa att de är beredda att hosta upp resurser.

Clarisse Kehler Siebert, forskare vid Stockholm Environment Institute (SEI), påpekar att det inte bara handlar om rika respektive fattiga länder utan att det också råder stora inkomstskillnader inom länderna. Den modell, Green House Development Rights, som SEI tagit fram och som Diakonia arbetar med fokuserar dels på ländernas historiska ansvar för utsläppen, dels på deras kapacitet att hantera utmaningarna. Modellen innebär också att ingen som tjänar mindre än 20 dollar om dagen – oavsett var man bor i världen – behöver vara med och bidra till lösningar på klimatkrisen.

Smiter undan sitt ansvar
En tjej i publiken undrar om det inte finns en risk att Sverige satsar på åtgärder utomlands i stället för att jobba på hemmaplan men Birgitta Ohlsson anser inte att Sverige hör till den kategorin.

– Jag brukar säga för min del att jag fattat två riktigt bra beslut i mitt liv, det ena är att vara vegetarian, det andra att inte ta körkort eller ha bil. Jag tycker att vi pratar för lite om individens eget ansvar, jag tror att den påverkan som kommer genom vår individuella livsstil och våra val är något som det kommer att bli mera fokus på.

Birgitta Ohlsson

Birgitta Ohlsson

– Vi har redan sett att rika länder försöker att minska sina utsläpp där det är som billigast och inte där det är effektivt på lång sikt. Sverige måste hjälpa till att minska utsläpp i utvecklingsländer, men framför allt göra vår hemläxa, säger Penny Davies.

Hans Linde påpekar att regeringen sagt att de ska minska utsläppen fram till år 2020 med 40 procent, men att en tredjedel av det ska ske utanför Sverige i utvecklingsländer.
– Vi flyr från vårt ansvar och låter länder i syd stå för omställningen, på så sätt kan vi fortsätta med vår livsstil som egentligen har orsakat problemen.
Hans Linde håller med om att kött är en stor miljöbov – trots att han är uppvuxen på en grisgård – och att det gäller att se över det egna resandet och den egna konsumtionen, men samtidigt tycker han att klimatfrågan är ett strukturellt problem och inte den enskilda individens ansvar.

En väldigt stark kraft
– Det viktigaste man kanske kan göra är att engagera sig tillsammans med andra för förändring, i något av de politiska partierna, i någon organisation, eller att man går ihop på sin arbetsplats, sin skola för att driva igenom klimatfrågor, säger Clarisse Kehler Siebert.
När Clarisse Kehler Sierbert kom till Sverige från Kanada var hon lite avundsjuk på den dialog som vuxit fram mellan civila samhället, politiker och samhällsmedborgare i Sverige.

– Jag tror att den dialogen är en väldigt stark kraft och en orsak till varför dessa frågor når ut så starkt från Sverige. Det finns ett stöd mellan forskargrupper och påverkansgrupper, samhällsmedborgare och de som formar politiken. Medan man i exempelvis i Kanada har olika agendor, man debatterar och slåss men det finns ingen gemensam bas för att hitta lösningar.

Text och foto: Viktoria Myrén

Dela det här:
Publicerat i Nyheter