Referat från FUF-fåtöljen med Benton Wolgers 25/2-14

FUF-fåtöljen fick tisdagen den 25 februari besök av Benton Wolgers från Fair Trade Center. Temat för kvällen var konceptet levnadslön kontra minimilön.

Benton Wolgers har arbetat som lärare på folkhögskola i 25 år. Idag arbetar han som etikhandläggare på Folkbildningsrådet och utbildar i mänskliga rättigheter åt Amnesty. Han sitter dessutom i styrelsen för Fair Trade Center, en ideell förening som arbetar för rättvis internationell handel, bland annat genom att granska multinationella företag.

Att klädföretag och lågpriskedjor tjänar på att förlägga sin produktion i utvecklingsländer är knappast någon nyhet. Produktionsländernas bristande arbetsmiljöreglering leder till billig arbetskraft och lägre produktionskostnader för företagen. Konsekvenser som textilarbetarnas låga löner uppmärksammades redan på 1990-talet. I samband med att medvetenheten om missförhållandena vuxit, har också företag som H&M börjat anamma socialt ansvar som ett koncept i sin marknadsföring – ett koncept som signalerar etisk medvetenhet, som bidrar till bättre arbetsförhållanden för textilarbetarna i produktionsländerna.

Samtidigt som H&M profilerar sig som socialt ansvarsfulla, kom programmet Kalla Fakta ut med ett reportage år 2012. Vi inledde seminariet med att se på reportaget. Detta visade hur sömmerskor i Kambodja tvingas arbeta under slavliknande förhållanden i en textilfabrik däribland H&M tillverkar sina kläder.

Sömmerskorna i textilfabriken i Kambodja tjänar 500 kronor i månaden, vilket utgör 3 kronor i timmen. Detta är en minimilön satt av Kambodjas regering. Faktumet är att sömmerskorna inte kan leva på en sådan låg lön. För att få ihop pengar till något så basalt som mat, tvingas de jobba övertid och tag lån med höga räntor. Beräkningar gjorda av flera människorättsorganisationer visar att minimilönen för sömmerskorna i Kambodja skulle behöva vara tre gånger så hög för att den ska gå att leva på.

Levnadslön innebär, till skillnad från minimilön, en lön baserad på människors grundläggande livsbehov. En lön behöver räcka till mat, kläder, sjukvård, mindre sparande samt till att försörja och sätta två stycken barn i skolan. En arbetare ska dessutom ha rätt till rimliga arbetstider, vilket innebär att en arbetsvecka inte ska få vara längre än 48 timmar.

En viktig fråga som diskuterades under seminariet handlade om vem vi anser vara huvudsakligen ansvarig för sömmerskornas arbetsförhållanden? Vi som konsumenter, produktionslandets regering, fabriken eller företaget? Om man ser till maktfördelningen mellan aktörerna blir det tydligt att företagen inte tar sitt fulla ansvar.

I världens största ekonomier har privata företag lika mycket makt i samhället som stater. Problemet är att företag, till skillnad från stater, saknar reglering gällande mänsklig rättighet. Resultatet blir att företag som H&M tar ansvar helt på egna villkor. De flesta väletablerade kedjor har en uppförandekod som de följer. Dessa är emellertid helt frivilliga, och det är upp till varje företag att själva formulera sina egna riktlinjer. Zara, som är en av H&M:s största konkurrenter, har valt att tag konceptet om levnadslön med i sin uppförandekod, medan H&M fortfarande väljer att inte göra det. Bristen på allmängiltiga regler i branschen leder till ett paradoxalt läge – nämligen ett där sömmerskorna arbetar under slavliknande former, samtidigt som företagen som anställer dem propagerar för socialt ansvar. Dessutom har företagen större förhandlingskraft jämfört med produktionsländernas regeringar. Vetskapen om att företag kan flytta sin verksamhet till nästa land, skapar prispress och kapplöpning mot botten. Konsekvensen blir sänkta löner.

Den kanske viktigaste insikten under kvällen var hur viktigt det är att åstadkomma oberoende reglering och granskning av företag för att de ska tag sitt sociala ansvar på allvar. Utan tydliga riktlinjer är risken stor att ansvaret bollas över på andra som egentligen inte har samma makt att påverka. Ofta hör man argumentet att det skulle kosta för mycket att förbättra arbetarnas villkor. Konsumenterna är helt enkelt inte villiga att betala för detta.

Seminariet avslutades med ett tankeväckande exempel som visade vad det i praktiken skulle kunna kosta oss att höja minimilönen för en textilarbetare: Vi säger att ett par jeans kostar 1000 kronor att köpa i butiken. Av de 1000 kronorna går 6 kronor till sömmerskans lön. Detta är att jämföra med de 120 kronorna som går till själva märket. För att höja sömmerskans lön skulle man som konsument behöva betala 18 kronor mer. Ett exempel som är värt att fundera över.

Av: Tilia Predic

 

 

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer