Film & referat: Att förebygga konflikter och bygga fred – erfarenheter och framtida utmaningar

När allmänheten samlas för att ta emot flyktingtåg som rullar in på Stockholms station, då får också en fredsarbetare en annan dimension på den dagliga tillvaron, säger Henrik Hammargren, chef för Dag Hammarskjöld Foundation.

Den senaste tidens allvarliga krig gör det uppenbart att den positiva trenden om ett minskat antal konflikter i världen nu har brutits. Bruten är också den positiva trend om ökad förmåga att ta hand om och hantera väpnade konflikter, säger Hammargren.

Vi går nu mot en tid med ett ökat antal konflikter, där konfliktdynamiken också ser annorlunda ut. Numera är de ofta mer internationella och mer radikala, förklarar Hammargren. Om det tidigare gick att se vilka aktörer, relationer och motiv som fanns i en konflikt, är det idag svårare att urskilja. Henrik Hammargren ger exempel på hur konflikten i Libyen föranledde konflikten i Mali. Regionala aktörer får ett utökat ansvar att hantera konflikterna, då såväl vapenströmmar som motiv rör sig över gränser.

Fredsarbete sker på flera nivåer
Hammargren säger att regionala organisationer under en lång tid har haft en viktig funktion i det internationella fredsarbetet. I samma fält kan vi idag se ett ökat engagemang av regionala och sub-regionala organisationer. Frågan är, säger Hammargren, hur och om dessa utgör ett hot eller ett komplement till FN-operationer och till vilken grad detta samarbete ökar eller minskar. Verkligheten ser annorlunda ut idag än för 70 år sedan då FN-stadgan skrevs, och de nya aktörernas engagemang påverkar FN:s handling.

Vi skulle ha behövt ett större engagemang och mer resurser till världens konfliktområden, enligt Hammargren. Ett vakuum har bildats där FN, Afrikanska Unionen och andra traditionella aktörer borde ha klivit in tydligare och starkare. Andra engagemang, som av kolonialstater, kanske kan bidra till stabilisering, men inte nödvändigtvis till en normalisering eller en fredsbyggande verksamhet.

Skillnaderna i konfliktdynamik märks också av i FN:s säkerhetsråd. Länders rätt att stoppa beslut med veto har använts mycket på senare år, och oförmågan att finna lösningar på säkerhetsproblem hänger ihop med att konflikterna blir allt mer internationella.

Idag finns starka normativa ambitioner
Över hela världen tas det initiativ till fred och rättvisa, både på hög och låg nivå. Ett färskt sådant initiativ är FN:s nya hållbarhetsmål. Mål nummer 16 lägger grunden för ett nytt sätt att arbeta, institutionellt och universellt, med fred och rättvisa. Inte bara i detta mål finns kopplingar till fred och säkerhet. Bland annat understryks kampen mot könsbaserat våld i hållbarhetsmålen. Detta är ”en otrolig framgång”, säger Hammargren, som tidigare har varit skeptisk till hållbarhetsmålens fokus på fred och rättvisa.

Med sådana tydliga normativa ambitioner att hantera freds- och rättvisefrågor så finns ett utrymme att ta hand om situationen idag. Det som återstår är att finna ett sätt att finansiera sådana ambitioner.

Mats Utas, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, tar upp exempel från Liberia. Han säger att världen har haft en positiv bild av Liberia under efterkrigstiden. Frågan är hur denna bild bör ses ur ett fredsskapande perspektiv.

Informella nätverk formar Liberias politik
Informella nätverk har ett starkt fäste i Liberia idag, där presidenterna Ellen Johnson Sirleafs och Charles Taylors nätverk har många gemensamma nämnare. Det har varit en av grunderna till att Liberia kunde gå från en krigs- till en fredssituation, enligt Utas.

Liberia fick fred genom en militär vinst. Försök till fredsfördrag blev ofta snabbt brutna. Militärerna har därefter gradvis köpts ut ur makten. Soldater har fått behålla kontroll över resursrika områden. Detta bidrog till att behålla ett lugn, i skuggan av en god tro på militära rebellbefälet. Tidigare politiskt- och ekonomiskt relaterade personer till den tidigare presidenten Charles Taylor sitter också de i maktposition under Sirileafs nuvarande styre. Informella nätverk fortsätter gödas, och den folklika förankringen är starkare på pappret än i verkligheten.

Vi vet att länders strukturer ofta ser ut som i Liberia. Ändå läggs stor vikt på formella krigsavslut och formell uppbyggnad, trots att det är sällan där som makten finns och kan styra, enligt Utas. Sirleaf hade inte kunnat hålla fred i landet enbart med hjälp av formella och statliga verktyg, säger Utas. Han kommenterar också hur informella nätverk kan gynna stabilitet, men sällan gynnar ekonomisk utveckling.

Som avslutande kommentar uttrycker Utas att omvärldens passivitet i konflikterna i Burundi och Centralafrikanska republiken talar för hur världen ser på en stor del av Afrika.

Afrikanska Unionen – en central aktör
Enligt forskaren Linnea Gelot, också hon på Nordiska Afrikainstitutet, är Afrikanska Unionen en central aktör för att skapa fred i Afrika. Problemet är att AU saknar både resurser och en tillräcklig samordning. Gelot säger att givare har skänkt enorma summor pengar till AU, men just när det gäller medling och konfliktförebyggande arbete så är investeringarna för små.

För att AU ska ha resurser att jobba effektivt med konfliktförebyggande arbete så krävs det dels pengar från privat sektor, dels mer regelbundna bidrag från de afrikanska staterna, säger Gelot. Det är anledningen till att AU nyligen tog ett beslut om att alla medlemsländer ska betala minst 25 procent av unionens freds- och säkerhetsbudget. Det gör att länderna också får större ägarskap över AU:s arbete.

Ett annat problem för AU, menar Gelot, är att många länder föredrar att skicka egna trupper framför att ingå i AU:s stående brigader. När ett land är i konflikt agerar ofta grannländerna militärt på eget bevåg, på gott och ont. Det kan vara för att grannländerna har egna strategiska intressen, men också för att interna konflikter ofta sprider sig över landsgränser.

Linnea Gelot tar upp Kenya som ett exempel. I stället för att skicka trupper till AU:s stående brigader i Somalia har Kenya valt att skicka trupper under eget befäl. På det sättet har de kvar kontrollen över sina trupper och kan göra snabba insatser mot terrorism. Dessutom slipper de att jobba för AU:s mål som kanske inte alltid stämmer överens med Kenyas egna.

Av: Anton Ingstedt

Dela det här:
Publicerat i Referat & filmer