My internship with Mercy Corps Scotland began on the 4th of December 2007 where I worked as the “Voluntary Operations Assistant” in the Programmes department from 9am-5pm for the duration of three and a half months. The organisation comprises of thirty three staff members including ten volunteers. The various departments of the organisation are; Fundraising, Climate Change, Finance, Human Resources and Programmes. Within the Programmes department are seven staff members plus two volunteers. The Departments country portfolios includes; East and West Africa, The Middle East, The Balkans, South and East Asia, the Caucasus and Latin America, with assisted funding from the EU, DFID, Sida, USAID and various other major donors.

My role as Voluntary Operations Assistant was primarily to provide the department with whatever assistance they required, meaning anything from administrative duties to proposal reviewing. The workload varied according to how many proposals deadline the department had to meet. Some months were very stressful and others pretty quiet. During times like this, my duties could range from reading through proposals guidelines, making a summary of the guidelines and assuring that Mercy Corps Scotland was eligible for grants, researching donor information, updating the department database and archiving documents into the organisations digital library, writing publications and reports, writing summaries of various current or completed programmes, answering questions about the organisation and its programmes, making enquires to potential donors on various actions and not overlooking the administrative bit which consisted of answering phones, answering/writing emails, filing, scanning and photocopying. I also on more than one occasion assisted the Finance department in updating budgets and any related task assigned by the team, also I got to sit in on international calls from the field offices which was very informative as you get to learn more about the ways in which projects are being implemented, etc.

Overall, I am very happy with time spent at Mercy Corps Scotland, the employees were all very nice and accommodating and they instantly made me feel welcomed from the very beginning, I was taken around and introduced to all departments and given a basic summary of their role/tasks within the organisation. I have absolutely learnt a great deal through this internship, which has further reinstated and proven that I made the right decision in choosing international development as a career path. I have also acquired a considerable wealth of knowledge concerning various international institutions, for instance, into how these institutions function, make decisions, what criteria they seek, to mention a few. These institutions are the EU, UN, DFID and a couple more. The only negative with the internship was that it was mostly administrative based and I would have liked to be more involved in the proposal writing process.

Edinburgh in its entirety is a very beautiful and picturesque city with a rich traditional culture and patriotic citizens. The people are very friendly and always willing to lend a hand, however, the city is small and everything is within walking distance. Finding accommodation was relatively easy, I was recommended by the department to use gumtree ( www.gumtree.com ), where I posted an ad and got a lot of offers, some offers were legitimate and some fraudulent. You get to spot the fraudulent ones when being asked to send money through western union. I finally got a place in Leith, which turned out to classify as one of Edinburgh rough areas. I finally moved to Stockbridge after a month in Leith. The nice and relatively cheap areas of Edinburgh are Stockbridge, Meadows, Orchard Brea, Broughton, West End and Morningside. The rent ranges from £260-300 a month for a room in a shared flat, some rent are inclusive of bills and council tax and some are not, so be sure to ask how much the bills will come up to if bills are not included in the rent. Also, one can not live on the 20 000kr alone so be sure to have 10-20 000kr extra, just in case.

My recommendation for anyone thinking of taking up an internship offer from any of the FUF network, my advice will be to GO FOR IT! It is the best experience ever, and not only do you get work experience but you get to meet genuinely nice people who are dedicated to what their work and you also get to experience a different culture.

By Helen Aki Forsberg

Våren 2008 var jag på besök hos en vän i Lille. Vi pratade om våra osäkra framtider och jag förklarade att det skulle bli jobb som gällde för mig från och med nu – jag hade pluggat, praktiserat, volontärjobbat i flera år och tanken på inkomstbringande jobb kändes nästan löjligt åtråvärd. ”Har du sett den här sidan?” frågade min vän och öppnade FUF:s hemsida, väl medvetandes om vilket genomslag den skulle få hos mig. ”Nä”, sa jag, ”och det ska jag inte heller för då kommer jag inte kunna låta bli att söka”. En minut senare hade min blick fastnat vid utlysningen av en praktikplats på en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer i Baku, Azerbajdzjan. ”Mamma och pappa kommer döda mig om jag söker det här”, var min nästa kommentar.

Hösten 2008 spenderade jag således på Yuva Humanitarian Center (Yuva) i Baku. Yuva fungerar i praktiken som en paraplyorganisation där medlemmar uppmuntras att ta egna initiativ inom en rad olika områden som på något sätt tangerar utveckling av det civila samhället i Azerbajdzjan. En stor del av verksamheten har på senare år riktats in på att stärka tjejer och unga kvinnor. Dessa insatser görs under namnet ”Azerbaijan Feminist Group” och det är denna del som stöds av Kvinna till Kvinna. Insatserna varierar från workshops i ledarskap, feminism och konfliktlösning till intervjuundersökningar, opinionsbildning och diskussionsgrupper. Nästintill alla projekt genomförs i samarbete med andra lokala eller internationella organisationer.

Utifrån uppslag från mina handledare har det stått mig fritt att välja inriktning på mitt eget arbete. Resultat blev att jag ägnat mycket tid och internationellt nätverkande i jakt på intressanta partnerorganisationer och projektformer i linje med organisationens aspirationer och önskemål. Som alla som provat på känner till, kan denna typ av nätverkande på samma gång vara det mest och det minst tacksamma man kan sysselsätta sig med. Det tar helt enkelt ett tag innan man förlikar sig med att vissa veckors arbete kan resultera i noll projektansökningar medan andra veckors arbete mycket väl kan resultera i ytterst tillfredsställande samarbetsavtal. Jag har också hjälpt till med medlemmars redan påbörjade projekt när det gäller ansökningshandlingar och återrapportering. Vid sidan av detta arbete har jag bistått med information om svenska socialförsäkringssystemet med anledning av en rapport om barns rättigheter i Azerbajdzjan. Jag vill dock poängtera att arbetsuppgifterna kan se helt annorlunda ut för en annan praktikant, det finns väldigt stort utrymme för egna idéer.

Yuva har endast en anställd som sysslar med övergripande administration på kontoret i centrala Baku. Övriga engagerade jobbar på ideell basis vilket även inbegriper organisationens två grundare och stöttepelare Pervana Mammadova och Rena Tahirova. När man som utomstående ser på Yuvas kapacitet i termer av personella förutsättningar stämmer det inte överrens med organisationens mycket gedigna CV. Även efter tre månader är det något utav ett mysterium för mig hur en organisation som kan se så anspråkslös ut sett till de egna resurserna kan ha åstadkommit/åstadkommer projekt som sträcker sig över landskapsgränser, nationsgränser, år och inte minst samhällets mest djupgrodda sociala normer. Detta är mycket beundransvärt och väcker enorm respekt för de engagerades förmågor och hårda arbete. Från en praktikants perspektiv bör det dock tas i beaktande att denna struktur innebär mycket självständigt arbete på kontoret.

Att leva i Baku har jag ofta upplevt som att stå i en forsande ström av intryck som aldrig tycks sina även om man ibland skulle önska. Kombinationen totalitär ledare, stora oljetillgångar, enorma rekonstrueringsprojekt, arbetande befolkning med genomsnittlig månadslön motsvarande två par dyra skor, generellt låg engelskakunskap, mycket explicita patriarkala samhällsnormer, lyxig strandpromenad och opålitlig el- och vattentillgång i hushållen är utmanande men som sådant såklart även otroligt intressant. Boende hjälpte Yuva till med att ordna och hyran ligger (efter finanskrisen) på svensk nivå om 3000 SEK i månaden.

Ur arbetsplatsperspektiv har det självständiga och ibland ensamma arbetet på kontoret varit det mest utmanande. Som alltid när man arbetar jobbar ensam är det ibland svårt att motivera sig själv att hela tiden gå vidare. Ytterligare ett ämne för frustration har naturligtvis även varit språket i alla dess aspekter. Att exempelvis förklara ansökningsförfaranden inom EU:s ungdomsprogram på engelska för någon som, förutom att vara extremt stressad, inte har vanan att lyssna på engelska talad utanför Azeriska skolan kräver både exceptionellt bra förberedelser och många djupandningar. (Alternativt, ambitiös intensivkurs i azeriska.)

För framtida praktikanter på Yuva skulle jag således rekommendera följande i reseapoteket (utan inbördes rangordning):
- mycket humor
- obegränsat tålamod
- stora mått flexibilitet
- många egna initiativ
- stor självständighet och en förmåga att berömma sig själv i arbetssituationen
- noll självständighet för övriga livet i kollektivistiska Azerbajdzjan
- uppriktigt intresse för feministiskt arbete
- intresse för politiska situationen i Azerbajdzjan

För egen del har praktiken varit en god, för att inte säga avgörande, investering i form av erfarenhet av bidragsförfarande och organisationsutveckling som jag känner mig väldigt glad och stolt över. Det har gett mig en insikt i svenskt utvecklingssamarbete i allmänhet och mottagarperspektivet i synnerhet. Det bör också påpekas att grunden för en övergripande positiv upplevelse på denna praktikplats bygger på genuint intresse för just freds- och utvecklingsfrågor ur feministiskt perspektiv. Vidare skulle kunskap i ryska eller azeriska underlätta integrationen med övriga medlemmar.

Det är min förhoppning att jag kommer finna något sätt att fortsätta arbeta med relaterade frågor i framtiden. Kanske även inom ramen för inkomstbringande arbete…

Karin Johansson

Aspirerande praktikanter eller andra intresserade är mycket välkomna att kontakta mig på karinjohansson_@hotmail.com.

I början av juni 2008 reste jag till Georgien, Tbilisi, för att göra praktik på en georgisk kvinnorättsorganisation vid namn Women’s Information Center (WIC) som är en samarbetsorganisation till den svenska organisationen Kvinna till Kvinna. Min praktik var tänkt att vara i två månader och jag skulle därmed återvända hem i början av augusti.
Efter att ha landat väldigt tidigt på morgonen i Tbilisi när det fortfarande var mörkt ute, fascinerades jag redan vid första anblick av landet. Jag var ivrig att undersöka minsta lilla bit av Georgien och lära känna denna, för mig nya, befolkning. Förutom den information som jag försökte hitta innan jag åkte hade jag inte någon som helst kunskap om landet. Jag har dock alltid varit en person som trott att man måste vara i ett land för att lära känna det.

Kvinna till Kvinnas chaufför mötte mig vid flygplatsen och lämnade mig vid den lägenhet som jag skulle bo i gratis under min praktik. Lägenheten hade ordnats av Kvinna till Kvinna. Efter att ha fått sova ut lite efter resan träffade jag en av de svenska kvinnorna som arbetar för Kvinna till Kvinna och som befann sig i Georgien. Jag fick all den information jag behövde från henne och jag fick även besöka min praktikplats och hälsa på mina kollegor för de närmsta två månaderna.
Kvinna till Kvinna är en organisation som arbetar för att stödja kvinnoorganisationer i konfliktområden. Som så många andra av deras samarbetsorganisationer arbetar Women’s Information Center med att informera och utbilda kvinnor och män om kvinnors mänskliga rättigheter. De vill motverka människohandel och våld mot kvinnor genom att sprida kunskap och erfarenheter av demokrati-, försonings- och fredsarbete. Women’s Information Centers mål är att förbättra kvinnors ekonomiska, politiska och sociala status. I ett land där problemet med våld mot kvinnor är enormt, men tabubelagt, är deras arbete en oerhört viktig faktor för förändring.
Till mina arbetsuppgifter hörde att skriva artiklar på engelska som rörde kvinnorätt inom olika områden. Så länge jag höll mig inom områden som var viktiga för Women’s Information Centers arbete, hade jag ganska fria tyglar när det kom till vad och hur jag skulle skriva, något som var skönt. Jag skrev bland annat om hur det påverkar barn och deras utveckling att växa upp med våld i hemmet samt om hur problemet med våld mot kvinnor ser ut. Efter att varit i Batumi, som ligger vid svarta havet och nära turkiska gränsen, fick jag de grundkunskaper som jag behövde för att skriva två artiklar om trafficking. Detta var aktuellt i och med att det förekommer trafficking över turkiska gränsen, vilket jag fick höra en del om efter att talat med lokalbefolkningen i Batumi.

Ibland tilldelades jag även uppgifter av min arbetsledare. Det kunde handla om att närvara vid ett arrangemang och sedan skriva om det eller så kunde det helt enkelt handla om att hon ville att jag skulle skriva om vissa specifika ämnen. På mitt ansvar låg den engelska portalen och det var min uppgift att skriva informationsartiklar som sedan lades upp på olika hemsidor. I och med att tillgången på böcker och bibliotek är begränsad i Georgien letade jag efter material på nätet som jag använde mig av. Det kunde till exempel handla om forskningsuppsatser och examensarbeten, något som var mycket användbart när tillgången till böcker och annat material var så bristfällig.

Under slutet av min praktik anordnade Women’s Information Center ett sommarkollo för barn från olika socialt utsatta grupper. Deltagarna var bland andra flyktingbarn och barn från barnhem runt om i Georgien, men även mer privilegierade barn. Under sommarkollot var barnen med på olika utflykter, aktiviteter av olika slag arrangerades och de deltog också i kurser i bl.a. engelska och journalistik. Det var min uppgift att hålla kurser i engelska med barnen. Barnen fick även besök av olika inspirerande människor som berättade om sitt arbete och sina erfarenheter. Sommarkollot var oerhört lyckat. Syftet var att skapa en trivsam miljö för barnen och att inspirera dem till att sträva efter kunskap och erfarenheter, något jag tror vart och ett av barnen tog med sig hem efter sommarkollot. Det kanske inte går att ändra ett barns hela livssituation, men ett fint minne av att ha upplevt något betydelsefullt med människor som visat omtanke och kärlek är något som varar hela livet. Sommarkollot känner jag fortfarande var en av de bästa upplevelserna med min praktik. Barnen lämnade spår i hjärtat och kommer för mig vara oförglömliga.

Det jag kände var väldigt givande under min praktik var att mina livserfarenheter kom till stor nytta. Jag må ha bott i Sverige sedan jag var ca 2 år gammal men jag är också uppvuxen i en annan kultur, den kurdiska kulturen. När jag träffade olika människor i Georgien som talade många olika språk såsom svenska, engelska, franska och även kurder som talade kurdiska kom mina språkkunskaper väl till pass. Jag fick också kunskap om att de flesta armenier i Georgien kan turkiska. På så sätt var det även en fördel att jag kan tala turkiska, om än med stark kurdisk brytning. I och med att jag hade chansen att se den georgiska sfären ur två olika kulturella perspektiv, fick jag ut mycket mer än jag hade tänkt mig av min praktik. Jag kunde se och jämföra en hel del likheter mellan den georgiska och kurdiska kulturen. Detta samtidigt som jag träffade kurder i Georgien som bott där i hela sina liv och vars farföräldrar invandrat. Genom att lära känna dem hade jag också förmånen att kunna jämföra likheter och skillnader mellan kurder i Sverige och kurder i Georgien.
En annan sak som jag tycker är den bästa med att ge sig ut på praktik utomlands är att du knyter värdefulla kontakter som du annars aldrig hade knutit. Du får även se praktiskt vad det är du lärt dig i livet och vad mer det finns som du skulle kunna lära dig och utvecklas inom. Att träffa människor som växt upp under andra omständigheter och därför tänker annorlunda och agerar på andra annat sätt än dig själv ger dig nya infallsvinklar. Visst, i början av praktiken är det osäkert och du är helt själv, kanske vet du inte vad du ska ta dig till. Men du kommer ganska snabbt in i det och snart så känns det som att du bott där i hela ditt liv.

När det började närma sig slutet av min praktik så bröt kriget ut mellan Ryssland och Georgien. Lite orolig var man även om man kände att man inte hade tid till att vara orolig. Samtidigt fick jag en chans som jag aldrig hade fått annars. Jag fick chansen att se ett land före och efter ett krig och jag fick vara med mitt i smeten. Istället för att sitta i ett europeiskt land och bara se det på nyheterna helt utan någon känslomässig anknytning, fick jag känna av krigets vibbar och uppleva hur ett krig utspelar sig. Kriget märktes av vart du än gick och spänningarna i befolkningen kändes av. Sista veckan av praktiken gick i stort sett ut på att endast titta på nyheterna och följa händelseförloppet. När de ryska trupperna började närma sig Tbilisi, där jag befann mig, fick vi ta oss till Armenien för att därifrån ta oss tillbaka till Sverige- lagom i tid med avslutad praktik.

Någon gång i framtiden kommer jag definitivt återvända till Georgien. Både för att se hur landet kommer att ha rustat upp sig efter kriget och för att lära känna både landet och människorna på nytt. Samtidigt som jag också skulle vilja se hur det gått för barnen från sommarkollot och hur de har det ställt. Den någorlunda billiga shoppingen och goda maten vid basarerna är nog också ganska efterlängtat att återvända tillbaka till.

Regionkontor, La Paz, El Salvador

I mars fick jag reda på av FUF att det fanns chans att få praktisera på CONFRAS, Confederación de Federaciones de la Reforma Agraria Salvadoreña. En organisation som arbetar med att stärka kooperativen i El Salvador på olika sätt. Projektet som jag deltog i, ”Construcción de Rentabilidad de la Reforma Agraria”, syftar till att hjälpa jordbrukarna, i en utav federationerna av kooperativ i CONFRAS, att bli vinstdrivande. Exakt vad jag skulle göra var rätt otydligt till en början. De första dagarna spenderade jag på huvudkontoret i San Salvador för att sätta mig in i CONFRAS arbete och det projekt som jag skulle bli en del av. I april hade jag fått reda på att jag skulle bo och jobba på landsbygden. När jag kom fick jag dock erbjudandet att bo med en kollega i en mindre stad, vilket var trevligt, men jag följde den ursprungliga planen att ta del av livet på landsbygden. Kollegorna i huvudstaden beskrev dock förhållanden som torftiga.

Var de då det? Efter fyra dagar i San Salvador åkte vi till arbetsplatsen och hemmet där jag skulle tillbringa tre månader. Kontoret som var basen för projektet var lokaliserat i provinsen La Paz. Där bedriver CONFRAS två verksamheter. Dels projektet och dels en trädgård/plantskola som bestod av en experimentverksamhet och försäljning av plantor, frön och gödsel till allmänheten.

När jag kom gav de mig en rundvandring bland odlingarna av bland annat bananer, guayava och kokospalmer. De förklarade hur de odlar och utmaningarna med de olika odlingssätten. Vad de förväntade sig av mig var att jag delvis skulle bidra med min praktiska odlingserfarenhet i Sverige. Till min räddning hade de mindre exotiska plantor som även finns i Sverige som jag har erfarenhet av.

Projektet finansieras av Kooperation utan gränser och ger kooperativisterna som deltar i projektet utsäde, gratis analys av jorden, ekologiskt gödsel och bearbetning av jorden. Utöver denna hjälp tillhandahöll två agronomer sin kunskap. På kontoret fanns även en person som var ansvarig för kooperativens organisativa utveckling och en annan som var ansvarig for försäljnings- och experimentverksamheten. Tillsammans med katter, hundar och höns delade vi kontor.

Precis som projektet var uppdelat i två delar; en produktions- och en organisationsdel bestämde jag mig for att göra två projekt. Dels ett projekt som möjliggör minskade utgifter för fröer och ger en ökad självständighet gentemot fröproducenter och ett annat projekt som tillåter mätningar av nivån av kooperativism i kooperativen. Att jag var på landsbygden var en förutsättning for att genomföra båda dessa projekt.

Något som jag inte hade räknat in i min projektplanering var den exotiska miljöns inverkan på min mage. Under en av sjukdomsperioderna var jag i San Salvador och när jag kände mig någorlunda bra kunde jobba på huvudkontoret. Resultatet av stadsvistelsen blev ett ytterligare projekt med mer teoretiskt perspektiv gällande hur småbrukarna i El Salvador kan se den livsmedelsekonomiska krisen som en mojlighet.

Efter ca två veckors sjukdom återvände jag till landsbygden; då hade tomatplantorna växt, några hundar försvunnit och kycklingarna blivit av med sina fjun. Kooperativen som jag skulle intervjua fanns kvar i stort sätt samma skick som när jag hade lämnat dem. Intervjuerna ingick i mitt projekt att skapa ett sätt att utvärdera kooperativen. Modellen om hur jag skulle gå tillväga hade jag utarbetat i San Salvador. Att det inte fanns internet på landet var ett hinder att göra allt på landet.

Modellen utgick ifrån ICA:s (International Cooperativism Alliance) definition av kooperativism och vad för principer som bör följas i ett kooperativ. Utifrån dessa principer skapade jag en idealmodell av ett kooperativ och formulerade frågor som jag ställde direkt till kooperativisterna för att se hur principerna uppfylls och hur långt ifrån idealmodellen kooperativen befinner sig och vad dessa avvikelser består av.

När jag kom till El Salvador i början av juni frågade mina medarbetare vad jag hade för erfarenheter av kooperativ och vad jag tyckte om arbetsformen. De trodde nog att jag hade jobbat for Kooperation utan gränser. Mitt jobb blev därför i början att sätta mig in i kooperatismens grunder och hur de fungerar. Mina intervjuer blev en tillämpning av det jag hade lärt mig om principerna. Att idealkooperativet stod långt ifrån verkligheten var intressant att se. En fråga som jag ställde handlade om sexuell tolerans, som ingår i den första principen. Svaren från männen i kooperativen var ogenerat intoleranta. Distansen mellan idealkooperativet och kooperativen i verkligheten var alltså stort i detta avseende.

Undersökningen blev inte perfekt; ett skevt och litet urval och språkförbistring är några exempel som gör att undersökningen inte är helt representativ för alla kooperativ i federationen. Dessa problem har jag formulerat och min forhoppning är att undersökningen kan bli ett första steg till en bättre utvärdering som tekniker eller praktikanter kan använda sig av i fortsättningen, för att kunna bedöma framsteg i kooperativ och möjliggöra jämförelser mellan kooperativ.

Det andra arbetet jag gjorde var praktiskt. I projektet som Kooperation utan gränser finansierar finns en strävan att jordbrukarna ska bli relativt självständiga gentemot företag som säljer insatsmedel. De arbetar även med att främja användningen av att använda inhemska fröer som inte kräver konstgödsel. Min kunskap från Sverige om hur man kan använda tomatskott for att utveckla nya plantor var därför något som jordbrukarna i framtiden kan ha nytta av. Vi gjorde detta försök på plats för att se om det fungerade och för att analysera två olika variabler. Det gick väldigt bra.

Den 22 augusti presenterade jag mina arbeten; mätningen av kooperativism i kooperativen, tomatexperimentet och arbetet om El Salvador i den livsmedelsekonomiska krisen för VD:n, vice presidenten i organisationen, en koordinator och en president emeritus. De var nöjda men bad mig gå igenom arbetena tillsammans med en medarbetare för att förbättra språket så att de skulle kunna tillgodogöra sig materialet bättre. Det som återstod av min vistelse vid redovisningen var dock bara en helg, vilket innebar att det inte gick att revidera innan hemfärden.

Om två timmar ska jag påbörja min hemresa till Sverige. Jag ska bli skjutsad av organisationen. Från början till slut har CONFRAS tagit väldigt väl hand om mig. Från att de hämtade mig på flygplatsen till att de förklarade lokala ord som jag hade svårt att förstå, som till exempel zipote/zipota (kille/tjej).

Tre månader gick fort och att två till tre veckor gick åt till att återhämta sig efter diverse parasiter gjorde tiden ännu knappare. När jag kom till El Salvador i början av juni sa alla att tre månader är kort tid. Jag tyckte det var lagom, men insåg till slut vad de menade. Det kan dock vara tänkvärt för framtida praktikanter att ta med i beräkningen att lite tid ”försvinner”.

Praktiken gav mig möjligheter att följa pengar från svenskar till en svensk hjälp –till-självhjälporganisation (Kooperation utan gränser i Sverige) till deras motsvarighet i El Salvador (Kooperation utan granser i El Salvador) till mottagarorganisationen (CONFRAS) till projektet (Construcción de Rentabilidad de la Reforma Agraria) till jordbrukarna som det kom till del. Att få komma i kontakt med slutpersonen av denna kedja var väldigt viktigt för mig. Jag ville se omvandlingen av pengar till förbättrade livsvillkor.

Jag bodde under min vistelse i landet tillsammans med en kooperativist, om jag bortser från veckorna i San Salvador. Det var en erfarenhet som jag inte skulle vilja byta ut. Vi ssa saker var svåra att leva med, som till exempel hur de behandlar barn och husdjur. De jag bodde med jobbade inte med jordbruk utan hade sålt sitt land och skickat sina söner till USA och levde på pengar som de skickade hem. För att svara på frågan som jag ställde i början om huruvida det var fattigt: I familjen jag bodde hade vi mat att äta varje dag, rena kläder, en slang med vatten och ett stabilt hus som gick att låsa. (Dock skulle man inte låsa alla lås i fall att det skulle bli en jordbävning.)

Jag är väldigt glad över min praktik. Jag har fått massor fina erfarenheter och vänner som jag inte skulle vilja vara utan.

Jag praktiserade under tre månader (oktober 2007 – januari 2008) vid Asienavdelningen på FIDH, den Internationella Federationen för Mäskliga Rättigheter (Fédération Internationale des ligues des Droits de l’Homme) i Paris.

FIDH grundades 1922 och är den äldsta internationella mänskliga rättighetsorganisationen. FIDH är en federation av 155 nationella organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter över hela världen. Organisationen är helt obunden från politisk ideologi eller religion och dess motto är ”Alla rättigheter för alla”. Detta betyder att FIDH strävar efter universell efterlevnad av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. De generella riktlinjerna för FIDH:s arbete dras av det beslutande organet, det internationella rådet, som möts tre gånger per år. Det praktiska arbetet sköts dock av sekretariatet. FIDH:s huvudkontor ligger i Paris (17, Passage de la Main d’Or, 75011) men organisationens sekretariat har även personal strategiskt utplacerad i Genève, Bryssel, New York, Kairo och Nairobi. På högkvarteret arbetar omkring 30 personer och arbetet där är uppdelat dels efter geografiska områden, Afrika, Asien, Mellanöstern o.s.v. och dels efter tematiska områden liksom kvinnors rättigheter, globalisering och dödsstraff. FIDH:s arbete finansieras med medlemsavgifter, privata donationer samt bidrag från olika institutioner som t.ex. svenska SIDA.

Arbetet på FIDH går ut på att uppmärksamma, utbilda om och utreda brott mot de mänskliga rättigheterna och all verksamhet sker i tät samverkan med de nationella medlemsorganisationerna. Tack vare dessa kan FIDH övervaka situationen i nästan hela världen. Brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas genom exempelvis pressutskick, öppna brev till makthavare samt rapporter. FIDH utövar även regelbundet lobbyingarbete vid mellanstatliga organisationer som FN, EU och OSSE. Utredningsarbetet genomförs av internationella delegationer som ute i fält genomför noggranna undersökningar.

Min praktik genomfördes inom sekretariatet, på Asienavdelningen som består av två personer. Att det blev just Asienavdelningen var helt och hållet en slump eftersom jag kontaktade FIDH innan jag fått svar på min ansökan, då jag tillfälligt befann mig i Paris. De var alltså inte alls förberedda på min ankomst och jag hamnade då på den avdelning som behövde någon mest akut. Att vara på denna avdelning visade sig dock vara mycket intressant under denna period då situationen i t.ex. Burma, Pakistan och Kina var mycket turbulent. Jag delade kontor med tre andra praktikanter och hade tillgång till den tekniska utrustning jag behövde. Arbetstiderna var i stort sett 9:30 till 18:20 med en timmes paus mitt på dagen. Samtliga praktikanter erhöll matkuponger till ett värde av 8 Euro/dag samt kollektivtrafikskort, något som var välbehövt eftersom livet i Paris är dyrt. Stämningen var god, t.ex. så arbetade de flesta med kontorsdörren ständigt öppen vilket kan tyckas vara en detalj men var något som jag verkligen uppskattade. Jag blev också regelbundet medbjuden på sociala aktiviteter utanför arbetsmiljön.

Vad gäller mina arbetsuppgifter så var de mycket varierade och bestod i allt från ren forskning till administrativa uppdrag som att ringa telefonsamtal eller åka som bud med viktiga dokument. Något jag upplevde som mycket positivt var att jag fick arbeta dels med enskilda fall, personer eller grupper som blivit utsatta för brott mot sina grundläggande fri- och rättigheter, men också med uppgifter kopplade till globala politiska sammanhang. Exempel på mina uppgifter var att skriva artiklar, pressutskick, faktadokument, öppna brev för lobbyingsyfte, förbereda en mängd utlandsuppdrag d.v.s. sammanställa bakgrundsinformation, skriva villkor och mandat, boka möten, hotell o.s.v. Jag hjälpte även till vid presskonferenser samt hade viss personlig kontakt med media, deltog i ett stort antal möten med offer för brott mot de mänskliga rättigheterna, möten med andra NGO:s samt med myndigheter från olika länder. Jag fick även förtroendet att ensam representera FIDH vid ett par möten. Jag verifierade information med andra NGOs eller direkt med offer för brott mot de mänskliga rättigheterna, översatte dokument från franska till engelska och tvärtom samt redigerade rapporter.

FIDH är en juridisk organisation och de flesta anställda är därför jurister. Själv har jag en Pol. Mag. examen med inriktning internationella relationer/freds och konfliktforskning. Jag har aldrig läst internationell juridik mer än på en väldigt ytlig nivå och saknade därför vissa kunskaper som skulle ha förenklat arbetet, speciellt i början innan jag var insatt i FIDH:s arbete. Jag hade inte insett innan jag började min praktik att mänskliga rättigheter handlar mycket mer om juridik än om internationella relationer även om det naturligtvis finns en stor politisk dimension i det. Mina två handledare var emellertid medvetna om min brist på konkret erfarenhet inom området då de valde mig och därför hade jag inga direkta komplex för mina stundtals bristande kunskaper. Naturligtvis har de kunskaper i internationella relationer som mina studier givit mig tjänat för att placera in FIDH:s verksamhet i sitt internationella sammanhang. För övrigt var jag också nöjd över att vara bekant med, samt ha vana att forska omkring och analysera, skeenden i enskilda länder samt i internationella organisationer eftersom förståelsen av detta var grundläggande för mitt arbete.

Vad gäller språkkunskaper så krävdes det mycket goda kunskaper i både talad och skriven engelska och franska. Min franska var på en god nivå då jag läst detta i skolan samt tidigare spenderat ett och ett halvt år i Frankrike då jag både studerat franska samt arbetat och praktiserat på språket. Det mesta av arbetet på Asienavdelningen gjordes på engelska men jag fick regelbundet uppgifter på franska såsom att skriva pressutskick, telefonera och mejla samt översätta dokument. Jag förmodar att arbetet inom t.ex. Afrikaavdelningen till ännu större grad genomförs på franska i och med de många än idag fransktalande f.d. kolonierna som finns där, situationen är ju annorlunda i Asien. För övrigt så är det talade arbetsspråket på kontoret i princip uteslutande franska. Därför rekommenderar jag endast personer med mycket goda kunskaper i franska att praktisera på FIDH.

Variationen i mina arbetsuppgifter gjorde att jag lärde mig väldigt mycket under min trots allt relativt korta praktikperiod. Naturligtvis har jag fått fördjupade kunskaper om mänskliga rättigheter samt hur man kan arbeta för dessa men även om den socio-politiska situationen i en mängd enskilda länder, inte enbart i Asien, samt hur en internationell icke-statlig organisation fungerar. Jag hade även privilegiet att få arbeta med kompetenta personer samt att träffa, och samarbeta med människor från mycket olika bakgrunder, allt ifrån politiska flyktingar som förlorat allt till toppdiplomater och en mottagare av Nobels fredspris.

Jag hade två handledare varav den ena var lätt att arbeta med medan den andra var något svårare. Denna sistnämnda person, som var den som jag arbetade med mest, var relativt opedagogisk och gav oklara instruktioner. Till saken hör också att FIDH ofta arbetar med akuta situationer och dessa två faktorer sammantaget gjorde att jag aldrig riktigt fick förklarat något sammanhang eller kontext till det jag ombads att göra. Det var upp till mig att själv lyckas sätta mig in i situationen och uppgiften så gott jag kunde på den korta tid jag oftast hade på mig att t.ex. skriva en text eller kontakta en person. Oftast gick detta dock bra. Jag vill också tillägga att de andra praktikanternas handledare inte alls arbetade på samma sätt även om samtliga anställda för det mesta hade en tung arbetsbörda.

Sammanfattningsvis så kan jag starkt rekommendera alla med intresse för mänskliga rättigheter samt god kunskap i franska en praktik vid FIDH. Jag kommer därifrån berikad med ny kunskap, nya vänner och nya erfarenheter.

FECANM (Federación de Cooperativas Agropecuarias del Norte de Morazán) är en federation för 13 jordbrukskooperativ i regionen Norra Morazan i El Salvador. FECANM artbetar för bättre samarbete och organisering av kooperativen och hjälper till med fortbildning och ekonomiskt stöd inom olika jordbruks- och produktionsområden. FECANM utför dessutom ett viktigt arbete med kvinnor i regionen och även med ungdomsgrupper. Arbetet med och för kvinnor var vad jag fick i uppgift att genomföra en studie av. Det var ett otroligt spännande arbete där jag konfronterades med otaliga aspekter vad gäller kvinnors kulturella, ekonomiska och sociala verklighet i El Salvador. Det gav mig en inblick i utmaningen i, och vikten av, att arbeta för att förbättra dessa kvinnors situation.

Jag baserade studien främst på intervjuer med FECANMs personal, samt på samtal och observationer under möten och utbildningar med kvinnokommittéerna. Då jag även inkluderade den allmänna situationen för kvinnor i El Salvador i min studie använde jag också Internet som grund för mitt forskningsarbete och oundvikligen använde jag även lärdomar från vardagslivet i Norra Morazán i min rapport. De instruktioner jag fick av min handledare var få, vilket öppnade för mycket eget initiativtagande och ansvar.

FECANM och dess projekt finansieras till största delen av Kooperation Utan Gränser, som har lokalkontor i San Salvador och även finansierar andra kooperativa organisationer och verksamheter i landet, såsom CONFRAS. Det var för övrigt genom Kooperation Utan Gränser som FUF förmedlade praktikplatsen till FECANM.

Kollegorna var vänliga och välkomnande. De var dessutom otroligt intressanta människor att arbeta med då deras uppväxt, kultur och vardag skiljde sig så markant från min egen. Inbördeskriget i El Salvador varade från 1980-1992 och gerillarörelsen hade sitt högsäte i bergen i Norra Morazán. Många av mina kollegor var aktiva i gerillarörelsen, även kvinnorna, medan andra spenderade många år i flyktingläger i Honduras eller Nicaragua. Det var svårt att förstå att ett inbördeskrig pågått i landet enbart 20 år tidigare.

Trots att jag spenderade mycket tid på kontoret framför datorn så fick jag möjlighet att medverka vid flertalet olika möten, utbildningar och utflykter. Förutom möten med kvinnokommittéer, kooperativmedlemmar och andra samarbetsorganisationer besökte jag macadamiaodlingar, majsodlingar och biodlingar och fick följa med på arbetsresor till andra städer och byar. Jag fick även se hur några av kvinnokommittéernas ekonomiska projekt fungerade, såsom batikfärgning, hönsuppfödning, schampoförsäljning och matservering.

Kontakten med FECANM före avresa var mycket knapp och jag reste med en endast tre rader lång beskrivning av mina kommande arbetsuppgifter, samt en bekräftelse på att jag var välkommen de datum jag hade föreslagit. Jag gav mig alltså iväg utan att veta var jag skulle bo och var och hur jag skulle arbeta. Jag hade lusläst allt jag kunde komma över på FECANMs hemsida, läst på om den allmänna situationen för kvinnor i landet och gjort mig vän med min Lonely Planet. Det var kort sagt en spännande resa dit. Väl framme gick allt någorlunda smidigt och efter ett par dagars rekognosering av omgivningarna och arbetsplatsen flyttade jag in hos min kollega Mabel.

Regnet öste ner, fåglarna kvittrade och herrelösa hundar vaktade utedassen. Jag bodde hos Mabel och hennes barn och systerbarn och lärde mig sålunda mycket om den salvadorianska vardagen. Det var alltid mycket liv och rörelse i det lilla huset och om morgnarna väcktes man av skrik & skratt, radio & TV, men framförallt av ljudet från tuppar, hundar och grisar. Jag vande mig snabbt vid tortillas, bönor, ägg, ris och nationalrätten pupusas. Min mage vande sig inte lika snabbt. För mycket olja och för lite fiber, varav det sistnämnda gick att åtgärda genom att ladda upp med müsli och fiberkakor. Förbered med vaccinationer, däribland Dukoral mot magåkommor, och ta med ett litet personligt apotek är min rekommendation. Även ett litet personligt bibliotek bör medtagas for den som läser, då det i allmänhet är svårt att få tag på böcker, framförallt böcker på engelska.

El Salvador är ett otroligt vackert land. Naturen är storslagen och städerna sprudlar av aktivitet. Men situationen i landet karaktäriseras också starkt av fattigdom, machokultur eller den patriarkala samhällsstrukturen och en osäkerhet både vad gäller trafik och ett utbrett våld. Som svensk, kvinna och feminist var machokulturen och våldssituationen väldigt påfrestande, trots att ingetdera drabbade mig personligen.

Jag har lärt mig om livet på landsbygden i El Salvador, om situationen för kvinnor och om arbetet som görs för att förbättra denna situation. Jag har även breddat mina kunskaper om Latinamerika och förbättrat min spanska. Framförallt har praktiktiden fått mig att ännu bättre se sambanden mellan olika samhällssfärer och mellan olika regioner, inte minst om El Salvadors komplicerade förhållande till USA. Med mig hem tog jag en växande nyfikenhet på kultur, politik, ekonomi, identitet och samhällsstrukturer i Centralamerika. Mina erfarenheter och lärdomar från El Salvador kommer troligen att vara med och påverka mina framtida personliga och professionella val och möjligheter.

Avslutningsvis vill jag starkt rekommendera alla som ar intresserade av att lära sig mer om El Salvador, Centralamerika eller om jordbrukskooperativ, hållbar odling eller arbete med och för kvinnor att praktisera på FECANM eller någon annan av Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisationer i landet. Dessutom vill jag definitivt rekommendera en längre vistelse än två månader. Dels för att det tar en månad bara att förstå var man har hamnat men framförallt för att det är både spännande och trivsamt.

Hör gärna av er om ni vill prata om FECANM, El Salvador eller Latinamerika. Jag har även praktiserat i Mexico City ett halvår och är nu på väg till Nicaragua för att arbeta med jordbruksrörelsen ATC under fem månader.

Med vänliga hälsningar,
Marie Sjöberg

marie.ingela.sjoberg@gmail.com

Influensa. Jag kan inte prata. Sover konstant. Panik, jag kommer inte hinna tillfriskna tills jag ska åka till Skottland. Börjar praktiken med ett ursäktande email: ”I’m not feeling well. Can I come later?” Proffsigt, Ylva!

Friskare och med kartan i hand tar jag mig så till kontoret. Möter en svenska i korridoren och förvånas. Introduceras till alla på kontoret, (som om man skulle komma ihåg alla de namnen dagen efter.) Vältajmad som jag var kom jag lagom till firandet av den skottska poeten Robert Burns och till första lunchen serverades haggis. Som tur var fanns även med en vegetarisk variant. Ännu en gång förvånas jag över att hamna bredvid en svenska. Inte förrän nu förstod jag bredden av FUFs utbyten med Mercy Corps.

Mercy Corps är en förhållandevis stor organisation med arbete i över 35 länder. Det största kontoret ligger i Portland, men Edinburgh är huvudkontoret för organisationens Europeiska verksamhet. Min praktik kom att vara i ”fundraising” kontoret. Inom detta departement arbetas det som namnet avslöjar med pengainsamlande, men även med all mediakontakt. För mig var båda dessa områden förhållandevis nya, vilket jag i sig inte ser som något negativt utan snarare utvecklande, då alla saker är nya saker och därför också potentiella lärotillfällen.

Vad som kom att bli mitt största projekt förklarades för mig förhållandevis fort, och redan första dagen var jag igång med att skriva press releaser. Vad min huvuduppgift bestod av var nämligen att marknadsföra Mercy Corps genom att skriva pressreleaser om folk som ska delta i våra ”event”. Vad är då våra “event”? Jo, det är tävlingar och utmaningar av olika slag som anordnas av olika företag, men där vi står som ”beneficiary charity”. Med andra ord, i dessa tävlingar måste alla deltagare samla pengar till en välgörenhetsorganisation, och denna organisation är vi! Eventen består av ”the Mongol Rally”, ett bilrally mellan London och Mongoliet, ”the Rickshaw Run”, ett race med tuc-tuc mellan norra och södra Indien och ”Artimus Great Kindrchit Quadrathlon”, en fyrkampstävling uppe i det skottska höglandet. Min del i det hela var således att få in historier i pressen om de olika lagen som deltar för att den vägen göra reklam för Mercy Corps. Det låter som en otrolig omväg, och det är det ju till viss del också, men för en organisation som Mercy Corps, som inte är speciellt välkänd i Storbritannien så tror jag att detta är ett förhållandevis bra sätt att marknadsföra sitt namn. Mitt arbete gick således ut på att när deltagare visade intresse för oss att hjälpa dem med media, skriva en story om ”laget”, ta reda på media i deras hemkommun, ringa journalister och försöka få in storyn någonstans. Till en början trodde jag detta skulle vara en oerhört svår uppgift eftersom jag inte själv skulle välja att varken skriva eller läsa om en sådan nyhet, men det visade sig finnas ett enormt intresse för denna galenskap.

Eftersom jag inte tidigare arbetat med press så var hela denna uppgift något jag kunde lära mig mycket av. Mest av allt har dock lärdomen varit att våga. Våga, trots nervositet för att personen på andra sidan luren ska ha en oförståelig accent, eller nervositet för att jag inte ska kunna svara på alla frågor, så har jag tvingats ta luren och ta mig igenom det. Jag har förvånats över mitt mod.

Gällande Mongol Rallyt har jag också fått göra det allra mest basic sakerna så som att göra i ordning paket med t-shirtar etc. för att skicka till de olika lagen. Men när det arbetet har blandats med övriga uppgifter har detta inte gjort mig något.

Till en början arbetade jag även med rent administrativt arbete så som att registrera inbetalningar som kom till organisationen. Detta var dock förhållandevis enformigt och tråkigt, men den korta tid jag arbetade med det kan ju också ses som en lärdom av hur det fungerar rent praktiskt med fundraising.

Vad som mer och mer har tagit över min arbetstid har varit det event som jag tidigare nämnde, nämligen ”Artimis Great Kindrochit Quadrathlon”. Detta event är organiserat av ett äventyrsföretag, sponsras av ett investentbolag, Artimis, och samlar pengar till Mercy Corps. Vi är en sk. beneficiary charity. Men vi är även med och planerar och genomför eventet. Eftersom det förhållandevis tidigt bestämdes att jag skulle bli kvar på Mercy Corps över sommaren som sk Events Coordinator fick jag ett förhållandevis stort ansvar gällande planeringen av detta eventet. Mitt arbete var här att skaffa fram sponsorer, dvs företag som tillverkar allt mellan sportdrycker till kläder att sponsra våra 220 deltagare. Jag skulle även skaffa fram alla funktionärer till eventet. Detta är ett arbete jag fortfarande är mitt uppe i. Denna del har kanske varit den mest utmanande delen av min praktik eftersom det involverar att sälja in sig, marknadsföra, och inspirera. Att vi även samarbetar med två andra parter för samordnandet har varit lärorikt, eftersom förhållandevis olika ”kulturer” finns på de olika kontoren, och man har helt enkelt tvingats till anpassning.

Alltid när man är i ett annat land än uppväxtlandet reagerar man väl över kultur och kulturskillnader. Men kanske ännu mer om man arbetar inom landet. För mig har denna vistelse varit otroligt givande just eftersom jag har arbetat här och den vägen inte kunnat komma ”undan” kulturen och systemet eftersom det infiltreras i hela arbetslivet. Vad jag reagerade över först av allt var självklart klädkoden. Jag hade terminen innan praktiserat på en NGO i Sverige där man kunde komma till jobbet i stort sett precis vad man ville, men här kändes det genast som att klädkoden var något man inte struntade i. Att ha ett par högklackade skor under skrivbordet som kan användas så fort det kommer besök för att man då inte kan använda vanliga skor kändes avlägset till en början, men allt tycks kunna bli normalt bara man utsätts för det tillräckligt länge. Trots detta vet jag att Mercy Corps är ett oerhört avslappnat kontor jämfört med de flesta i Storbritannien.

En annan sak som påminde mig om kulturskillnader var hierarkin. Att behöva fråga chefen om lov för saker som jag själv bättre kan fatta beslut om är inget man är van vid från Sverige, men måste helt enkelt bli en del av rutinerna här.

Stämningen i stort på Mercy Corps är oerhört bra. Dock finns problem mellan några få personer på organisationen, vilket sorgligt nog det sällan pratas om och därför heller aldrig reds ut. Jag är en person som gärna sätter ord på känslor och reder ut situationer, men jag har känt ett behov av att anpassa mig eftersom ingen annan lyft på locket till den kokande grytan. Detta beteende av tystnad tycker jag ofta leder till skvallerprat, och så är väl tyvärr fallet även denna gång. Men som sagt stämningen i stort är bra, det är bara några få undantag. Dessa undantag har dock varit nära mig i min arbetssituation, varför jag också finner anledning att nämna det.

Gällande boende hade jag tur. Jag lyckade genom den eminenta hemsidan gumtree hitta boende redan innan jag kom till stan, vilket var en oerhörd lättnad. Genom att svara på annonsen ”vegetarian cat-lover wanted” lyckades jag övertyga rumsägarinnan att jag var den bästa hyresgästen. Hyrorna är höga men lägenheterna förhållandevis fina.

Mottagandet på Mercy Corps är inget jag kan klaga på. Dock är organisationen förhållandevis stor och vana att ha volontärer som kommer och går, vilket gör att den enskildes betydelse inte känns så stor. Dock är de flesta oerhört varma och rara människor så efter de första veckorna tycker jag ändå den värsta volontärkänslan var borta.

Så tre månader och många lärdomar senare sitter jag fortsatt här vid min ’desk’ på Mercy Corps. Det har varit en bra period. Jag är mycket glad att jag åkte.

Organisationen: Mercy Corps är en stor biståndsorganisation med huvudkvarter i Portland, Edinburgh och Hong Kong. Organisationen i helhet har nästan 3,400 anställda över hela världen, med majoriteten av dem anställda i fältet. Mercy Corps hanterar projekt i c:a 40 utvecklingsländer inklusive; Afghanistan, Indien, Iran, Irak, Kazakstan, Kyrgyzstan, Pakistan, Sri Lanka, Tajikistan, Uzbekistan, Bosnien and Hercegovina, Kosovo, Serbien, Azerbaijan, Georgia, Jordan, Libanon, West Bank, China, Indonesien, Mongoliet, North Korea, Öst-Timor, Eritrea, Etiopien, Liberia, Niger, Somalia, Sudan, Uganda, Zimbabwe, Colombia, Guatemala och Honduras. Sedan 1979 har Mercy Corps förmedlat över 600 miljoner pund till förmån för folk i 94 länder och på detta sätt hjälpt över 14 miljoner människor. Deras projekt spänner över ett vitt område och inkluderar katastrofhjälp, konfliktlösning, fattigdomsbekämpning, HIV/AIDS arbete och arbete med klimatförändring.

Mercy Corps huvudkvarter arbetar som en mellanhand mellan de olika bidragsgivarna och fältet. Organisationen mottar förvisso en viss del pengar genom insamlingar men den stora majoriteten av pengarna kommer från stora institutionella bidragsgivare som EU, USAID eller Sida. Fältkontoren över hela världen måste därför skicka in väldigt många ansökningar om bidrag varje år, och konkurrensen om bidragen är relativt hård. Projekten är ledda av fältkontoren och huvudansvaret för programavdelningen på högkvarteren är att se till att ansökningarna och rapporterna som skickas till bidragsgivarna från fältet är av en god kvalité och att se till att allt flyter på som det ska. Programavdelningen har också mer strategiska mål så som att öka bidragen från givarna, se till att organisationen har en välbalanserad portfölj med bidrag från många olika bidragsgivare och se till att kostnader för huvudkontoren täcks.

Mercy Corps Scotland hanterar alla bidrag från europeiska regeringar och andra europeiska bidragsgivare. Detta är en viktig uppgift eftersom den Europeiska Kommissionen idag är världens största givare av biståndspengar. Kontoret består av en finansavdelning, en programavdelning och en insamlings avdelning (fundraising). Idag har de c:a 25 personer anställda där och dessutom alltid minst tre stycken praktikanter som hjälper till. Programkontoret består av en programchef, en operationsassistent och fem programofficerare som hanterar de olika projekten tillsammans med finansavdelningen.

Vad jag har gjort: Jag arbetade I programavdelningen och min arbetstitel var “operations assistent”. Sammanfattningsvis så jobbade jag och en annan praktikant med att hjälpa de fem programofficerarna i deras arbete. Detta inkluderande många olika uppgifter såsom:
- Att genomföra Internetforskning och annan forskning om nya potentiella bidragsgivare.
- Att regelbundet leta efter uppmaningar till bidragsansökningar på Europeiska Kommissionens hemsida och Storbritanniens biståndsenhets hemsida.
- Uppdatera och rationalisera Mercy Corps Grant Tracker, ett internationellt system de använder för att hålla koll på bidragsansökningar som väntar på svar, projekt som håller på att genomföras och projekt som redan är avslutade.
- Hjälpa till med utvecklingen av nya bidragsansökningar tillsammans med programofficerarna.
- Hjälpa till med rapportskrivingen till bidragsgivare.
- Generellt administrativt arbete såsom att boka möten, skriva ut dokument, arkivering och kopiering.
- Att skriva ett 20 sidor lång arbete om klimat förändring diskuterandes hur Mercy Corps jobbar mot klimatförändring och andra möjligheter för hur de kan jobba med det.
- Andra uppgifter som programofficerarna behövde hjälp med.

Vad jag känner att jag har lärt mig:
- Projekthantering. Jag har fått en större förståelse för de olika komponenterna i en lyckad projekthantering.
- Administrativa färdigheter. Jag har ökad min kunskap av Microsoft Word, Microsoft Excel, Email och PDF hantering.
- Arbetsmiljö. Jag har varit del av ett arbetslag och lärt mig mer om hur man på bästa sätt samarbetar med andra människor för att få ett lyckat resultat.
- Internationell arbetsmiljö. Jag har arbetat med människor över hela världen från olika sammanhang.
- Att ibland arbeta under press.
- Internationellt biståndsarbete. Jag har fått en ökad förståelse för hur västvärlden och speciellt EU arbetar med utvecklingshjälp och hur de olika processerna i detta arbete går till.
- Biståndsorganisationer. Jag har lärt mig mycket om hur en biståndsorganisation funderar och hur de utför sitt arbete på alla olika nivåer inom organisationen.
- Bidragsgivare. Jag har fått se hur olika bidragsgivare hanterar sitt bidragsgivande. Speciellt har jag fått en stor inblick i hur Europeiska Kommissionen sköter sitt bistånd.
- Internationellt biståndsarbete. Jag har lärt mig mycket om hur projekt i utvecklingsländer utförs och hur de kan se ut.
- Generell kunskap. Jag har ökad min kunskap av internationellt utvecklingsarbete och fått större kunskap om hur utvecklingsarbete går till rent praktiskt.

Personliga kommentarer och tips till framtida praktikanter: Jag har fått ett väldigt stort utbyte av min praktik på Mercy Corps. Kontoret i Edinburgh är ett väldigt trevligt kontor och jag alla är väldigt hjälpsamma. Jag fick en bra introduktion om vad jag förväntades göra medan jag var där och fick sedan ett ständigt stöd i mitt arbete och kände aldrig att jag blev lämnad vind för våg eller att jag inte fick hjälp med arbetsuppgifter som jag inte kunde lösa. Arbetsuppgifterna var varierande och jag känner att jag har lärt mig mycket samtidigt som jag också känner att jag kunde hjälpa till med mycket. Självklart var inte alla arbetsuppgifter jättespännande men även om det bara var administrativa arbetsuppgifter ibland kändes det fortfarande viktigt. Dessutom jobbade man mestadels av tiden med intressanta arbetsuppgifter som kändes utmanade. Ett tips till framtida praktikanter som gör sin praktikplats inom Pol Mag. programmet eller liknande är att ni av universitetet förväntas lämna in en rapport av typ C-uppsats nivå som ni ska göra på er praktikplats. Därför kan det vara bra att redan i början av praktiken diskutera med Mercy Corps om det finns någon sorts rapport som de skulle ha nytta av att du skrev medan du var där, ett slags lite längre forskning av något slag. Förutom det finns det inte så mycket tips jag kan ge eftersom jag kände att de hjälpte en med allt man behövde där och hjälpte en att utföra sin praktikperiod på bästa möjliga sätt. Jag kan verkligen rekommendera en praktikperiod på Mercy Corps, något som jag känner var både intressant och spännande och som jag känner att jag har lärt mig mycket igenom. Jag tror att det kan vara speciellt lärorikt för dem som känner att de kanske vill jobba med någon form av biståndsarbete i fortsättingen.

Regionkontor, Harare, Zimbabwe

I början av februari 2007 reste jag till Harare, Zimbabwe för att göra en praktik på Kooperation Utan Gränsers regionkontor för södra Afrika. Kooperation Utan Gränser är en biståndsorganisation som bildades av den svenska kooperationen och som jobbar med långsiktiga utvecklingssamarbeten och hjälp till självhjälp. Dom arbetar för att skapa verktyg för människor att själva ta sig ut ur fattigdomen.

Jag anlände till Harare, Zimbabwes huvudstad tidigt på morgonen den 7 februari 2007. Jag hade fått veta att Kooperation Utan Gränser skulle se till att någon kom och hämtade mig på flygplatsen. Jag blev mycket välbemött och man hade sett till att boka in mig på ett hotell som låg i närheten av kontoret. Där bodde jag fram till att vi hittat något mer permanent boende. Redan innan min ankomst till Harare hade jag och Anna som arbetar som regionchef i Harare haft en hel del korrespondens och jag hade fått förslag på olika projekt som jag hade möjlighet att jobba med under min praktik. Under mina studier har jag haft speciellt fokus på regionala och internationella handelsfrågor för länderna i södra Afrika så jag fastnade för förslaget att arbeta med SACAU – The Southern African Confederation of Agricultural Unions. SACAU är en av många partnerorganisationer till Kooperation Utan Gränser och dem strävar efter att uppnå ett regionalt samarbete mellan bondeorganisationer i regionen. SACAU har sitt huvudkontor i Sydafrika, men en av deras anställda arbetar från Kooperation Utan Gränsers kontor i Harare så jag hade bestämt att jag också skulle jobba därifrån. Jag reste senare under min praktik ner till Sydafrika under en vecka för att träffa SACAUs medarbetare och diskutera den rapport som jag arbetade med.

Min huvudsakliga arbetsuppgift var att arbeta fram rekommendationer till SACAU för framtida positionering gällande regionala och internationella jordbrukshandelsfrågor. Jag identifierade ett antal nyckelfrågor som påverkar jordbruksutvecklingen i södra Afrika, analyserade dess effekter för den nuvarande handelspolicyn för att sedan vidare utveckla rekommendationer för hur SACAU skulle positionera sig i dessa frågor. Arbetet var oerhört utmanande, men då jag nyligen lagt fram en magisteruppsats som berörde dessa frågor kändes inte uppgifterna omöjliga på något sätt. Det var oerhört tillfredställande att kunna använda mig av den kunskapen och vidareutveckla den genom det arbete som jag gjorde för SACAU.

För mig var inte ankomsten till Zimbabwe någon större kulturkrock, jag hade besökt landet tidigare. Under sex veckor 1999 gjorde jag en fältkurs i landet då jag läste u-landskunskap vid Göteborgs Universitet. Det var dock en stor sorg att se hur landet hade förfallit sedan dess. Tidigare var Zimbabwe ett förebildsland för Afrika om än med politiska spänningar. Det var inte mycket av det kvar nu. Att bo och leva i Zimbabwe hade blivit betydligt mer ansträngt. En enkel sak som att köpa bröd var ingen självklarhet. Köerna var ibland ofattbart långa vid brödavdelningen på “Bon Marche” där jag oftast gjorde mina inköp. Jag hade inte alltid tålamod att stå de 40 minuter eller mer det ibland kunde ta innan bröd kom. Vetskapen om att det heller inte var någon självklarhet att det skulle komma tillräckligt mycket för hela kön avgjorde oftast saken för min del. Viktigt att tillägga är att jag bodde och handlade i ett av de rikare områdena i Harare, i vissa andra delar fanns det väl förmodligen ingen kö alls att stå i. I början var saker som dessa lite påfrestande, elektriciteten i mitt bostadsområde stängdes ofta av om kvällarna när jag kom hem från jobbet då det rådde brist på el i staden. Men efter ett tag kom man att anpassa sig även till det. Kooperation Utan Gränser hjälpte mig med att ordna boende och jag var mycket tacksam över att de också betalade det under tiden jag var där. Jag bodde i ett litet hus i ett område som heter Avondale som låg ca 30 min gångväg från kontoret. Perfekt för mig som inte har något körkort.

Det var en hel del oroligheter i Harare under tiden som jag var där, med våldsamma demonstrationer där militärpolisen gått in och skadat en massa människor. Dessa oroligheter uppmärksammades en hel del av svensk media vilken kom att göra vänner och familj oroliga. Jag såg ingenting av detta på plats då oroligheterna uteslutande ägde rum ute i “townshipsen”. Zimbabwisk media är väldigt hårt hållna och censurerade, vilket gjorde att jag för att kunna skapa mig en bild av läget sökte mig till västerländsk media på Internet.

Jag uppskattade verkligen möjligheten att resa och göra denna praktik. Den gav mig oerhört mycket nya erfarenheter. Kooperation Utan Gränser är en fantastisk organisation och jag känner mig oerhört tacksam att jag fick möjligheten att komma och arbeta med dem och SACAU under denna tid. Och jag kan varmt rekommendera alla som får möjligheten att göra det.

Under 4 månader, från slutet av november till slutet av mars, har jag praktiserat pa Arts and Media Access Centre (AMAC) i Kapstaden, Sydafrika. AMAC är en ideell organisation som erbjuder gratis utbildning till underpriviligierade ungdomar, inom t ex teater, dans, grafisk design, bildkonst mm. Idén ar att göra utbildning inom konst och media tillgänglig för alla och de flesta av AMACs studenter kommer ifrån förorterna (townships som de kallas i Sydafrika) runt omkring Cape Town. AMAC genomför många sociala projekt, och erbjuder t ex mediekurser i skolor och fängelser och samarbetar med skolor och organisationer både lokalt, nationellt och internationellt för att sprida kunskap om hur man kan kommunicera och förmedla budskap genom konst och media. Vilka projekt och kurser som är aktuella från år till år beror till stor del på vilka finansiella medel man har fått tillgång till. Det har varit en utmaning för AMAC att få in tillräckligt med pengar de senaste åren och man har varit tvungna att skära ner kraftigt på heltidspersonal det senaste året. Man hyr istället in många konsulter för kortare projekt och därför var det bara 5 heltids- och 3 halvtidsanställda på AMAC när jag började min praktik.

Som praktikant gav de mig titeln professional volunteer och eftersom jag inte kommer från en konstnärlig bakgrund jobbade jag på samma kontor som direktören, den ekonomiansvariga och projekt- och administrationsansvariga. Det var intressant eftersom jag fick en inblick i var och ens sysslor, var med på möten och hjälpte till med diverse administrativa sysslor vilket gav mig en uppfattning om vad det ar för uppgifter och utmaningar en organisation som AMAC måste hantera dagligen.

Det var direktören som var min handledare vilket var både bra och dåligt eftersom han var väldigt kunnig men ocksa väldigt upptagen och hade lite tid över till att handleda mig. Vi hade inte specifierat vilken min roll skulle vara inom organisationen på förhand och mina arbetsuppgifter kom att bestämmas ganska mycket utefter vad som var på gång när jag anlände.

Terminerna i Sydafrika fungerar tvärtom jämfört med de svenska och därmed var det full förberedelse inför våravslutningen på AMAC när jag anlände i slutet av november. Detta innebar att jag till en början kastades in i en stressig period av förderedelser, (praktiska liksom administrativa) inför avslutningsceremonin som bestod av en stor utställning på slottet med teater och dansföreställningar och konst och video-installationer gjorda av de nyutexaminerade studenterna. Jag hjälpte även till med ansökan av fonder och att uppdatera en databas med bidragsgivare som kunde vara intressanta för AMAC.

Början av min praktik sammanträffade även med AMACs årliga möte med Wiks folkhögskola (de två konstskolorna har samarbetat under de tre senaste åren) vilket gav mig chansen att delta i planeringen inför framtida samarbete och utbyte mellan de två skolorna. Ett av projekten som de båda skolorna gjort tillsammans, Women in Dialogue, innebar att elever från båda skolorna gjorde en utställning tillsammans i båda länderna på temat Women´s spaces. Man hade även gjort en dokumentär som följde utvecklingen av projektet i Sydafrika men som det sedan inte hade funnits pengar till att avsluta helt. Filmen har ett starkt genustema och målet med filmen är att sprida kunskap om bristen på kvinnor inom konst-och filmvärlden i Sydafrika och att uppmuntra unga kvinnor att välja en utbildning inom områdena konst, design och film. Därfor blev min huvuduppgift att hjälpa till med den sista redigeringen av filmen, leta passande bakgrundsmusik etc. och sedan ta ut filmen till skolor, organisationer och filmfestivaler.

Mina arbetsuppgifter var därför väldigt varierande; jag samarbetade med ett redigeringsbolag, kontaktade olika filmfestivaler, letade efter unga musiker och undersökte reglerna för att skriva musikkontrakt samt kontaktade och ordnade förhandsvisningar för skolor och kvinnorganisationer för att undersöka om de var intresserade av att visa filmen. Det var väldigt intressant eftersom det var helt nya områden för mig att jobba inom, och klurigt ibland eftersom det tar tid att leta reda på folk och ställen när man befinner sig i en ny stad.

Det jag mest kom att ägna mig åt de sista två månaderna var att planera, koordinera och projektleda en filmturné i de olika gymnasieskolorna i förorterna runt Cape Town. Detta var en jätterolig och nyttig uppgift för jag fick arbeta direkt med studenter och lärare i deras hemmiljö. Förutom att ordna allt det tekniska och materialet för att visa filmen, förberedde jag grupparbeten och diskuterade genus och traditionella mans- och kvinnoroller, generellt och inom konstvärlden, med studenterna. Jag lärde mig mycket om det sydafrikanska samhället och insåg att på grund av skolornas få resurser måste man ha tålamod och räkna med att saker och ting tar lång tid att organisera.

Totalt sett är jag nöjd med min praktik på AMAC. Kombinationen ideell organisation och konstskola var en stimulerande och ny miljö att jobba i för mig och personalen välkomnade mig varmt och var alltid villiga att hjälpa mig när det behövdes. Till min nackdel var lite att jag kom till AMAC i en ganska svår ekonomisk period då många projekt låg på is, och jag fick känslan av att de var mer vana vid att ha praktikanter med mer konstnärliga bakgrund, sa som teater- och konststudenter. Ibland var jag frusterad över att saker tog lång tid och var svåra att organisera och kände mig onyttig när jag inte kunde avsluta det jag hade planerat i tid. Men frustrationen försökte jag förvandla till lärdom och till min fördel var att få arbeta med Wiks folkhögskola, dokumentärfilmen och med genusfrågor i förorterna, vilka var nya områden och uppgifter för mig som jag lärde mig mycket av.

Cape Town är en fantastiskt vacker stad med bergen och havet nära, många kulturella aktiviteter och ett livligt nattliv. Ur ett socialt och politiskt perspektiv är det också en väldigt intressant stad att befinna sig i, om än svår att förstå sig på många gånger. AMAC ligger väldigt lägligt och centralt och jag kunde gå eller cykla till jobbet varje dag och slapp ta minitaxis. Man får räkna att betala mellan 1500-2500 kr i hyra per månad i centrum.

Bra att ha i åtanke om man vill göra en praktik i Sydafrika som innebär att jobba på en skola med studenter, är att terminerna skiljer sig från de svenska; i Sydafrika har man ett längre sommarlov över jul och nyår och ett kortare vinterlov under juli/agusti.