Resultatstyrning i Biståndet – ”Kan obsessive measurement disorder” undvikas?

Intresset var stort när FUF, NAI och Riksbankens jubileumsfond gemensamt bjöd in till ett seminarium om resultatstyrning i biståndet tisdagen 10 maj. De 120 platserna var fulla och det minglades livligt vid Myntkabinettets kaffebord.

Efter att moderator Göran Holmqvist hälsat välkommen presenterade fyra gäster sin syn på frågan. Först ut var antropologen Rosalind Eyben som betonade relationer och processers betydelse för förändringar inom biståndet. För att kunna mäta resultat räcker det inte med att enbart se till fyrkantiga resultatmatriser. Snarare bör vi utveckla resultatinstrument som är anpassade till den komplexa verklighet som mottagarorganisationer och biståndsarbetare ofta är verksamma i. Ibland uppnås goda resultat just för att människor vågar ta risker och tänka bortom resultatmatriserna.

Därefter var det Tore Ellingens, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, tur att inta scenen. Han talade bland annat om vikten av att balansera mellan tillit och kontroll. Att mäta resultat är viktigt, men allt för mycket kontroll kan leda till att människors motivation minskar. Beteendeekonomer har tidigare kunnat belägga denna ”motivational crowding out”-effekt; som till exempel när höjt pris på bloddonationer leder till att mindre blod doneras. Det finns också andra risker med en alltför snäv syn på resultatstyrning; bland annat kan det leda till rädsla för nytänkande och överdrivet fokus på kortsiktiga resultat.

Näste man på talarlistan, Daniel Tachys, spann delvis vidare på samma tankegångar. Med en bakgrund som bland annat sovjetolog tyckte han sig se vissa likheter med den kortsiktigt inriktade resultatmätning som var utmärkande för Sovjetunionen. Kortsiktiga och kvantitativt mätbara resultat är ofta det som premieras även inom svenskt bistånd. Samtidigt vill många politiker ha långsiktiga resultat, men bakom dessa ligger en rad olika faktorer som är svåra att mäta. Ibland kan det ta lång tid att uppnå resultat, menade Daniel Tachys.

Sist men inte minst gav den före detta Sida-chefen Jan Bjerninger sin syn på frågan. ”Obsessive Measurement Disorder” och ”Counterburaucracy” är enligt vissa* starkt utmärkande för det amerikanska biståndsorganet USAID. Riktigt där är vi inte inom svenskt bistånd, men tendenserna finns. Regeringens landsstrategier innehåller alldeles för många obligatoriska krav som formulerats i Sverige. Det handlar förutom en målhierarki om ett femitotal krav i varje landstrategi.  Att uppfylla så många krav med små personalresurser är inte möjligt. Samtidigt blir det svårare att urskilja vilka krav som är mer, och vilka som är mindre viktiga.

Under seminariets andra del följde en paneldiskussion, där olika åsikter luftades och taket var högt. Utrikesdepartementet företräddes av Johan Borgstam som inledningsvis talade om resultatmätning som morot för både givare och mottagarorganisationer. Ulrika Modeer, Diakonias policychef, kommenterade att synen på resultat ofta skiljer sig mellan mottagarorganisationer och givare. Janet Vähämäki, doktorand vid Uppsala universitet, betonade vikten av bättre samordning mellan olika givare. Mottagarorganisationer har ofta många utvärderingar att skriva, arbetsbördan får inte bli för stor.  Sist ut i panelen var Joakim Molander, utvärderingschef på Sida, som bland annat talade om behovet av att utforma mål tillsammans med mottagarorganisationer.

Diskussionen var omfattande men kretsade till stor del kring hur vi ska lösa de problem som de inbjudna gästerna påpekat under seminariets första del. Att människor vill uppnå resultat tycktes samtliga vara rörande överens om, men vad är resultat? Och vems resultat är det vi talar om?

Ett flertal av deltagarna efterfrågade bättre dialog mellan UD & Sida och mottagarländernas regeringar och lokala organisationer. Målen måste vara anpassade efter organisationer och utvecklingsländers förmåga. Deras perspektiv är viktiga att ha med från början när resultatagendan skrivs. Från publikens håll påpekades mycket riktigt att ingen av de inbjudna gästerna och paneldeltagarna representerade någon mottagarorganisation.

Lika viktigt som det lokala perspektivet är att skattebetalarna i norr har insyn i vad som händer. Bistånd måste alltid kunna förklaras och rättfärdigas. Behovet av kontrollinstrument och oberoende revisioner är därför stort. Samtidigt måste dessa också kunna mäta resultat som tar lång tid att uppnå. Kvalitativa och kontextuellt anpassade mätinstrument var något som betonades. Flera av gästerna och paneldeltagarna lyfte också att mer forskning på området behövs göras och framförallt användas.

Göran Holmqvist, som med bravur modererade den stora gruppen gäster, rundade av dagen med sina egna iakttagelser och synpunkter. Dessa publicerades i en mer djupgående diskussion på Biståndsdebatten.se (länk) och kan kort sammanfattas som följer:

– Mer av ödmjukhet: Allt går inte att mäta och allt går inte att veta.
– Mer av försiktighet, i bemärkelsen vara medvetna om de potentiella riskerna med långtgående kontroll- och resultatstyrning: tidsåtgången, de perversa incitamenten, risk för försvagat ansvarsutkrävande på mottagarsidan, ovilja till omprövning/risktagande, ”motivational crowding-out”.
Investera i lärande, hellre än i att producera oändliga mängder indikatorer.
-Var varsam med professionella människors inneboende motivation och yrkesheder.
Håll isär de tre målen: att lära, att kontrollera och att möjliggöra politiskt ansvarsutkrävande. Ibland kan tre flugor slås i en smäll, men oftast gäller den gamla ledstjärnan att varje mål angrips bäst med det för det syftet bäst avpassade medlet.
– Att ”arbeta utanför resultatmatrisen” är kanske ett nytt uttryck att mynta. När systemen, cheferna och politiker är oförmögna att ge återkoppling på det mer svårmätbara arbetet med relationer och processer så får de engagerade aktörerna i stället återkoppla till varandra.
– Bakom resultatagendans fyrkantigheter och kontrollbehov döljer sig nog också en dos brist på ledarskap, på olika nivåer. Det behövs därför ledare som vågar leda och samtidigt lita på sina medarbetare.

*Begreppet Obsessive Measurement Disorder myntades av Andrew Natsios, f.d.chef för USAID, i en rapport om det amerikanska biståndet. Natsios menar att kvalitet och nytänkande i utvecklingsprogrammen får stryka på foten när biståndsbyråkratins mät- och kontrollhysteri tar över.

Se seminariet i sin helhet här
Läs Göran Holmqvists egna inlägg på Biståndsdebatten.se här
Se hur det svenska biståndet används på OpenAid

Malin Fagerberg Wikström
FUF

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer