Referat från FUF-fåtölj 29/10 2013: Lennart Wolgemuth

Svenskt bistånd, en framtidsspaning i en mycket osäker värld

Lennart Wolgemuth föreläser vanligtvis om utvecklingsfrågor vid Göteborgs universitet. Han har just avslutat arbetet med ett nytt läromedel tillsammans med Bertil Odén. Det troligen sista numret i serien ”Perspectives on Development Cooperation in Africa” är precis utgiven.  Lennart påpekar att det finns alltför lite läromedel som talar om vad som är tanken hos de olika aktörerna i utvecklingspolitiken vilket är en lucka han försökt fylla alltsedan han blev gästprofessor i School of Global Studies vid Göteborgs universitet år 2006.  Projektet började således för flera år sedan och Lennart hoppas med denna skrift att några yngre tar over. Detta möts med ett ”buu” från publiken.

Lennart berättar att det märks en tydlig förändring att skriva läromedel i bistånd för 30 år sedan och idag. Förr handlade det mer om vad bistånd är bra för. Idag måste kontexten talas om mycket tydligare. Biståndet ses mer som en av många aktiviteter mellan olika länder i en snabb förändlig värld.

Här glider diskussionen in på vad som händer i världen idag, hur den politiska utvecklingen och maktbalansen är i förändring. Lennart påpekar att vi måste vara medvetna om hur snabbt förändringar sker, och ger exempel från forskningen och Kinas utveckling. Relationer mellan fattiga och rika samt öst och väst håller snabbt på att förändras.

Stormakter är i kramp för att vidhålla sin makt som de håller på att förlora. Detta är kopplat med stora ekonomiska förändringar. Lennart säger att detta är som hönan och ägget – var det ekonomiska eller politiska förändringar som skedde först? Idag ser vi en snabb tillväxt i alla delar av världer, förutom Europa och USA. Medan den fattiga delen av världen växer med i genomsnitt 6 % växer de traditionella stormakterna med 2 %. Det finns mycket spekulationer i vad som kommer att hända när de möter varandra.

Lennart belyser att det finns några stora globala utmaningar idag som kan ses som revolutioner. Bland annat klimat och miljö, migration, konkurrens om vatten och mat samt risk för pandemier. Här rekommenderas det att läsa Anders Wijkmans/Johan Rockströms bok Den stora förnekelsen. Planeten har begränsade resurser för tillväxt. Detta diskuterades nyligen också mellan en ekonom och en på miljöforskare på det årliga utvecklings seminariet på Handelshögskolan som Lennart var på. Det finns klara begränsningar, eller boundaries, för att klara tillväxten. Energi är en billig vara för tillväxt men när den försvinner kommer underliggande principer för ekonomi förändras. Hur dessa utmaningar hanteras och utvecklas vidare, är centralt för hur vi ska relatera oss till olika grupper av länder i världen.

Lennart hänvisade vidare till fler seminarier som berört de snabba förändringarna inom världspolitiken bland annat den som FUF genomförde den 23 september. De har bland anat berört frågor angående typer av finansiella flöden. Bistånd är en tredjedel av vad flyktingar betalar tillbaka till sina hemländer och dessa ”remittances ” har ökat snabbt de senaste åren. Kapitalflykt från fattiga till rika länder är idag tio gånger större än biståndet. Korruption, illegala flöden, trafficking, och framför allt företagsöverföringar som skulle kunna beskattas i de länder företagen agerar är centrala flöden som är större än bistånd.

Lennart diskuterar vidare vad de här trenderna har betytt för den fattigare delen av världen. Det har varit en snabb tillväxt i den fattigare delen av världen sen 2000-talets början. Statistik från IMF visar att av de tio snabbaste tillväxtländerna var sju afrikanska länder och tre asiatiska. I Asien har tillväxten pågått länge och nu händer det i Afrika medan Europa släpar efter. De länder som enligt FN-mått räknas som de minst utvecklade har under de senaste tio åren sjunkit från 58 till 32. Det finns fler exempel på hur det har slagit. Här poängterar Lennart att det inte betyder att antalet fattiga har sjunkit i alla fall i absoluta tal.  Fattiga människor finns i dag främst i medelinkomstländer. Det är en viktig fråga för hur man i framtiden skall använda biståndet.

Traditionellt bistånd har minskat. Biståndsberoendet, dvs. den del av BNI som är bistånd, har sedan 90-talet minskat enormt i de fattigaste länderna som exempelvis Tanzania och Zambia. Länder har nu större möjligheter till att agera själva. Bak i huvudet bör man ha de flöden som kommit till. Biståndet har ökat lite och det som kommit till är investeringsökningar främst men inte bara från BRIC-länderna. Mycket förändras. Lennart funderar på hur vi ska relatera oss till de fattiga länderna. En ny formulering i den senaste propositionen innebär att Sverige ska fokusera på människor i ”fattigdom och förtryck” jämfört med det tidigare fokuset på endast ”fattigdom”. Lennart tycker att det är mycket intressant vad frågan kommer att innebära och om och hur det kommer att påverka relationerna.

Vidare påpekar Lennart att vi måste se till annat än biståndsrelationen. Från arbetet med PGU har vi lärt oss att andra politikerområden har större påverkan på relationen till tredje världen. Vi måste se till den totala relationen. Exempelvis jordbrukspolitk (vilket numera är EU-politik) där subventioner håller fattiga länder borta och påverkar deras möjligheter. I 50 år har vi samtidigt trott att det är viktigt att satsa på jordbruksutveckling i fattiga länder. Det lyckas inte då målen inte hänger ihop. Bistånd kan inte gå till något som andra områden hindrar utan alla områden måste samverka. Andra exempel är migration, klimatförändring.  PGU är viktigare idag än någonsin.

Lennart säger att internationell styrning krävs för att lösa frågor om allmänna nyttigheter som klimatfrågan. Just sådana frågor kan inte nationalstaten hantera ensam. Alla måste gemensamt besluta om hur vi ska hantera det. FN räcker tyvärr inte till. Detta gäller många områden, exempelvis matsäkerhet, vattenfrågan och energianvändning.  Här säger Lennart att han hoppas att FUF kommer att kunna hålla ett seminarium kring dammen i Etiopien som påverkar Nilens flöden.  Vi behöver gemensamt agerande i frågor rörande flodanvänding, vatten, sjukdomsfrågor och resistenta sjukdomar.  Vad gäller de senaste kräver WHO konsensus för att fatta beslut. Detta leder till tragiska konsekvenser som att polio inte är utraderat då beslutsfriheten att bestämma utrotande i varje land inte funnits.  Vidare är befolkningsökning en stor fråga. Idag är vi sju miljarder männsikor och 2050 förväntas vi vara nio miljarder människor. Efter det tror man att det planar ut men vet inte säkert. Det handlar igen om planetens gränser.

Lennart tror att gemensamma nyttigheter kommer att bli en central fråga för länders gemensamma biståndssatsningar. En viktig roll för biståndsgivare kommer bli att vara en god förhandlare för att nå lösningar på existentiella problem. Flera länder är inne på denna väg. För några år sen började Norge att satsa på gemensamma nyttigheter.  De har valt tre områden som de har komparativa fördelar i och koncentrerar en stor del av sitt bistånd på det. Det finns många sätt att agera med det övergripande syftet att hantera de problem vi står inför. Bistånd är ett av dem och andra är exempelvis diplomati och investeringar, allt hänger ihop.

Här glider diskussionen in på vad som händer nu i biståndet. Det finns tre stora diskussioner som pågår parallellt.  För det första är milleniemålsdiskussionen central nu. Milleniemålen drogs igång i slutet av 90-talet då det blev extra viktigt att visa att världen att länder kunde göra gemensamma satsningar. Idag upplevs milleniemålen viktiga och alla försöker jobba i syfte att uppnå de överenskomna indikatorerna. Bortsett från två, tre mål kommer målen att ha nåtts 2015. Speciellt för stora länder i Asien har man kommit långt, där spelar Indien och Kina en viktig roll.

Vad ska hända inför 2015? Mycket aktiviteter sker och Ban Ki Moon har tillsatt tre kommissioner där det som gjorts ser bra ut. Det finns gedigna dokument om vad man vill göra. Dock skärs nu mycket bort av de politiker som skall komma fram med den slutgiltiga kompromissen. Det pågår alltså en FN-diskussion och där krävs som alltid konsensus. Väldigt få kan stoppa väldigt mycket Men Lennart säger att det finns höga ambitioner på många håll och hoppas att det blir något av det. Ömsesidighet krävs, alla måste ställa upp och göra något, exempelvis måste USA acceptera mål för sin belastning av miljön. Det blir ett spännande år att se om man kan komma överens i debatten om ett gemensamt innehåll.  Många är optimistiska och Lennart hoppas att det står i sig. Ingen vill förhoppningsvis visa att vi inte lyckas.

Det andra spåret är frågan miljön den så kallade om Rioplus tio. Frågan om ”sustainability” vs en bärkraftig miljöpåverkan är en egen diskussion. Den följer ungefär samma bana som milleniemålen. En av de få saker man kommit överens om i Köpenhamn är skapandet av en hundra miljarder fond för länder som blir drabbade av klimatpåverkan. Det som hänt där är positivt, fonden ska ligga i Sydkorea och en chef är rekryterad. Frågan är om Världsbanken ska få ett ansvar för dess arbete eller om det blir en ny ”världsbank” för miljön. En annan stor fråga är hur man ska hitta de hundra miljarderna, där har det har pratats om koldioxidbeskattning. Positivt är att vissa länder som Tyskland har bestämt sig för att bidra med pengar till fonden.

Det tredje området är hur man ska arbeta med biståndet. Det är en egen internationell diskussion som resulterat i Paris deklarationen. För att få någon långsiktighet måste ägandeskapet vara tydligt. Väldigt tydligt är att det trots alla överenskommelser just nu går från ownership till donership igen. Idag finns dock tendenser som kan indikera att vi är på väg mot en ny ownership period. Förutom att den finansiella krisen har påverkat biståndet kvantitativt så har det också påverkat biståndet kvalitativt. Det finns en ökad press från andra områden att bli tydligare med identifierbart bistånd.  En annan aspekt är minskat risktagande. Frågan om budgetstödet och även ownership är en risk, man måste tro på mottagaren. Biståndet måste ge resultat och vi måste kunna visa på något. Korruption innebär ytterligare en ökad misstro. Lennart säger att för att påverka ett land i demokratisk riktning, få bättre balans mellan könen och motverka korruption måste vi ha kvar dialog och kunna föra diskussion. Ifrågasättandet av statens roll innebär att det blir svårare att upprätthålla denna relation. Mellan Afrika och Europa är misstron större än någonsin. Lennart uttrycker en oro för uppkommande möte mellan EU och Afrika i april 2014 om det inte förbereds ordentligt kommer det bli en ordentlig flopp.  Samtidigt ser Kina och andra möjligheter för investering och goda relationer. Lennart avslutar den första delen av semenariet med att påpeka att denna obalans i hur man agerat i relation till Afrika är en oroväckande utveckling.

Seminariet går över till frågestund och någon kommenterar att då allt verkar hänga ihop känns det fel att tala om bistånd som något isolerat. Hur kommer det sig att vi fortfarande håller biståndet rent? Borde vi bli mer som kineserna? En annan frågar vad konsekvenserna för biståndet blir av politiken, Norge har exempelvis avskaffat biståndsministern.

Lennart påpekar att biståndet kan fungera som en hävstång och just nu pågår en utredning bland annat om hur vi effektivt ska bedriva PGU och arbeta för en jämlik och hållbar värld. Det är inte en fråga om att flytta frågan från ett ministerium till ett annat. Vad det kallas är egentligen oviktigt men att det finns ett övergripande syfte. Inte dumt att ha kvar biståndet. Det har funnits en 50-årig enlighet i definitionen av bistånd. Man vet i regel inte vem som definierar bistånd. Det är DAC som bestämmer vad som ska räknas in i DAC-statistiken.  Där bestäms vad som räknas in och om målet är nått.

Samtalet går över till att handla om enprocentsmålet. Målet innebär att vi har varit skyddade från en diskussion i riksdagen som förändrar biståndsvolymen upp och ner år från år. Vi har bestämt att solidaritet innebär enprocentsmålet. Lennart tycker att det är ett beslut som ska respekteras och fortsättas med. Han tror att det finns viktigt roll för biståndet framöver.

Frågan dyker upp att trots att mängden bistånd har ökat med tiden så har inte personalen som hanterar biståndet ökat. Lennart tycker att det är riktigt, vår dialogkapacitet måste hållas hög i en värld som blir alltmer komplicerad. Det är viktigt att föra dialog med länder, om demokrati och MR frågor och framför allt om jämställdhetsfrågor då Sverige idag är ganska ensamma i genusdebatten.  Det finns också generellt i samhället ett problem med sjunkande kompetens i utvecklingsfrågor och en anledning att satsa på kompetens i Sverige. Det finns mycket intressanta forskningsinsatser i Sverige att bygga vidare på.

En fråga kopplar tillbaka till jordbrukspolitken och om det är så bra det Kina gör i Etiopien. Lennart påpekar att de som ansvarar för utvecklingen är politikerna i respektive land. Kina gör, på samma sätt som multinationella företag, investeringar i länder. Det kan både vara ett positivt och negativt tillskott i Afrikanska länder. Frågan är hur det hanteras. Angola köper t ex. färdiga investeringar och då medföljer kinesisk arbetskraft. Andra länder ställer krav på att 80 % ska vara lokalanställda och då blir det så (Rwanda).

Lennart får frågan hur det arbetas förbyggande med miljöfrågor i i-länder då det ofta är där problemen ligger. Det är precis det Lennart försökt säga, att frågorna inte kan hanteras separat. Bistånd eller inte bistånd så måste det arbetas brett. Det är den stora frågan: hur man ska införa internationell governance som representerar hela världen?

Diskussionen glider över på utbildning. Lennart påpekar att det finns ett stort intresse för utvecklingsstudier. Problemet är om de går vidare för det är svårt att hitta jobb. Sektorn har minskat sin nyrekrytering. Arbetsmarknaden är tuff för elever och de måste ofta jobba minst ett år gratis. Vad är då framtidsfokus för studenter? Djup kompetens på miljö, gender, demokrati och mänskliga rättigheter och annat behövs. Lite måste offras genom praktik, MFS, utbyten i utvecklingsländer vilket är bra sätt att få praktiska erfarenheter. Lennart säger att det var lättare förr, själv gick han till SIDA och sa att han ville börja jobba och de frågade vilken dag han kunde börja.

Avslutningsvis frågar någon om bytet av biståndsministern betyder något. Lennart säger att enskilda människor och deras intressen alltid är viktiga. Vi borde vara stolta över vårt bistånd. I Norge firades 50 år av bistånd med pompa och ståt. Och ett stort historiskt verk utarbetades inför detta evenemang. Även Sverige och vår biståndsminister borde vara stolta över vårt bistånd och gärna göra som man gjort i Norge.

Av: Johanna Gyllenswärd

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer