Film & Referat: Partnership or hardship? EU-Africa trade relations

Den 24 november hölls ett seminarium arrangerat av Föreningen för utvecklingsfrågor (FUF) där panelen diskuterade handel och de nya frihandelsavtalen, de så kallade Economic Partnership Agreements (EPA), mellan Europeiska Unionen och afrikanska länder.

Centrala problem som lyftes fram var vilken betydelse internationell handel har för en hållbar utveckling i Afrika, samt huruvida EPA-förhandlingarna har gått till på ett balanserat och rättvist sätt som gynnar båda parter. Seminariepanelen bestod av Arne Bigsten, professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg; Lennart Wohlgemuth, gästforskare i Afrikastudier på Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet; Sven Östberg, gruppchef för hållbar handel och företagande på Utrikesdepartementets enhet för internationell handelspolitik; samt Marja Wolpher, temahandläggare för mat, naturresurser och handel på Afrikagrupperna.

Arne Bigsten framhöll att Afrika gynnas av handel. Produktionen blir mer effektiv när den utsätts för konkurrens på den globala exportmarknaden, vilket i sin tur har en positiv effekt på ekonomisk utveckling. Problemet är att afrikanska länders export baseras på råvaror såsom olja, metaller och jordbruksprodukter och inte på förädlade varor. Denna industri attraherar inte utländska investeringar i någon hög utsträckning och främjar inte heller etablering på outsourcingmarknaden, något som har varit framgångsrikt i andra tillväxtmarknader. Den höga ekonomiska tillväxten som har bevittnats hittills i Afrika beror framför allt på att priserna på råvaror som exporteras har stigit. För att på riktigt kunna bekämpa fattigdom behöver Afrika tillväxt utanför den traditionella råvaru- och jordbruksmarknaden, vilket genererar efterfrågan på arbetskraft.

Marja Wolpher påpekade att afrikanska ministrar gemensamt har tagit fram en African Mining Vision, vilken syftar till att använda råmaterialen för att bredda utvecklingen i länderna. Denna betonar att verktyg som exempelvis exportrestriktioner och skatter kan användas som incitament till förädling, lokal produktion och diversifiering av ekonomierna. I dagsläget är många länder beroende av råvaruexporten, vilket gör att nyttan av dessa tillgångar lämnar kontinenten och inte kommer befolkningen till gagn.

Sven Östberg berättade att Sverige välkomnar EPA-förhandlingarna, vilka erbjuder rättssäkra och långsiktiga perspektiv för fri och obegränsad tillgång till EU:s marknad. Handel är nödvändigt för varaktig utveckling och kan vara ett effektivt redskap i bekämpningen av fattigdom, exempelvis genom handelshjälpen ”aid for trade”. Han påpekade även att handel inte bör ses i avskildhet, utan att en bredare utvecklingsstrategi är viktig som även riktar sig mot hälsa, utbildning, infrastruktur, god förvaltning och politiska åtgärder som försäkrar att de fattiga gynnas och säkrar en hållbar utveckling.

Problemet med EPA handlar dock enligt Lennart Wohlgemuth inte så mycket om innehållet i överenskommelserna, utan om hur EU har skött förhandlingarna. EU har agerat paternalistiskt och arrogant, vilket har skapat en stark motreaktion från afrikanskt håll. Handelsrelationen mellan Afrika och EU har sina rötter i den koloniala tiden och koloniala preferenser integrerades redan från början i EU-stadgarna. Syftet med EPA är att omförhandla dessa preferenser och att ingå frihandelsavtal.

Marja Wolpher ansåg att EPA-förhandlingarna började med bra intentioner, men att de sedan har saktats ned och komplicerats på grund av att EU, under påtryckningar av WTO, har inkluderat ytterligare liberalisering av investeringar och konkurrensregler i avtalen. Dessa var frågor som de afrikanska länderna redan lyckats förhandla bort från WTO-agendan, eftersom de ansåg att de kan inkräkta på deras policyutrymme och förmåga att ta suveräna beslut angående exempelvis exportrestriktioner. Enligt Wolpher gynnar EPA-avtalen endast större råvaruexporterande företag, medan konkurrensen från EU kommer att hota den lokala produktionen. Resultatet blir att EU, istället för att stödja och bygga regional handel, konkurrenssätter och hämmar den regionala handeln.

Alla parter var dock överens om att vägen framåt beror på hur EU fortskrider med implementeringen av avtalen. Wolpher tillade även att regionerna i nuläget splittras istället för att se möjligheter till samarbete. Lennart Wohlgemuth avslutade med att lyfta frågan: Europa har förlorat 10 procent av världsmarknaden. Avtalen var tvungna att ingås. Vad vinner Afrika på det? Vad vinner EU?

Text: Caroline Kölegård

Glöm inte att spana in projektsidan www.bistandsdebatten.se/euivarlden där vi samlar allt som har med denna seminarieserie att göra.

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer